Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 8 november 1947 - Standardisering av konstruktions- och verktygsstål, av I Göransson - Kolets förbränning, av Wll - Mätning av specifika vikten hos porösa material, av Wll - Färgreaktion på levande celler, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 november 1947
843
verktyg för bearbetning av järn och metall, sten och trä,
läder osv.; SIS 1880, verktyg för kallslagning av spik,
skruv, bult, nit; skärande stansar, matriser för prägling;
bokstavs- och sifferstansar; även varmbearbetningsverktyg
i storlekar upp till ca 100 mm diameter; SIS 1885,
dragverktyg, skavstål (borrar, brotschar, gängverktyg), gravsticklar,
vissa knivar; SIS 2092 och SIS 2140 (s.k. krympfria stål),
kallstansar, prägelstansar; dragverktyg för plåt, tolkar och
måttverktyg. Skärande stansar och saxskär; gängverktyg
och brotschar, fräsar, spiralborrar; SIS 2260 (förbrukas
mycket i USA) med egenskaper och användning någonstans
mellan SIS 2092 och SIS 2140 å ena sidan samt SIS 2310
och SIS 2312 å den andra; SIS 2310, ett höglegerat Cr-stål
med ca 1,50 % C och Mo, såsom följande men är segare och
brukas därför även till en del dragverktyg; SIS 2312, ett
höglegerat Cr-stål med hög C-halt, för verktyg med största
möjliga måttbeständighet vid härdning, stor hårdhet och
högsta slitstyrka, särskilt lämpligt vid massfabrikation,
för skärande stansar och vid kallklippning av härdad plåt;
SIS 2550, ett kall- och varmstansstål av gammal känd typ;
SIS 2700 och SIS 2705, närmast avsedda för silverstål,
spiralborrar, gängverktyg och tandläkareverktyg etc.;
SIS 2710, pneumatiska mejslar och verktyg, nitstansar,
dor-nar och sänken för varmbearbetning
(pressgjutningsfor-mar för Zn—Al-legeringar); SIS 2730, varmmatriser vid
skruv-, nit- och bultfabrikation, andra
varmbearbetningsverktyg, matriser för varmsprutning,
pressgjutningsfor-mar för metaller med högre smältpunkt; SIS 2750,
skärstål med måttliga skärhastigheter, spiralborrar, fräsar;
SIS 2752 och SIS 2754 för hyvelstål, specialfräsar; SIS 2756,
svarvstål för högsta prestation, stickstål, sparskär (tool
bits); SIS 2900, mejslar.
Med litet god vilja hos berörda parter räknar man med
att dessa normer liksom rationaliseringsarbetet i sin
helhet skall på ett smidigt sätt bidra till en sund och stark
utveckling av denna gren av det svenska näringslivet
(K Amberg och R Arpi vid Standardiseringskongressen,
Stockholm sept. 1947). / Göransson
Kolets förbränning. Frågan om kolet förbrinner till
koloxid eller koldioxid är fortfarande föremål för
diskussioner och undersökningar. Följande undersökning ger
belysning av denna fråga. Om man till förbränningsluften
sätter klor eller vissa klorföreningar, kommer
förhållandet mellan koloxid och koloxid + koldioxid att öka
avsevärt. En serie förbränningsprov har utförts vid 800
—1 000°C med tillsatser av klor, klorväte eller
koltetraklorid till förbränningsluften. I ett 25 mm rör, som
innehöll en 450 mm djup bädd av 1 mm kokspartiklar,
genom-blåstes 200 1/h luft, vilket var tillräckligt för att luckra
upp bränslebädden till en hålrumsvolym av 0,7. Vid
1 000°C erhölls följande resultat med tillsats av
koltetraklorid:
C CL, Förbränningsgaser
C02 02 CO CO
% % % % CO + co2
0 16,8 0 4,8 0,22
0,2 13,0 0,8 10,4 0,44
0,4 9,6 0,2 17,0 0,64
2,0 3,2 0,2 29,5 0,90
Den i det sista provet angivna C02-halten innefattade
troligen nära 2 % fri klor. Såsom framgår av tabellen
erhålles vid stigande koltetrakloridhalt en avsevärt stigande
halt koloxid. Effekten kan icke bero på någon katalys av
reaktionen C02 + C —> 2 CO, ty om man leder C02 + CC14
genom koks under samma förhållanden blir det ingen effekt.
