Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 27 december 1947 - Byggnadsarbetet ur entreprenörsynpunkt, av Nils Ranow - Diskussion, av Fred Hansen, Georg Scherman, Sven Hultquist, Jonas Cedercreutz, Lars Rönström, Henrik Kreuger, Torsten Frendin och Eric Byström - Drömlandet ligger i norr, av Richard Smedberg - Vattenbyggnadsbyrån 1897—1947, av Richard Smedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
966
TEKNISK TIDSKRIFT
industrianläggning efter industrianläggning som har
signerats av arkitekten ensam. Här skulle behövas litet av
den tidigare omtalade ödmjukheten. Förr i tiden var det
arkitekterna, som skötte byggena, men det går inte nu
för tiden. En arkitekt kan välja ett konstruktionssystem,
men han kan inte finna nya lösningar.
Diplomarkitekt Jonas Cedercreutz: Vid projektering av
en industrianläggning borde en utomstående kraft få sätta
sig in i de speciella förhållandena. Om specialister inom
företaget får hand om projekteringen, har de ofta
överdrivet hög uppfattning om det egna områdets betydelse.
De har med andra ord inte samma överblick som den
opartiske projektören med sin träning att tillgodogöra sig
specialisternas erfarenheter. En arkitekt med förmåga att
samarbeta har därför stora möjligheter, när det gäller
att skapa en enhetlig projektering.
Även om arkitekten inte gör det mesta, kan han få
människor att prestera sitt bästa. Ett industribygge är
visserligen något speciellt, men det erbjuder troligen inte
svårare problem än ett sjukhus, där arkitekten först måste
rådgöra med dem, som skall använda anläggningen, och
resonera med konstruktören. Våra bästa
byggnadskonstruktioner har tillkommit genom att arkitekten sporrat
konstruktören att komma med något nytt och något, som
särskilt lämpade sig för den anläggning det var fråga om.
Byggnadschef Lars Rönström: Det är ganska förklarligt
att industrierna har försummat sina byggnadsfrågor. För
en industriledare är produktionen det allt överskuggande.
Byggnaden är av mindre betydelse. Även
byggnadsteknikerna, särskilt konsulterna, har försummat
industribyggnaderna. Ingenjörerna har varit mera intresserade.
Numera har industrierna börjat anställa egna
byggnadstekniker, men det är svårt för dem att hålla kontakt med
verkstadssidan, och de har därför stort behov av
samarbete med utomstående konsulter. Dessa bör inkopplas
på ett mycket tidigt stadium, så snart produktionssiffror
och sådana primära detaljer är klara. Vare sig konsulten
är arkitekt eller ingenjör, bör han vara sidoställd med
konstruktören för värme och ventilation. En
byggnadstekniker vid en viss industri har behov av samarbete med
kolleger inom andra industrier, och Sveriges Tekniska
Förbund har därför satt i gång med ett tekniskt samarbete
för att tillvarata de erfarenheter som begångna
byggnadstekniska fel och misstag skänker.
Professor Henrik Kreuger: Här är nog inte så illa ställt
som det låter. Utländska experter har funnit våra
industribyggnader synnerligen goda med hänsyn till såväl
byggnadernas utseende som den maskinella utrustningen och
driften.
Den tekniska utbildningen är grundläggande, sedan får
var och en förkovra sig. Arkitekterna specialiserar sig
allt mera, för sjukhus, skolor osv.
Den ömma punkten är, att man ägnar för kort tid på
programmet, som är det viktigaste vid
industriprojektering.
Arkitekt Frendin: Mitt anförande var endast avsett att
klargöra den kännbara bristen på anläggningstekniker.
Detta gäller främst den stora grupp av industrier, som
måste anlita utomstående, och som inte vet, vart de skall
vända sig. Detta beror antagligen på att den projekterande
sakkunskapen inriktat sig på konsumtionsbyggnader och
därför ej omedelbart kunnat ägna sig åt anläggandet av
produktionsbyggnader. Dessutom beror mycket av det som
brister på den nuvarande utbildningen. Endast
arkitekterna utbildas i projektering och de syssla nästan enbart
med konsumtionsanläggningar. Det finns nämligen ingen
utbildning för projektorer av industrianläggningar och det
är för övrigt troligen omöjligt att få fram en sådan
utbildning.
