Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 4 oktober 1947 - Ekoradions grundprinciper och byggelement. Byggelement, av Hugo Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
// oktober 1947
739
Fig. 7. Indikator av A-typ. På 45 km synes fasta ekon
från en ås, på 60 km ett flygplan.
speciellt vid marina anläggningar stor betydelse
tör att nedbringa de störande reflexerna från
havsvågorna.
Indikatorer
Så gott som undantagslöst användes som
indikator någon form av katoskop för att göra
ekona synliga. För olika ändamål har olika
typer utvecklats, vilka givits
bokstavsbeteckningar från A till R. Några av de viktigaste av
dessa skall här beskrivas.
Ett vanligt standardoscilloskop med en rak
linjär tidsaxel alstrad av en sågtandformad
spänning, kan utan vidare användas som indikator,
om signalerna inkopplas till de vertikala
avlänk-ningsplattorna. Denna typ kallas A-skop (fig. 7).
För att få noggrannare avståndsmätning kan en
viss mindre del av tidsaxelsvepet uttänjas och
återges i ett särskilt finmätningsrör, R-skop.
För att att få längre tidsaxel vid en viss
skärmstorlek kan man åstadkomma ett cirkelsvep
såsom fig. 8 visar (7-skop). Man använder
magnetisk avlänkning medelst två mot varandra
vinkelräta system spolar, som tillföres 90° fasförskjutna
spänningar, varigenom ett roterande fält alstras.
Signalerna tillföres koniska elektroder, som
avlänkar strålen radiellt. Ovannämnda
indikator-typer arbetar med konstant intensitet i
elektronstrålen och använder icke efterlysande
fluo-rescensskärm. Vid en annan grupp indikatorer
låter man i stället signalerna intensitetsmodulera
elektronstrålen, varigenom strålen samtidigt kan
avlänkas i två olika riktningar, så att man får en
om television erinrande bild på skärmen. Enär
bildupprepningen alltid är beroende av relativt
långsamma mekaniska rörelser, exempelvis en
antenns rotation, använder man efterlysande
fluorescensskärmar med upp till någon minuts
efterlysningstid för att ögat skall uppfatta en
sammanhängande bild. Skärmen kan svepas i
såväl rätvinkliga som polära koordinater. Med
rätvinkliga koordinater arbetar exempelvis
ß-sko-pet (æ-axeln är bäring, y-axeln avstånd),
C-sko-pet (bäring-höjdvinkel) och E-skopet
(avstånd-höjdvinkel). B- och E-skopen ger emellertid en
förvrängd bild enär ena axeln representerar en
linjär sträcka och den andra en vinkelfunktion.
Genom att i stället arbeta med polära
koordinater har man lyckats få en naturtrogen avbildning
av omgivningen, så att man i viss skala erhåller
en såväl yt- som vinkelriktig bild liksom en karta.
Viktigast i denna grupp är P-skopet, vanligen
kallat PPI (planpolär indikator). Man använder
här en linjär tidsaxel liksom vid A-skopet, men
denna startas i stället från skärmens mittpunkt
så att den bildar en radie. Denna radie roteras
sedan runt syngont med antennens vridning. Man
använder i regel magnetisk avlänkning och den
roterande rörelsen åstadkommes genom att
av-länkningsspolarna roteras genom en mekanisk
eller elektrisk överföring från antennen (fig. 9).
Signalerna intensitetsmodulerar elektronstrålen, så
att lysande fläckar erhålles på skärmen från
reflekterande föremål. Genom att den radiella
tidsaxeln är riktad åt samma håll som antennen
återges de i rätt riktning och därjämte (i viss skala)
på riktigt avstånd från skärmens centrum, som
alltså representerar ekoradiostationens
uppställningsplats i kartbilden. Ett visst fel i
avbildningen erhålles för flygburna stationer, enär det
lutande avståndet återges i stället för det
horisontella. Genom att fördröja svepet i tidsaxeln eller
genom att i stället för linjärt svep använda en
kurvform, som ändras med flyghöjden, har man
kunnat eliminera detta fel.
För att åstadkomma de erforderliga
spänningarna för tidsaxlarna har använts ett flertal olika
kopplingar. För en linjär tidsaxel kan man vid
elektrostatisk avlänkning exempelvis använda
den spänning, som erhålles vid laddning och
urladdning av en kondensator. Om kondensatorn
uppladdas genom ett motstånd, blir
sågtandsspänningen icke linjär, utan avståndsskalan blir
hoptryckt mot slutet. I allmänhet utnyttjas
emellertid endast början av kurvan, som med
tillräckligt god approximation kan anses vara linjär.
Antenn
Av länk nings
spolor Bojhg oxel
Fig. 8. Indikator av J-typ (cirkelsvep).
t Fig. 9. P-skop (PPI) med roterande
avlänknings-spolar.
fokusen ng
_AF Slöpringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
