Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 24 januari 1948 - Teknisk forskning och militär underrättelsetjänst, av Sven Holmberg - Bombanfallen mot de tyska dammarna, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 januari 1948
45
ledstråle, som flygaren följde. Genom en speciell ny
radiometod kunde avståndet från sändarstationen bestämmas,
och när bombplanet var på rätt avstånd fick det en signal
att fälla bomberna. Oslorapporten hade omtalat försök att
mäta avstånd enligt denna metod, och Jones gissade att
Y-apparaten skulle använda samma system. När tyskarna
fann Y-apparatens strålar störda, tvingades de att vända
sig mot mål vid kusten, som kunde lokaliseras utan hjälp
av radio.
Jones hade nu visat, vad vetenskaplig underrättelsetjänst
kunde uträtta, och ansågs värd att få några medhjälpare.
Han framhåller dock som sin åsikt att
underrättelsetjänsten bör ledas av så få, men i gengäld så högt kvalificerade
män som möjligt.
När slaget om England var över, kunde Jones börja
tänka på fiendens försvarsmedel för att hjälpa de egna
offensiva förbanden. Det var betydligt svårare, ty under
"Blitzen" hade en ständig ström av fångar, utrustning och
dokument från störtade flygplan stått till förfogande. Jones
beslöt sätta in en stöt mot det tyska radarsystemet för
luftbevakningen. Kedjan av radarstationer längs kusten
kunde ganska lätt fastställas genom flygfotografering och
avlyssning. Visserligen var kustkedjan inte den viktigaste,
men kännedomen om dessa radarstationer gjorde det
betydligt lättare att leta reda på huvudkedjan. Nattjaktens
radiotrafik kunde avlyssnas och analyseras och
flygstationernas lägen pejlas in. Anläggningarna i de
tyskocku-perade länderna kunde sedan utforskas av agenter, som
fick beskrivning på kända radarstationer. Med hjälp av
dessa uppgifter kunde sedan flygplan skickas ut för att
fotografera och avlyssna radiotrafiken.
Engelsmännen hade fått veta, att tyskarna använde ett
radarinstrument, kallat "Wurzburg". Dess förmodade
uppgift var att vägleda nattjaktflyget. Det fanns skäl att anta
att instrumentet var för litet för att urskiljas på ett vanligt
flygfoto, och att det var placerat i anslutning till de större
radarstationerna. Efter en minutiös granskning av alla
flygbilder över radarstationer, hittade man omsider på en
bild över Bruneval en liten fläck, som kunde misstänkas
vara en Wiirzburgstation. Efter en djärv flygning på låg
höjd fick man en bild av anläggningen. En frivillig
släpptes ned med fallskärm och lyckades montera ned
utrustningen. För att få ett par kompletterande uppgifter om
radarutrustningen i de tyska nattjaktplanen gick ett
specialutrustat flygplan ut med uppdrag att låta sig anfalla
av tysk nattjakt. Det engelska flygplanet utsattes för tolv
anfall men lyckades ta sig hem sönderskjutet med nästan
hela besättningen sårad. Syftet var dock vunnet, de
felande pusslebitarna kunde fogas in i bilden. På detta sätt blev
praktiskt taget hela det tyska luftförsvarets tekniska
utrustning känd för engelsmännen. Eftersom taktiken
måste rättas efter de tekniska hjälpmedlen, var det inte
svårt att vidta motåtgärder.
Jones berättar att Churchill på nytt fick ingripa
personligen, denna gång för att tvinga Bomber Command att
använda "Window", dvs. stanniolremsor som släpptes ut
från flygplan för att vilseleda tyskarnas radar. Jones hade
klart för sig att tyskarna kände till metoden men inte
vågade använda den av fruktan för att lära bort knepet
till engelsmännen. Det engelska bombflyget hade
förmodligen motsvarande betänkligheter.
Före invasionen i Normandie hade Jones — tydligen av
eget initiativ — systematiskt lokaliserat de tyska
radarstationerna. Han lyckades hitta 746 stationer, därav 740
med flygets hjälp. I själva invasionsområdet fanns det 120
radarstationer och det brittiska flyget lokaliserade dem
alla. Stationerna anfölls med raketbeväpnat flyg och
endast 10 % kunde fungera D-dagen. En vecka efter denna
satte tyskarna in anfall med flygande bomber, VI, mot
England. Detta anfall skedde i mycket mindre omfattning
än som avsetts från början. Anledningen härtill var att
Jones underrättelseavdelning avslöjat Vl:s konstruktion.
