Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 13 september 1947 - Explosiva gas-luftblandningars farlighet och blandningshanstighet, av Dietrich Müller-Hillebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(>678
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Tidsförloppet au hexankoncentration i en behållare
uid olika höjder h. Experimentella och beräknade kurvor.
A lägsta explosionsgräns, B högsta explosionsgräns, C
mättad ångblandning.
ensstämmelsen mellan beräkning och experiment
är tämligen tillfredsställande för 700 mm höjd.
Enligt beräkningen skall 0,1 vol-% koncentration
uppträda efter 47 min. Experimentellt mättes:
0,05 vol-% efter 50 min och 0,15 vol-% efter
60 min.
Efter 1 h 39 m överskrides den undre
explosionsgränsen och efter 3 h 55 m den övre. Mätningen
av koncentrationen 20 mm ovanför hexanytan,
alltså 220 mm från bottnen, gav ett överraskande
resultat: under en timmes tid kan över huvud
taget ingen hexanånga påvisas. Räknar man med
20 mm höjd skall 0,1 vol-% koncentration
uppträda efter 2,63 s. Den blandning av ånga och
luft, som bildas över hexanytan på grund av
hexanets avdunstning och diffusion, rinner över
skålens rand ned på behållarens botten till följd
av att dess täthet är 2,8 gånger större än luftens.
Denna ånga tar med sig den angränsande luften,
så att till hexanytan strömmar alltid frisk luft
uppifrån i motsatt riktning mot diffusionen. På
bottnen tilltar koncentrationen raskt, dock
långsammare än den uppgjorda beräkningen: efter
8 m 50 s har den undre explosionsgränsen redan
överskridits. Omkring 1 h efter försökets början
har bottenskiktets övre yta kommit upp i nivå
med skålens kant: 20 mm över hexanytan
överskrides den undre explosionsgränsen efter 1 h 30 m
och 11 min senare den övre gränsen. Om skålen
hade stått på golvet hade tidsförloppet hos
koncentrationen kunnat väntas vara det beräknade.
Den ur skålen nedflvtande ångan stör
diffusions-förloppet, så att beräkning och experiment för
punkten 220 mm över golvet ej kunna
överensstämma. Av detta försök framgår att ångor, som
äro tyngre än luft, förhålla sig som en
trögflytande vätska. De strömma omedelbart ovanför
vätskeytan, rinna över skålens rand, ta med sig
angränsande luft och fördela sig på golvet.
Härigenom uppstår en luftcirkulation, som har
inflytande på diffusionsförloppet.
Vid kraftigare cirkulerande luft ändrar sig
bilden. Vi undersöka först inflytandet av den genom
flytande vätska uppkomna luftrörelsen. I
behållaren inbyggdes en korrugerad plåt på 200 mm
medelhöjd och med 2° lutning. Hexan strilade
från en stavformig dusch på plåten och rann
nedför den 1 250 mm långa plåten till en
uppsamlingsränna och tillbaka i förrådsbehållaren,
varifrån det åter pumpades in i duschen.
Vätskemängden utgjorde 7 l/min, hastigheten på plåten
17 cm/s. Hexanet hade en medelhöjd på plåten
av ca 1 mm. Vid mätning av
volymkoncentrationen på olika höjder i behållarens mitt visade det
sig att luftcirkulationen, som härrör från vätskan
som sprutar på plåten och flyter över refflorna,
åstadkommer en helt annan fördelning av
koncentrationen. Fig. 2 visar ånghalten vid 700 mm
höjd. Redan efter 30 min överskrides den undre
och 12 min senare den övre explosionsgränsen
(kurva 3). På lägre höjd över vätskeytan är
ökningen av ånghalten ej väsentligt annorlunda.
Denna lufthastighet räcker för att framtvinga en
turbulent rörelse, som någorlunda utjämnar
koncentrationsolikheten. För att pröva denna i än
högre grad var behållaren utrustad ined två små
fläktar, som kunde sätta luften i rörelse. De voro
inbyggda på behållarens framsida och gåvo
luften en hastighet av ca 10 cm/s på 40 cm avstånd.
Med fläktarna i drift ökades omblandningens
hastighet ytterligare; som kurvorna 3 och A visa
uppnås explosionsgränsen på några få minuter. Det
har nu ej någon betydelse om hexanet är hällt i
en skål eller om det flyter över ett refflat bleck.
I båda fallen är ånghaltens tillväxt per tidsenhet
på olika höjder i behållaren ungefär densamma.
Ökar man lufthastigheten ytterligare uppnås den
farliga koncentrationen på något kortare tid, dock
ej väsentligt snabbare, då avdunstningshastigheten
för hexan nämligen sätter en gräns. Ett mått på en
vätskas flyktighetsgrad har man i avdunstningen,
som vid flera lösningsmedel är mindre än för
q 10 20 30 40 50min 1 ^
Fig. 2. Tidsförloppet au hexankoncentration i en
behållare uid 700 mm höjd med olika lufthastigheter. 1 med
uentilator, med hexanströmning; 2 utan hexanströmning;
3 utan uentilator, med hexanströmning; A utan
hexanströmning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
