Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 11 oktober 1947 - Polarografisk analys utan polarograf, av Anders Ringbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
// oktober 1947
757
mänt — också i läroböckerna — för metoder som
egentligen ej äro grafiska. Det förefaller mig
dock som eftersträvansvärt att i allmänhet hålla
de båda begreppen polarografisk och
polaro-metrisk åtskils (trots att jag själv t.o.m. i denna
uppsats rubrik måhända kan anses försynda mig
mot min lära). Och kemisten är synbarligen
tvungen att utom dessa beteckningar i sitt
medvetande även införliva termen amperometrisk,
som synes ha slagit igenom i samband med
titre-ringar; att samtliga tre begrepp höra till
volta-metrin kan han ju dessutom lägga på minnet.
Polarometrisk analys
Den apparatur som fordras för manuell
upptagning av ett polarogram är så enkel, att den
knappast fordrar några kommentarer. Det i fig. 1
framställda apparatschemat innehåller egentligen
ingenting utöver det enklaste principschemat för
en polarografisk analys. B är en
kvicksilver-droppelektrod, CD är en enkel mättrådsbrygga,
/?i är ett motstånd, med vars tillhjälp spänningen
mellan bryggändarna kan regleras till ett
lämpligt värde. För inställning av spänningen kan en
voltmätare mellan C och D användas. Även kan
man inkoppla ett kadmiumnormalelement i
stället för kvicksilverelektrodkärlet; härvid inställes
kontakten på mätbryggan till ett värde lika med
normalelementets elektromotoriska kraft, och Rt
regleras tills galvanometern visar på noll. Det är
i allmänhet fördelaktigt att som
jämförelseelektrod ej använda kvicksilverytan på bottnen av
kärlet utan en särskild (mättad) kalomelelektrod.
Galvanometern, som bör reagera för strömstyrkor
ned till 10~7-—10—8 A, är försedd med en Ayrton
shunt Ro för reglering av känsligheten. Vanligen
rekommenderas en galvanometer av relativt hög
tröghet, svängningstiden 20—40 s. Härvid
kommer instrumentets utslag under tiden för en
kvicksilverdroppes tillväxt ej att följa den
samtidigt skeende strömförändringen, den av
dropparna förorsakade strömvariationen blir mycket
mindre. Likväl har jag kunnat konstatera, att
även galvanometrar med snabb svängningstid
kunna användas. Strömvariationerna äro härvid
visserligen så stora att strömmens medelvärde ej
kan avläsas, man måste hålla sig till
maximiutsla-get. Teoretiskt är detta 7/6 av medelströmstyrkan
men denna relation gäller endast under
förutsättning av att galvanometern är så snabb att dess
maximivärde är identiskt med strömmens
maximivärde. Anmärkningsvärt är dock, att det under
användning av olika galvanometrar varit möjligt
att erhålla en tillfredsställande proportionalitet
mellan koncentration av reducerbart ämne och
avlästa maximiutslag. Blott en galvanometer är
tillräckligt känslig torde den i allmänhet vara
användbar för polarometrisk analys, om också
den uppnåeliga noggrannheten i någon mån kan
vara beroende av galvanometerns egenskaper. För
övrigt kunna strömvariationerna också minskas
genom att i strömkretsen inkoppla en
kondensator av hög kapacitet.
Den beskrivna apparaten — polarograf kan den
knappast kallas, polarometer är väl bättre (ty
amperometer låter ej tilltalande) — kan
användas på olika sätt och i olika sammanhang. Är det
fråga om vetenskapliga undersökningar måste
man oftast uppta fullständiga polarogram. Detta
går för övrigt utan svårigheter, vanligen ökas
spänningen med 0,2 V åt gången, motsvarande
strömstyrka mätes och kurvan uppritas. Är det
fråga om driftanalyser, t.ex. analys av en metall,
som ger upphov till vackra språng utan att några
störande komplikationer behöva fruktas, räcker
det i allmänhet med att mäta strömmen vid en
spänning något före språnget och en annan
spänning något efter språnget. Skillnaden -— eventuellt
med korrektion för restströmmens förändring
mellan de båda spänningarna — är ett direkt
mått på metallhalten. Jämförd med en dylik
mätning ter sig en registrering av
spänning—strömkurvan icke blott onödig, utan tar — all
automatisering till trots — längre tid i anspråk.
För övrigt har det blivit allt vanligare att
bestämma diffusionsströmmen i mikroampere och
direkt räkna ut halten reducerbart eller
oxider-bart ämne c på grundvalen av Ilkovic’ska
ekvationen
i = k c t’e it?
där i är den i mikroampere angivna
diffusionsströmmen, k en för olika reducerbara resp.
oxi-derbara ämnen karakteristisk konstant, t
dropptiden i sekunder och m den mängd kvicksilver
(mg/s) som flyter genom kapillärröret. Denna
mera vetenskapliga metod innebär en strävan att
lämna den tidigare empiriska metoden att
jämföra en obekant lösnings polarogram med
polaro-grammet för en lösning av känd halt. Dock kan
en kritiklös användning av
proportionalitetskon-stanter lätt leda till misstag, och säkrast är att
i alla händelser då och då med en känd lösning
pröva konstanternas riktighet.
Man har dock här möjligheter till genvägar. Är
nämligen k bestämd för olika substanser under
vissa bestämda försöksbetingelser, så kan man
anta att konstanterna vid en förändring av
försöksbetingelserna ändra sig i samma proportion.
Forche1 har därför föreslagit användningen av en
"pilot-jon", varvid ett givet kapillärrör kalibreras
genom tillsats av en lämplig "pilotsubstans".
Om t.ex. bly, kadmium och zink skola
bestämmas i en lösning, så tillföres först något tallium
som pilotsubstans, och den motsvarande
diffusionsströmmen bestämmes. Härur kan
proportio-nalitetskonstanten för relationen mellan
tallium-halten och motsvarande diffusionsström
beräknas, och följaktligen också motsvarande
propor-tionalitetskonstanter för de övriga metallerna, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
