Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 13 december 1947 - Explosionsriskerna vid industriella oljeeldningsanläggningar, av Alfred Billberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
930
TEKNISK TIDSKRIFT
ev. kanaler närmast denna, enär oljeeldningssot i
allmänhet icke låter sig avlägsnas genom
ång-sotnmg. Oljeeldningskoksen sitter i allmänhet för
hårt fast. Sotning i tuber längre bort kan också
medföra vissa risker, genom att uppvirvlat sot
kan ge upphov till dammexplosion genom
antändning från den heta oljeeldningslågan eller gnistor
från denna.
I försäkringsbolagens oljeeldningsvillkor, som
för närvarande äro under omarbetning,
föreskrives visserligen, att säkerhetsorgan, som
avstänger oljan, när lågan slocknar, vid
ångpanne-anläggningar endast påfordras om anläggningen
icke står under ständig uppsikt; av det
föregående framgår dock att en explosionsolycka kan
inträffa mycket hastigt efter det lågan slocknat, så
att man icke kan räkna med att
pannrumspersonalen alltid hinner ingripa i tid och stänga av
oljan. Följaktligen måste man nog konstatera, att
det i allmänhet är nödvändigt att under alla
förhållanden anordna en automatisk
avstämningsanordning för oljan till brännaren, som träder i
funktion om lågan slocknar. (Undantag kan
möjligen tänkas vid det förut nämnda arrangemanget
med dubbla brännare, under förutsättning att
man alltid kör med minst två dylika.)
Denna flamkontroll, eller pyrostat, är
nödvändig på helautomatiska anläggningar, men det är
att märka att man på stora anläggningar icke
ernår explosionssäkerhet endast genom att okritiskt
applicera en dylik apparat. Vanligen har
pyro-staten som känselkropp en bimetallfjäder och
denna har en viss tröghet. Ofta vid
rökgastermostat placeras känselkroppen borta i rökkanalen.
På denna plats påverkas bimetallfjädern mindre
och långsammare än om den sitter i eldstaden
och håller därför längre, men å andra sidan blir
eftersläpningen betydande och i allmänhet för
stor för att säkerhet mot farliga explosioner
verkligen skall föreligga. Man måste också räkna med
att känselkroppen blir belagd med sot, och
alldeles särskilt om oljelågan av någon anledning
råkar i olag, t.ex. genom att munstycket håller
på att koksa igen eller lufttillförseln mankerar.
Det kan då hända att känselkroppen kommer ur
funktion mer eller mindre just i det ögonblick
då den som bäst behövs. Känselkroppen bör
därför placeras i eldstaden, så att den verkar
tillräckligt snabbt. Emellertid kan man icke komma
ifrån att bimetallfjädern som känselkropp har en
viss tröghet och så småningom blir oxiderad och
angripen inne i eldstaden, så att den måste bytas
då och då. Som regel måste man nog fordra att
kontrollorganet skall reagera så snabbt att oljan
avstänges inom 10—15 s sedan lågan slocknat,
och ju snabbare desto större oljemängd det är
fråga om. Ett avgjort framsteg synes därför
införandet av fotocellen som känselorgan vara.
Fotocellen har ingen som helst tröghet och
besitter dessutom den stora fördelen, att den även
reagerar om luftbrist uppstår så att lågan
mörknar för mycket och börjar sota. Felaktigheter i
oljebrännaren funktion bli därför avslöjade på
ett mycket tidigt stadium innan någon skada eller
olycka hunnit ske.
Riskerna vid tandning
Den manuella tändningen är något olika om det
gäller tändning av kall eldstad eller om det
gäller återtändning i en redan uppvärmd eldstad.
Tändning då eldstaden är kall bör ske med
stödfyr och inte med lunta*. Det är nämligen icke
säkert att tändningen ined lunta lyckas i kall
eldstad, eftersom det blir svårt att snabbt uppnå
oljans flampunkt. Av samma skäl är det lämpligt
att vid automatisk tändning först anordna en
stödfyr då det gäller att tända i en kall eldstad,
dvs. då eldstadtemperaturen ligger under oljans
flampunkt. Det har inträffat flera
olyckshändelser vid tändning med lunta både vid kall
och varm eldstad, beroende på att tändningen
icke lyckats förrän alltför stora mängder olja
förgasats i eldstaden. Vanligen tändes oljelågan, då
eldstaden redan är varm, och för sådan tändning
måste man nog anse att den automatiska
tändningen är den säkraste, därest den är försedd med
rätt inställda kontrollorgan. I
skötselanvisningarna måste särskilt framhållas, att vid en
misslyckad tändning, antingen den är manuell eller
automatisk, får förnyad tändning icke ske förrän
man är säker på att pannan med tillhörande
rökkanaler och skorsten är ordentligt utvädrad från
oljeångor. Det tar i allmänhet flera minuter, och
man bör nog för säkerhets skull räkna med
åtminstone 5 min. Trots alla försiktighetsåtgärder
innebär dock den manuella tändningen alltid ett
osäkerhetsmoment.
Den automatiska tändningen är i princip så
anordnad att ett tidrelä kopplar förbi
känselkroppen hos pyrostaten under minst så lång tid som
det åtgår för känselkroppen att reagera sedan
lågan utbildats och börjat värma känselkroppen.
Denna tid, som kallas tändningsperioden, kan
varieras på apparaterna inom ganska vida
gränser, nämligen från ca 20 till 120 s. Vid
industrianläggningar, där det ju är fråga om stora
mängder insprutad olja per tidsenhet, ha vi emellertid
funnit att explosionsrisk vid utebliven tändning
i ogynnsamma fall och stora oljemängder kan
uppstå redan efter 10 à 20 s och det är därför
tydligt att tändningsperioden i de flesta fall är
inställd på alldeles för lång tid då apparaterna
levereras. Tändningsperiodens längd undersökes
lämpligen på så sätt, att man avstänger
oljetillförseln till brännaren och därefter startar
brännaren, varvid tändningen slås till liksom även
pump och fläkt. Eftersom ingen olja kan komma
fram, uppstår ingen låga och känselkroppen rea-
* Se Statens Brandinspektion cirkulär nr 7, avd. II mom. 5 b) samt
oljeeldningsvillkor nr 3 från Tarifföreningen mom. 5).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
