Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 8 november 1947 - Nuttings lag — den integrerande rheologiska ekvationen, av Dag Torsten Berglund - Standardisering av konstruktions- och verktygsstål, av I Göransson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(>842
TEKNISK TIDSKRIFT
Litteratur
1. British Rheologists’ Club: Classification of Rheological
Proper-ties, Nature 149 (1942) s. 702.
2. Reiner: A Classification of Rheological Properlies, J. sci. Instr.
22 (1945) s. 127.
3. Reiner: Ten lectures ön theorelical Rheologu, New York 1943.
4. Scott Blair: Einführung in die technische Fliesskunde, Dresden
u. Leipzig 1940.
5. Scott Blair: A Surveu of general and applied Rheologu,
London 1945.
6. Scott Blair: The role of psychophysics in Rheologu, J. colloid
Sci. 2 (1947) s. 21.
Standardisering av konstruktions- och verktygsstål.
Knappheten på legeringsäninen i Sverige under kriget
föranledde Jernkontoret att uppta forskning efter mera
lege-ringsbesparande stål. Vissa kvaliteter blev därvid
standardiserade. Flera större stålförbrukare har efter hand
skaffat sig egna normer, och för att bringa reda i denna
angelägenhet har Stål- och Metallnormskommittén tagit upp
frågan att i samband med normeringen av allmänna
konstruktionsstål även normera de legerade
konstruktions-stulen för fredsbruk. De förstnämnda stålen har
klassificerats av Jernkontorets Stålnormskommitté. Man har
utvalt så få stålkvaliteter som möjligt, så att tillverkaren
lättare kan hålla sig med ett standardlager. Hänsyn har
tagits till bearbetbarhet och hållfasthet. Brottgränsen har
varit utgångspunkten, och uppdelning har skett med
följande minimigränser: 70, 80, 90, 110 och 150 kp/mnr.
För övriga egenskaper har hänsyn tagits till dimensionen,
som uppdelats i följande klasser: 0—25, 25—50, 50—100
och 100—200 mm. Av de statiska hållfasthetsegenskaperna
är brottgränsen och sträckgränsen grundläggande. Den
förstnämnda står dessutom i ett visst förhållande till
hårdheten och den dynamiska utmattningsgränsen. De övriga
egenskaperna, såsom förlängning, kontraktion och
slagseghet, är utmärkande mera för den speciella kvaliteten. Den
för dynamiskt påkända delar viktiga utmattningsgränsen
måste emellertid förbises, enär den påverkas av faktorer
såsom struktur och utformning. För att väl utnyttja höga
brottgränsvärden, måste för utmattningspåfrestade delar
formgivningen vara sådan, alt spänningskoncentrationer
undvikes. Sträckgräns, förlängning, kontraktion och
slagseghet anses ej äga något samband med
utmattningsgrän-sen. Uppträder tillfälliga, enstaka överbelastningar, måste
slagsegheten vara hög. God slagseghet även vid låga
temperaturer företer stål, som seghärdats på vanligt sätt.
Övriga kvalitativa egenskaper uppvisar ävenledes höga
värden efter seghärdning. I fråga om grövre dimensioner
behövs en god härdbarhet hos stålet, för att kärnans
hållfasthet ej skall bli för låg. Härdbarheten sammanhänger
med halten av legeringsäninen, varför man i dylika fall
måste kompromissa. Efter härdningen avlägsnas
uppkomna högre spänningar genom anlöpning vid tillräckligt
hög temperatur, 550—700° för de vanliga
seghärdnings-stålen. Vid fullständig härdning till martensit bestämmes
hårdheten av C-halten. Tillsättes ytterligare
legeringsämnen ökas hållfastheten, ju mera allt efter dessa ämnens
natur. De karbidbildande elementen Mn, Cr och Mo är
betydligt verksammare än de, som är lösta i grundmassan,
såsom Ni. Sålunda fordras för en ökning av 10 kp/mnr
av brottgränsen 0,6 % Cr eller endast 0,15 % Mo mot
3 % Ni. De förstnämndas stora inverkan sammanhänger
antagligen med att den vid anlöpning utskilda karbiden
får en finare dispersitet med ökad legeringshalt. Vid
tillsats av flera legeringskomponenter kan de enskilda
ämnenas sammanlagda verkan ej uppskattas genom ren
addition. Deras betydelse för härdbarheten kan knappast
avgöras utan härdningsförsök, varvid Jominy-provet kan ge
en viss ledning.
De standardiserade konstruktionsstålen är
8 seghärdningsstål: K 71 (Mn) motsvarar SAE 1036, En.