På grund härav kunde man sluta sig till att den tillver-
kades i folkbilsfabrikerna i Fallersleben, och att den
var upplagd i förråd i Frankrike. Såväl fabrikerna som
förråden bombades med framgång. På ungefär
liknande sätt hade tidigare tillverkningen av V2-vapnen i
Peenemünde lidit ett svårt avbräck tack vare
underrättelsetjänsten.
I fråga om atombomben gällde det att bevisa ett negativt
förhållande, nämligen att tyskarnas försök inte gav
engelsmännen anledning till större oro. En dylik uppgift hör
till underrättelsetjänstens allra svåraste problem. Innan
Jones kunde ansvara inför de engelska myndigheterna, att
så var fallet, måste han göra ytterligt omfattande och
noggranna undersökningar. Dessa undersökningar gav vid
handen att arbeten pågick med atombomben och som en
följd härav anfölls den norska fabriken i Rjukan för
tillverkning av tungt vatten. Tyskarna hindrades härigenom
att fullfölja vissa viktiga försök, vilka kanske hade
övertygat dem om att atombomben kunde förverkligas. Nu
kunde Jones ge det lugnande beskedet, att tyskarna tills
vidare avstått från att lägga ned någon större energi på
atombombsexperimenten.
Jones redogörelse och reflexioner är värda all
uppmärksamhet inte bara från militärt håll utan också av teknikens
män. Den hjälp som en rätt ledd underrättelsetjänst kan
få av den tekniska forskningen är i det moderna kriget
av en betydelse, som knappast kan överskattas. Man får
inte heller glömma hela den rad av medhjälpare som
fordrades för att samla in uppgifterna: hemliga agenter i
Peenemiinde, i den tyska nattjaktens
stridsledningscentraler och vid anläggningarna för flygande bomber,
flygfotografier, flickor i avlägsna stugor som lyssnade på den
tyska nattjaktens radiotelefoni, män som tolkade
flygbilder, flygare som ensamma patrullerade mitt ibland tyska
nattjaktplan, tekniker som sållade jorden omkring
havererade tyska flygplan för att hitta ett viktigt spår eller ett
förbränt dokument och många, många andra. Men man
har på känn att alla dessa upplysningar skulle ha varit
ganska värdelösa, om de inte hamnat hos en man som
förstod att utnyttja dem på rätt sätt och som var stark
nog att hos myndigheterna genomdriva nödvändiga
motåtgärder (R V Jones i J. roy. unit. Service Inst. aug. 1947).
Sven Holmberg
Bombanfallen mot de tyska dammarna. Enligt en
engelsk redogörelse för luftangreppen mot Möhne-,
Eder-och Sorpe-dammarna i maj 1943 företog RÄF ett
skenangrepp mot Ruhrområdet medan samtidigt flermotoriga
specialbyggda Lancaster-flygplan flög in över
Möhne-dammen på en höjd av ca 15 m och fällde där minor.
Dessa var på 3,5 t och hade formen av en cylinder med
1,2 m diam. och 1,6 m höjd. De var upphängda i en
särskild ställning på flygkroppens undersida och försattes
strax innan de fälldes i hastig rotation. Så snart en mina
träffade vattenytan fortsatte den mot själva murverket i
dammen, som en roterande flat sten brukar studsa mot
vattenytan.
Den första minan fastnade i det upphängda skyddsnätet
och detonerade där. Härvid blev nätet söndertrasat men
trycket vid detonationen räckte icke till att förstöra
murverket i dammen. Den andra minan hoppade över
muren och ned på andra sidan, där den förstörde
kraftverket vid foten av dammens nedströmssida. Den tredje
minan rullade upp på land och detonerade utan att
förorsaka några nämnvärda skador. Först den fjärde minan
rände mot dammens mur, sjönk på 15 m djup och
detonerade där. Härigenom och i samverkan med vattentrycket
störtade muren samman på en längd av nära 100 m, trots
att den var 18 m tjock på denna höjd. Vattenmassan
bildade en störtvåg med i början en högsta höjd av 10 m.
Allt motstånd, som broar, hus osv., sopades bort och ett
stort antal människor omkom genom katastrofen. Genom
den avbrutna vattenförsörjningen tvingades en stor del
av industrin i övre Ruhrdalen att ligga nere.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
