Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 20 december 1947 - Värmemotorer för fartyg och kraftverk, av Harald Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 december 19 Al
949
lägsta vattenstånd användes även vid moderna pannor.
Denna alarm påverkar en oljeavstängningsanordning. På
stora passagerarefartyg användes stoftavskiljare i
skorstenen. Den sista typ, som konstruerats för oljeeldade
fartyg, omfattar även våt-tvättning av gasen.
Hjälpmaskinerna har ej förändrats nämnvärt under de
senaste åren, men varvtalen har ökats. Man använder mera
rostfritt stål, monelmetall och aluminiumbrons.
Automatisk och halvautomatisk kontroll av hjälpmaskiner börjar
införas. Utvecklingen går mot elmotordrivna
hjälpmaskiner utom vid mindre ångmaskindrivna fartyg. Vertikala
maskiner föredras emedan de kräver mindre utrymme. De
erfordrar även minskat platsbehov vid översyn. Vid större
ångdrivna fartyg installeras vanligen en ångturbindriven
generator, som användes när fartyget är i drift, och en
dieselmotordriven generator, som användes i hamn. Man
väntar att växelström skall börja införas på fartyg men
regleringen av hastigheten är en besvärlig sak.
Kylmaskiner för fruktfartyg och dylikt utföres numera
vanligen för koldioxid. Luftkonditionering börjar införas.
Lastrummens fuktighetshalt regleras genom att nedkyla
och avfukta luften.
Styrmaskinerna utföres numera elektromekaniska eller
elektrohydrauliska. Den senare utföringsformen börjar
användas i större utsträckning (W Gregson).
Ångkraft stationer
I England hade tidigare de isolerade kraftstationerna
varit nödsakade att ha reservanläggningar. Genom att
hopkoppla stationerna på gemensamt nät kunde reserverna
nedbringas. Samtidigt vann man den fördelen att större
delen av effekten kunde alstras från de mest ekonomiska
stationerna. År 1938 alstrades sålunda 50 % av effekten
av 14 av de 171 stationer, som var inkopplade på
kraftnätet. Kriget medförde, att även oekonomiska stationer
måste hållas i drift. Några nya kraftstationer kunde
knappast byggas under kriget, emedan industrin var upptagen
för krigsändamål. Beroende på bombskador och
avställning för renovering var 1946 ca 16 % av kraftstationerna
ur drift, och den sammanlagda effekten uppgick till 9 000
MW. En brist på 1 000 MW förelåg vid toppbelastningar.
År 1947 är bristen ännu större.
Ett nybyggnadsprogram, omfattande kraftstationer för
6 000 MW, föreligger nu avsett att slutföras 1950—1952.
Utbyggnaden kommer att omfatta: utbyggnad av
befintliga stationer med 17 turbiner för 22—30 atö, 400—450°C,
motsvarande 450 MW; utbyggnad och nybyggnad av
stationer med 80 turbiner för 42—45 atö, 450—480°C,
tillsammans ca 3 000 MW; nybyggnad av kraftstationer med
42 turbiner för 65 atö, 500°C, tillsammans 2 340 MW;
kraftstationerna utbyggs för en total effekt av 200—
300 MW.
Samtliga ovannämnda turbiner är av standardstorlek, för
att anläggningarna så snabbt som möjligt skall bli färdiga.
Sex turbiner kommer dock att byggas för 90—100 at ö,
450—500°C. Sammanlagda effekten på dessa turbiner är
ca 300 MW. De flesta turbinerna inrättas för 3 000 r/m;
50 turbiner blir på ca 30 MW för 42—45 atö; 10 turbiner
på 40—45 MW för 30—45 atö; 60 turbiner på 56—60 MW
för 45—65—90—100 at ö. De sistnämnda turbinerna
utföres vanligen i tre steg, de övriga i två steg.
Till turbinerna hör ca 180 pannor; 60 % av dessa utföres
för pulverformigt bränsle. Stationerna består vanligen av
två turbiner och fyra pannor, av vilka tre är tillräckliga
för turbinernas maximala ångbehov.
Byggnadens utformning ägnas mycken omsorg, och
konsulterande arkitekter användes. Man räknar normalt med
en byggnadsvolym av 1,4 ms/kW. Interiören är vanligen
hållen i ljusa färger. Dammsugningsanläggning ingår i
utrustningen för de nya stationerna.