15 B; K 8 (Cr, Ni) motsvarar SAE 3141, En. 111, VCN
15 h, allround-stål även för grövre dimensioner och högre
hållfasthet; K 9 (Cr, Ni) för grövre dimensioner och högre
hållfasthet; K 101 (Cr, Ni, Mo), ej benäget för
anlöpnings-sprödhet, lufthärdande; K 10 (Cr, Ni), höglegerat, för
de-detaljer, som kräver lufthärdning; K 11 (Cr, Ni), flygets
standardstål, svetsbart; ytterligare två kolstål kommer med
senare (den dyrbara nickeln med relativt liten ökning av
härdbarheten skall kommittén i dessa stål försöka
ersätta med Cr, Mn, Mo e.d., men detta fordrar närmare
undersökningar);
5 sätthärdningsstäl: ett vanligt kolstål, tre Cr—Ni-stål
samt ett Ni—Mo-stål har upptagits som standard. Nickel
är i detta fall att föredra, men man nöjer sig med halter
under 3,5 %. Det sistnämnda, Ni—Mo-stålet, är bäst och
motsvarar SAE 4620;
2 nitrerstål: ett Al-legerat ingår, avsett för höga
ythård-heter och måttlig kärnhårdhet, samt ett
Cr—Mo—V-lege-rat för måttliga ythårdheter men relativt hög kärnhårdhet;
4 fjäderstål: ett kolstål, ett Ni—Mn-stål samt två Mn—
—Cr—V-stål har medtagits, av vilka det ena är ytterligare
legerat med Mo och avsett för grövre fjädrar, exempelvis
torsionsf jädrar.
Även vid standardisering av verktygsstål har man tagit
sikte på högsta möjliga kvalitet samtidigt med lägsta
möjliga framställningskostnader. Normerna har man sökt
utforma så, att både producenter och konsumenter genom
normernas tillämpning kan erhålla sådana
rationaliseringsfördelar som färre kvaliteter, mindre
kapitalinvestering i lager med lång omloppstid, snabbare leveranser,
bättre enhetlighet vid värmebehandling hos
konsumenterna och bättre krigsberedskap. Man indelade till att börja
med verktygsstålen i två grupper:
grupp A, omfattande verktygsstål för allmänna ändamål,
exempelvis för tillverkning av niaskinverktyg såsom
hejar-stansar, pressverktyg, avklippningsverktyg etc.;
grupp B, omfattande verktygsstål för särskilda ändamål,
närmast stor produktion av vissa verktyg, exempelvis filar,
raspar, alla slags knivar, snickareverktyg, såsom hugg- ocli
hyveljärn, spiralborrar etc. Man har beslutat, att tills
vidare bör endast ett begränsat antal kvaliteter
normeras, varvid i första hand de mest förekommande
användningsområdena och kvaliteterna skall behandlas. Hänsyn
måste även tas till stålverkens lagerföring i samband med
exporten.
Det har uppstått svårigheter vid fastställandet av
standardkvalitet för visst användningsområde, genom att
kvaliteter med samma huvuddrag i analysen men mindre,
ehuru tydliga skillnader i en del halter, ej med säkerhet
kan påräknas få lika egenskaper. Man har dock enats om
att då det gäller att för ett visst användningsområde
fastställa ett standardstål, bör den ledande tanken vara att
om möjligt välja det bästa stålet inom för marknaden
acceptabla kostnadsgränser. I sådana fall, där
verktygsstålets prestationsförmåga är omöjlig att fullt objektivt
fastställa, blir nian vid val mellan flera kvaliteter
hänvisad till hur stålen går i marknaden. Någon gång har
även två stålsorter standardiserats tills vidare. Normerna
får icke heller anses vara oåterkalleligt fastställda för all
framtid utan bör successivt anpassas och ändras i enlighet
med utvecklingen. De ger såväl tillverkare som förbrukare
fria händer men lämnar anvisning om vilken väg, som
synes föra till bästa resultat och snabbaste leverans.
Stålförbrukarna hävdade, att man vid köp efter en viss svensk
norm från olika stålverk måste kunna påräkna, att så
likartat stål erhålles, att allt kan värmebehandlas på
samma sätt och därvid ge för användningen erforderlig likhet
i egenskaper. Av denna anledning krävdes dels
analysgränser och dels härdbarhetsprov för fall, där
analysföreskrifterna ej kunde anses garantera enhetligt
värmebehandlingsresultat. I normerna infördes analysgränser
medan härddjupet påpekades endast i förbigående i några
fall och utan bindande kraft.
De standardiserade verktygsstålen är 18: SIS 1780, hand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
