Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 6 december 1947 - Särdrag hos den elektroniska standardiseringen, av Ivar Herlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
910
TEKNISK TIDSKRIFT
skulle ha kunnat reda sig med en serie i mycket
grova steg, kanske 1 : 1,75 à 1 : 2, ja, inom vissa
områden ännu större. Den historiska
utvecklingen, delvis stammande från den förut
omnämnda tid då tekniken knappast var mogen för
sträng standardisering, delvis påverkad av
utländska inflytelser, har emellertid medfört ett
mycket större antal spänningar, vilka en gång
införda i ett visst område bundit utvecklingen för
mycket lång tid. Icke ens när man efter
världskrigets utbrott i försvarberedskapssyfte
undersökte frågan fann man några möjligheter att
väsentligt minska antalet standardspänningar.
I samband med utgivandet år 1941 av det
normhäfte rörande driftvillkor i vilket de svenska
standardspänningarna finnas upptagna, vaJde man
därför i samråd med de sakkunniga på
försvars-beredskapens område den kompromisslösningen
att man ur spänningssynpunkt tänkte sig landet
indelat i tre distrikt och för vart och ett av dessa
rekommenderade användning av ett fåtal
standardspänningar såsom 20, 40, 120 och 200 kV,
20, 70 och 200 kV samt 20, 50, 120 och 200 kV.
Det kan möjligen vara en tröst att praktiskt taget
samtliga svenska standardspänningar och
dessutom ytterligare några förekomma på den
internationella marknaden och att därför åtminstone
i ett land, vars industri även är inriktad på export,
själva materielen icke skulle ha kunnat bli
väsentligt billigare genom en hårdare
standardisering. Dessutom bör det i rättvisans namn
erkännas, att vissa ekonomiskt mindre bärkraftiga
företag, såsom t.ex. en del av vår
landsbygdselektrifiering, där tekniska skäl kunna tvinga till
avvikelse från ekonomiskt optimum, kan ha behov
av tätare spänningssteg än normala, väl räntabla
anläggningar.
Här har icke talats om distributionssystem för
borgerligt behov, där frågan närmast gällt hur
högt man kunde gå utan eftersättande av den
personliga säkerheten. Det förefaller dock som
om en standardisering av spänningen 220 voit
ganska tydligt vore på väg. Däremot kan jag icke
lämna spänningsfrågan utan att beröra den så
ofta diskuterade spänningen för
industrianläggningar, där man ofta frågat sig huruvida det skall
vara nödvändigt att för framtiden bibehålla de
båda spänningarna 380 och 500 V. Här torde det vara
så att spänningen 380 åtminstone delvis
tillkommit som en lämplig spänning för kombinerad
motor- och belysningsbelastning, varvid
belysningen anslutes till fasspänningen, och även om
numera en tendens gör sig gällande att utföra
skilda ledningsnät för belysning och motordrift,
är dock spänningen 380 V, som vid direkt jordad
nollpunkt ännu betraktas som lågspänning i
föreskriftshänseende, en spänning som man
knappast kan undvara, i synnerhet som den redan är
förhärskande och i alltmer ökad omfattning blir
standardspänning även för belysningsnät. För
större effekter återigen har utvecklingen gått
därhän att exakt samma apparater användas vid de
båda spänningarna. Det är då tämligen naturligt
att man icke av standardiseringshänsyn vill
av-hända sig fördelen av att med 500 V, utan
koit-nadsökning, få ca 30 % större
belastningsförmåga vid given ström, ca 75 % för ledningar vid
givna spänningsfall och procentuella
effektförluster.
En annan spänningsfråga, som ofta kommer
under diskussion, gäller de tillåtliga
spänningsvariationerna i ett nät. I vissa främmande
länder har man ansett sig kunna uppställa ganska
stränga krav i detta hänseende, men jag fruktar
att de kostnader som uppfyllandet av dessa
strängare krav skulle medföra hade omöjliggjort
mycket av den landsbygdselektrifiering som nu
kommit till stånd i Sverige. I valet mellan dessa
alternativ torde landsbygden föredraga
elektrifieringen, även om ljuset då och då skulle blinka
mer än vi är vana att tillåta i storstäderna.
Olika grad av standardisering
De enskilda firmorna bedrevo givetvis både
halv-och helfabrikatsstandardisering i stor omfattning,
men denna måste så smidigt anpassas efter den
ständigt fortgående utvecklingen att en
gemensam fabrikatstandardisering kunde befaras
obehörigt fastlåsa den tekniska utvecklingen. Många
exempel skulle kunna anföras, där det visat sig
svårt att inom ramen av en gång accepterade
dimensioner åstadkomma tillfredsställande
driftegenskaper.
Det är i detta sammanhang intressant att
konstatera hur standardiseringens karaktär och
huvuduppgifter förskjutes allt efter som man går
från råvaran till det färdiga fabrikatet.
Det kan inte ens vid ett
standardiseringsjubileum skada att erinra om att standardiseringen
så gott som alltid i första hand innebär ett
förminskat tillgodoseende av marknadens önskemål
till förmån för tillverkaren och att
standardiseringsmannens uppgift är att tillse, att fördelarna
i form av lättillgänglighet, utbytbarhet,
prisbillighet och eventuellt kvalitet uppväger
olägenheterna. I många fall är fördelarna så uppenbara
att olägenheterna knappast märks. Ju längre man
går från råvaran mot det färdiga fabrikatet och ju
mer komplicerat detta är, desto svårare blir det
emellertid att förena de tillverkningstekniska
fördelarna med en tillfredsställande behovstäckning.
Den "serie standardföremål ur vilken
förbrukaren fritt kan välja", som ej sällan framställes
som standardiseringens högsta mål, kan
åstadkommas, när det blott gäller ett fåtal av
varandra oberoende egenskaper, men blir knappast
någon standard alls, om antalet variabler blir för
stort, såvida icke förbrukningen är tillräcklig för
att medge rationell tillverkning av de många
kombinationerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