Man har gjort stora ansträngningar för att hålla
pannorna i gång längsta möjliga tid utan rengöring. Pannor med
stokereldning kan sålunda arbeta kontinuerligt 5 000—
6 000 h. Kolpulvereldade pannor har varit i drift i över
18 månader i sträck.
Stor uppmärksamhet ägnas åt matarvattnet. Man har
sålunda ett förråd av färdigbehandlat destillerat vatten,
motsvarande 6,5—9 1 per installerad kW. Avluftningen bör
vara så effektiv som möjligt och anläggningen bör kunna
hållas i gång då pannan är avställd. Före destilleringen
behandlas vattnet med kemikalier. Natriumsulfit tillsättes
vattnet vid matarepumpen för att ta bort de sista spåren
av syre; pH-värdet bör vara 9,5 eller högre om kiselhalten
i vattnet är stor. Trinatriumfosfat tillsättes i själva
pannan som säkerhet mot den hårdhet, som kan uppstå, om
kondensorn läcker. Försök pågår för att ta bort kisel från
råvatten.
Intermittent klorbehandling av kylvattnet har minskat
rengöringskostnaderna. Drivanordningar med variabla
hastigheter användes till cirkulationspumparna, speciellt
där variationerna i tidvatten är stora.
Luftförvärmningen går upp till 110—150°C vid
stokereldning. Vid pulvriserat bränsle går temperaturen upp till
230—350°C.
En stor del av de nya stationerna utföres med en cyklon
i serie med en elektrisk avskiljare för att ta bort aska
o.d. ur de avgående gaserna. Cykloner av ny konstruktion
beräknas ta bort 90 % av de mekaniska föroreningarna.
Gashastigheten i elektrofilter har minskats från 2 till 3
m/s till 1—1,5 m/s.
Det program, som nu genomföres, har utformats med
tanke på att snarast tillföra industrin det krafttillskott,
som erfordras. Man har därför i stor utsträckning valt
standardmaskiner. Ett stort intresse finns för gasturbiner,
och definitiva program är färdiga för 15 och 20 MW
anläggningar med gasturbiner enligt det öppna systemet (Sir
John st One Wright).
Utvecklingen av tryck och temperatur vid
turbinanlägg-ningar, utförda de senaste åren, är den, att från max. 130
at ö har trycket gått ned till ca 100 at ö, medan
ångtemperaturen hela tiden har varit praktiskt taget konstant,
500—520°C.
Under kriget gjorde Brown-Boveri försök med tuber till
en överhettare, som skulle upphetta ångan till 700°C
temperatur vid 70 at a. Försöken gjordes med en spiral, som
bestod av olika stålsorter upphettade med växelström, som
passerade genom tuben. Även med alldeles ren ånga var
endast högvärdigt legerat stål med 25 % Cr, 20 % Ni,
Mo-typ motståndskraftigt. Emedan sådana överhettare blir
allt för dyra bör man använda med olja eller gas eldade
överhettare av Velox-typ (Brown-Boveri Rev. sept. 1943).
Frankrike har bland annat beställt en 100 MW turbin
från General Electric för 89 at ö, 520°C. I Frankrike
användes i stor utsträckning avgaser från stålverken för
kraftalstring och uppvärmning. Tre kraftstationer för 600
till 700 MW planeras.
I Schweiz installeras gasturbiner för toppbelastning
vintertid. Den ena stationen får en turbin på 13 MW, som
beräknas vara i drift i slutet av 1947, och en 27 MW
turbin, som skall vara färdig i slutet av 1948. Den andra
stationen blir på normalt 20 MW och skall vara i drift i
slutet av 1949. Brown-Boveri levererar den förstnämnda
anläggningen och garanterar 34 % verkningsgrad vid 5°C
temperatur. Ångtemperaturen är 600°C före högtryckaren
och 550°C före lågtrycksturbinen. Sulzer levererar 20 MW
gasturbiner, utförda enligt det halvslutna systemet. I
Spanien har Instituto Nacional de Industria köpt elva
transportabla kraftstationer för 1 till 5 MW.
Gasturbinanläggningar skulle passa särskilt bra i Sverige
för spetsbelastning vintertid, då temperaturen på luften
är låg.
Finland kommer att utöka Vanaja Kraftverk med 30 MW.
Danmark planerar ett stort antal kraftverk för
värme-alstring bl.a. i Köpenhamns österbroverk, Aarhus, Odense
och Esbjerg (A Meyer).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
