Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 4 oktober 1947 - Ekoradions grundprinciper och byggelement. Byggelement, av Hugo Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(>152 TEKNISK TIDSKRIFT
Genom inera komplicerade kopplingar kan bättre
linearitet åstadkommas.
Noggrann avståndsmätning
Ehuru en direkt avståndsbestänming skulle vara
möjlig genom att avläsa ekots läge i
förhållande till en direkt på röret graderad skala,
användes i regel på grund av mindre
tillfredsställande noggrannhet icke denna enkla metod.
1 stället jämför man med fasta eller rörliga
elektriska mätmärken, som erhålles genom att
inkoppla positiva impulser till katoskopets
styrgaller från en speciell pulsgenerator. För att
erhålla mätmärken på exempelvis 1 km avstånd
från varandra skall frekvensen vara 150 kp/s.
Samma oscillator kan användas för att ge
mätmärken på 5 eller 10 km avstånd genom
frekvensdivision. På ett PPI-rör erhålles vid tidsaxelns
rotation koncentriska cirklar, representerande
fixa avstand från ekoradiostationen.
Då det gäller mycket stor precision, exempelvis
vid stationer för eldledning, användes i stället ett
rörligt elektriskt mätmärke, som genom en
tids-fördröjningskrets inställes exakt på ekoimpulsens
mitt eller dess framkant. Den inställda
tidsfördröjningen mellan den utgående och den
reflekterade impulsen kan genom lämpliga
anordningar uppmätas med en noggrannhet på
ungefar Vio /<s, vilket ger en noggrannhet i
avstånds-mätningen på ca 15 m. Mätmärket kan utgöras
av en momentan utsläckning av elektronstrålen
genom en negativ impuls på gallret (mörkpunkt)
eller en positiv impuls, så att i stället en kraftigare
ljusfläck erhålles. Vid A-skop kan mätmärket
åstadkommas genom en skarpt markerad
vertikalförskjutning ("steg") i tidsaxeln.
Olika kopplingar med olika stor precision
användes för att åstadkomma den variabla
tidsfördröjningen mellan den utgående sändarimpulsen
och mätimpulsen. Största noggrannhet ger en
fördröjning medelst fasvridning, vilken i princip
fungerar såsom fig. 10 visar. Mätmärket erhålles
från en särskild pulsgenerator, som styrs av
samma oscillator som styr sändarimpulsen, men
mellan dem är en fasvridare inkopplad.
Fasvrid-liingen kan åstadkommas av en noga graderad
vridtransformator eller en potentiometer i en R—C
krets.
Fig. 10. Generering av måtimpuls för noggrann
avståndsmätning. Med fasvridaren inställes "steget" i tidsaxeln att
överensstämma med framkanten av den mottagna
impulsen. Avståndet avläses på fasvridarens skala.
Fig. 11. Yagiantenn för 50 cm våglängd.
Anteimsystem
Riktantenner
Vid praktiskt taget alla ekoradiostationer
användes riktantenner för att bestämma bäringen
och för att koncentrera energin i den önskade
riktningen. Strålkoncentrationen kan
åstadkommas på många olika sätt. Så länge man arbetade
på relativt långa våglängder över 1 m utgjordes
antennerna vanligen av dipolrader
(mattanten-ner). Även yt/yi-antenner, fig. 4, användes,
speciellt pa fartyg och flygplan, enär denna antenn
ger den största strålkoncentrationen i förhållande
till vikt och luftmotstånd.
I och med att tekniken möjliggjorde
användandet av våglängder under 50 cm liar däremot
de paraboliska antennerna blivit alltmera
förhärskande, enär dimensionerna, speciellt för 3
och 10 cm våglängd, även vid mycket hög
sträl-koncentration blir måttliga. En 3 cm flygburen
station får exempelvis med en spegeldiameter på
endast 00 cm en strålbredd på ca 3°, vilket är
tillräckligt för att ge mycket goda bilder, fig. 12.
Såväl rotationsparaboloider som paraboliska
cylindrar har använts som reflektorer. I senare
fallet får man endast strålkoncentration i ena planet,
dvs. ett skivformat strålningsdiagram, såvida ej
antennen matas med en rad dipoler utefter
cylinderaxeln. Enligt denna senare princip arbetar
exempelvis den amerikanska 10 cm
fjärrspanings-stationen AN/GPS-1, vanligen kallad MEW
("microwave early warning"), som har 105
dipoler i rad i den paraboliska cylinderns
brännpunktlinje. Som strålande element användes vid
paraboliska reflektorer utom dipoler även horn eller
trattar, speciellt som avslutning på en vågledare.
Särskilt vid 3 cm är detta det vanligaste
matningssättet. Även slitsar i en vågledare kan
användas som strålande element.
Sökningssystem
Ekoradiostationer användes ju ofta för att
lokalisera föremål, vilkas lägen icke är kända. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
