Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 11 oktober 1947 - Polarografisk analys utan polarograf, av Anders Ringbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(>756
TEKNISK TIDSKRIFT
förberedelserna för en analys ta timmar i
anspråk, så spelar det ganska liten roll om
polaro-grammets upptagning går på 2 min eller 10 min.
Detta argument brukar anföras till förmån för
instrument, där polarogrammet upptas på
fotografisk väg, gentemot instrument, där
polaro-giammet direkt uppritas. Man kan emellertid lika
väl utnyttja argumentet till förmån för enkla
apparater, där polarogrammet upptas på manuell
väg, fördelarna av en dyr automatisering kunna i
många fall bli en chimär. Särskilt om man tar
hänsyn till att ju mera komplicerad en apparat
är, desto större möjligheter har den i allmänhet
att råka i olag. Om en kemist arbetar med en
enkel manuell apparat, så tar det knappast
många ögonblick för honom attt finna och
avhjälpa eventuellt uppträdande störningar. Råkar
däremot någonting i olag uti den mystiska låda,
som för en enkel driftkemists ögon döljer ett
aggregat av mer eller mindre svårbegripliga delar,
då är kemisten lätt strandsatt och tvungen att
kalla en expert till hjälp.
Själv har jag i ytterst ringa utsträckning varit
i tillfälle att arbeta med en registrerande
polaro-graf, men jag har kunnat konstatera huru det är
möjligt att med mycket enkla apparativa
hjälpmedel utföra polarografiska analyser och huru
synnerligen besvärliga gravimetriska operationer
i många fall kunna undgås genom användningen
av en polarografisk metodik. Jag kan alltså ej
frigöra mig från intrycket, att den komplikation uti
apparatur, som nödvändigtvis måste åtfölja en
registrerande apparat, till betydande del har
undanskymt kärnpunkten i polarografin: att man
genom att i en lösning placera en till en bestämd
potential uppladdad kvicksilver-droppelektrod
(eller någon annan elektrod med liten yta) och
mäta den härvid uppkomna strömmens styrka,
på ett synnerligen elegant sätt kan bestämma
olika jon- och molekylkoncentrationer i
lösningen. Det är för övrigt ingalunda blott rent
analytiska problem, som den ifrågavarande
metodiken förmår lösa; ett flertal fysikalisk-kemiska
fenomen, särskilt tidsförlopp, kan med framgång
studeras på denna väg.
Ett visst stöd för de här utvecklade
synpunkterna har jag för övrigt funnit hos auktoriteterna
på området. I december 1946, dvs. efter det
po-larograferna under 22 års tid utvecklats mot allt
större fulländning, skriver sålunda J J Lingane4
— vid sidan av I M Kolthoff den ledande
forskaren i fråga om polarografisk forskning i
Amerika — i samband med en kritisk presentation
av den senast utkomna polarografmodellen: "The
accuracy and reliability of a polarographic
analysis depend primarily ön the proper control of
the various factors that govern the diffusion
cur-rent, the choice of supporting electrolyte,
elimi-nation of interfering substances, and above all,
ön an appreciation of the limitation of the method
rather than ön the elegance of the electrical
instrumentation. An elaborate recording
polaro-graph is not essential to successful applications
of polarography; indeed, none of the recording
instruments commercially available today is
ca-pable of yielding polarographic data of greater
accuracy than one can obtain with relatively
simple manual apparatus, and some of them are
distinctly inferior to the manual equipment in
this respect. The sole advantage of a recording
polarograph over manual instrumentation is its
greater convenience."
För undvikande av missförstånd bör måhända
tilläggas, att det nog i handeln också finns
polarografiska instrument, vilka ej äro registrerande.
Likaså ser man då och då i litteraturen
beskrivningar av enkla manuella anordningar, som ha
kommit till användning vid vetenskapliga
undersökningar. Men det förefaller likväl som om en
vidare krets av kemister ej skulle ha fullt klart
tör sig, att vilken kemist som helst med tillgång
.till en galvanometer själv kan bygga upp en för
polarografisk analys användbar apparat.
Det ovan sagda hindrar naturligtvis inte att en
registrerande polarograf i många fall — särskilt
vid driftanalys — kan erbjuda betydande fördelar.
Också nomenklaturen har för övrigt blivit
sned-vi iden på grund av den antydda
utvecklingsgången. Ordet polarograf i passar ju någorlunda
för den grupp av metoder, vid vilken en
ström-spänningskurva registreras. Men vad skall en
metod kallas om den genom en droppelektrod
passerande strömmen visserligen mätes men
ingen kurva uppritas? Ett ämne som ger upphov
till ett språng i strömmen bör ju kunna
bestämmas genom uppmätning av strömstyrkan vid två
potentialer — den ena före, den andra efter
språnget — och en dylik metod är ju egentligen
ej grafisk. Här har föreslagits termen
"polaro-metrisk" och Kolthoff använder en mera allmän
term ’ voltametri" för den del av elektrokemin som
sysslar med bestämning och interpretering av
strömspänningskurvor2’ \ Enighet har ej heller
nåtts i fråga om namnet för de titreringsmetoder,
vid vilka en titreringsvätska tillförs vid
oföränderlig spänning och den härvid inträffande
förändringen av strömstyrkan bestämmes. Heyrovskv
torde ha talat om polarografiska titreringar,
Majer5 ansåg uttrycket polarometrisk lämpligare.
Kolthoff3 menar att en viss förvirring kan uppstå
på grund av likheten mellan termerna
polarometrisk ocli polarimetrisk (vridning av
polarisationsplanet) och föreslår uttrycket
"amperometrisk". Som denna terms fördel har framhållits
att den harmonierar med beteckningarna
"potentiometrisk" och "konduktometrisk" titrering, ur
uttrycket amperometrisk framgår utan vidare att
man mäter strömstyrkor. Över huvud råder
fortfarande en viss förbistring i nomenklaturen, och
beteckningen polarografisk användes rätt all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