Civilingenjör Eric Byström: Samarbetet mellan
beställare och entreprenörer måste förbättras. Tvisterna gäller
huvudsakligen programhandlingarna,
kontraktshandlingarna och kontrollen.
Programhandlingarna är ofta bristfälliga. Det händer
t.o.m. att man börjar bygga i ena ändan av huset utan
att veta hur den andra skall se ut! Det måste skapa
friktioner under byggnadstiden.
De kontraktshandlingar, som numera användas — fastän
tyvärr ej alltid — är utarbetade av kunniga
byggnadstekniker och representerar en mångsidig erfarenhet. Ibland
ändrar man emellertid kontraktens ordalydelse, så att de
blir svåra att tolka. Det vore bra för samarbetet mellan
beställare och konstruktörer, om man enade sig om att
alltid tillämpa Svenska Teknologföreningens
kontraktsformulär och allmänna bestämmelser.
Vad kontrollen beträffar, så är det märkligt att det oftare
är entreprenören som klagar än beställaren. Många tvister
har gällt kontrollanten, som saknat tillräcklig erfarenhet.
I USA är kontrollanten en mycket välbetald ingenjör med
mycket ansedd ställning, som kanske ägnar sig åt
kontrollverksamhet hela livet och därigenom berikar sin
erfarenhet. I Sverige går däremot kontrollanten på bygget
för att få erfarenhet.
Ännu en orsak till tvister är om entreprenören ej i tid
underrättar beställaren, när han har funnit att sådana
avvikelser från den ursprungliga överenskommelsen
föreligger, att han vill göra ekonomiska krav gällande.
Beställaren bör värdesätta att frågan kan lösas på ett tidigt
stadium.
Eftersom beställaren vill ha ett förstklassigt arbete utfört
och entreprenören vill göra detta på kortaste möjliga tid
så att han kan räkna på att bli anlitad flera gånger,
kämpar de egentligen för samma mål. Alla åtgärder, som
syftar till ett bättre samarbete, bör därför hälsas med
glädje av båda parterna.
Drömlandet ligger i norr, av Gudmund
Gustaf-Jan-son. Bonniers, Stockholm 1946. 342 s. 11,50 kr.
Titeln är missvisande, men det är sannerligen ej lätt att
finna en lämpligare. Ty boken är en äkta
Stockholmsskildring som bakgrund till en betraktelse över uppfinnandets
väsen.
En pojke med mekaniska anlag blir civilingenjör KTH,
avd. M, och börjar den fria företagarens ansvarsfulla och
osäkra tillvaro med struntuppfinningar för att sluta på
tänkandets höjder med förbränningsturbiner. Men bakom
fram- och motgångar lurar självkritiken och
samvetsfrågan som alla teknici då och då gör sig: Vad tjänar det
till, när onda människor missbrukar framstegen?
Motivet genomföres dramatiskt och boken anbefalles.
Korrekturläsningen kunde dock ha varit bättre.
Richard Smedbery
Vattenbj ggnadsbyrån 1897—1947, av Torsten Althin,
Stockholm 1947. 182 s., 60 fig.
Sedan sekelskiftet har de nyutexaminerade
vattenbyggarna åtrått att — åtminstone under någon tid — få bli
upptagna i Johan Gustaf Richerts "vattenbyggarefamilj".
Motivet har varit en önskan att bli delaktig i den
samarbets-anda och självverksamhet samt höviska ton, som
grundaren skapat inom Europas förmodligen största rådgivande
ingenjörsföretag. Det är också en förnämlig samling om
415 teknici, som i bokslutet kunnat redovisas av
medarbetaren sedan 1902, Walo von Greyerz. Bland dem finner
man även 20 utlänningar, framför allt danskar (12), vilka
funnit en tillflykt hos byrån, huvudsakligen under några
av ofärdsåren efter den 9 april 1940. Anmärkningsvärt är
dock huru noga man är med att utmärka arkitekterna med
SAR. medan man glömmer att tillfoga det lika viktiga SVR
för civilingenjörerna.
När Torsten Althin tar sig an en uppgift, vet man, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