Vid förbränning av 10 % CO i luft (02/C0i= 1) kan man
i det närmaste förhindra förbränningen genom tillsats av
klor. Det erfordras dock en viss minimitillsats av klor för
att det över huvud skall bli någon effekt.
De låga C02-halter, som erhålles vid förbränning i
närvaro av klor eller klorföreningar som inhibitor, tyder på
att CO bildas först (vid 1 000°C) men vid den normala
förbränningen oxideras CO omedelbart till C02, så att
mellanstadiet ej kan konstateras med de vanliga
undersökningsmetoderna (G W Bridger i Nature 17 aug. 1946). Wll
Mätning av specifika vikten hos porösa material.
För mätning av specifika vikten hos porösa material
användes i allmänhet pyknometermetoden, varvid som
pyk-nometervätska exempelvis användes vatten eller kvicksilver.
Vätskornas förmåga att intränga i porerna är emellertid
begränsad. Sålunda är de minsta porer som kvicksilver
kan tränga in i vid rumstemperatur och atmosfärtryck ca
6 ji i diameter. Med användning av en gas i stället för en
vätska kan man med en analog metod få bättre värden
på volymen med hänsyn till de finaste porerna. Särskilt
lämplig för sådana mätningar har helium visat sig vara.
Genom jämförelse av specifika vikten bestämd med helium
och med kvicksilver kan man få en uppfattning om
materialet innehåller större mängder mycket fina porer.
Exempel på resultat av sådana mätningar ges i nedanstående
tabell, där specifika vikten vid 25°C anges i g/cm3.
Specifik vikt, bestämd i
helium kvicksilver
Stenkol..................... 1,34 1,27
Aktivt träkol ............... 2,10 0,95
525°C Fischer-koks ......... 1,50 1,32
För högtemperaturkoks har ur ett stort antal mätningar
med helium erhållits som medelvärde 1,97 g/cm3.
Koksstyckenas volymvikt har samtidigt bestämts till ca 1 g/cm3,
vilket betyder, att koksens totala porositet är ca 50 %
(Ind. Engng Chem. april 1942). Wll
Färgreaktion på levande celler. Det säkraste sättet att
bestämma, om ett frö är grobart, är att plantera det, men
ofta är det önskvärt att kunna bestämma grobarheten
snabbare. Arbeten, som började i Tyskland och som
senare fortsatts i USA, visar också, att detta är möjligt.
Kanske kan man snart genom att använda en kemisk
reagenslösning med färgreaktioner konstatera, huruvida
en vegetabilisk eller animal cellvävnad är levande eller ej.
Tetrazoliumsalter har nämligen visat sig ge sådana
reaktioner.
Dessa ämnen framställdes först av H von Pechmann och
Runge. R Kuhn utförde en del experiment, som visade
deras användbarhet vid biologiskt arbete. Av senare
undersökningar framgår, att de är mycket användbara för
gro-barhetsprov. Tetrazoliumhydroklorid är liksom sina
homo-loger ett färglöst organiskt salt, som ger rödfärgning vid
reduktion i sur lösning. Det har nu visat sig, att grobara
frön har reducerande effekt, som utlöser färgreaktionen,
under det att döda frön är inaktiva i detta hänseende.
Följande kemiska tydning av förloppet har föreslagits
N — N —■ R’ N — NHR’
R — C\ | + 2 H —>- R — C\
N t= NC1 \N = N — R"
R"
tetrazoliumklorid formazan
Två salter av denna typ har använts, nämligen
2,3,5-trifenyltetrazoliumklorid och
2,3-difenyl-5-metyltetrazo-liumklorid. Färgbildningen är irreversibel, då formazan
är ett olösligt pigment.
Provets snabbhet beror på, hur lätt lösningen kan
intränga i fröt, ty det är de levande vävnaderna i embryot,
som ger färgreaktionen. Man har funnit, att reaktion
erhålles inom några timmar för vete, korn och råg (Ind.
Engng Chem. juni 1947). ’ SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
