Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 28 februari 1948 - Fiskehamnsbyggandet - Byggnadsverksamheten i Finland, av W S - De tyska järnvägarnas återuppbyggnadsproblem, av W S - Elkraftbristen i Tyskland, av BR - Andra Internationella Geotekniska Konferensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 februari 1948
127
Fiskehamnsbyggandet. Svenska Teknologföreningen har
genom en kommitté, bestående av majorerna H Jansson
och E Garberg samt civilingenjör L Heijkenskjöld yttrat sig
om 1944 års fiskehamnsutrednings förslag till byggande av
fiskehamnar (SOU 1947 nr 63).
Såsom i betänkandet framhålles, har genom fiskets
utveckling fångstmängden per fiskare ökats och priset per
kg av de ilandförda fångsterna minskats. Denna
rationalisering liar bl.a. möjliggjorts genom övergång till större
båtar och effektivare fångstredskap. Vidare har fisket
genom teknikens utveckling och forskningens klarläggande
av fiskens vandringar m.m. erhållit nya metoder att öka
fångsterna. För skydd och vård av den dyrbara
båtmaterialen och ett effektivt utövande av fisket fordras lämpligt
utformade hamnar, som till storlek och läge är väl
avvägda. Detta fordrar, att det nuvarande hamnbeståndet
utökas och förbättras. Av utredningen framgår nämligen,
att ett stort antal hamnar är överbelastade och har
otillräckligt skydd. I samband med landhöjning i norr samt
sand- och tångdrift i söder har detta minskat möjligheterna
att bedriva effektivt fiske från många befintliga hamnar.
En utbyggnad av fiskehamnarna synes nödvändig för att
trygga fiskarbefolkningens möjligheter till skälig utkomst
i ett hårt och riskfyllt yrke. Det synes även vara av vikt,
att landets invånare beredes ökad möjlighet att berika sin
kost med fisk samt att därjämte förutsättningarna för ökad
export inom fiskerinäringen vidgas. Av det ovan anförda
framgår, att statsbidrag till utbyggnad av fiskehamnar är
väl motiverade. Deras storlek bör anpassas så, att den
hittillsvarande rationaliseringen även kan fortsätta.
För att genomföra arbetena rationellt och ekonomiskt
erfordras kunnigt arbetsbefäl och lämpliga arbetsmaskiner
(mudderverk, pålkranar, transportredskap m.m.). Dessa
måste ges regelbunden sysselsättning för att arbetet skall
bli ekonomiskt. En tidsplan är sålunda nödvändig. Denna
bör dock endast vara en stomplan, som tid efter annan
överarbetas, så att den motsvarar såväl behovet av
nybyggnader vid den tid då arbetena skall utföras som
tillgången på lämplig arbetskraft.
Svenska Teknologföreningen har därför tillstyrkt, att
utredningen lägges till grund för fiskehamnarnas fortsatta
utbyggande.
Byggnadsverksamheten i Finland är sedan början av
kriget strängt reglerad. Under de första krigsåren var
bristen på arbetskraft den allt dominerande faktorn, men med
tiden trädde materialproblemen alltmera i förgrunden.
Sedan 1946 har ytterligare en svårighet tillkommit,
nämligen bristen på kapital. Enligt det finska
kommunikations-och arbetsministeriets byggnadsprogram för 1948 skulle i
hela landet kunna byggas 15,6 milj. m3 eller 1,4 milj. m3
mindre än 1947. Att inskränkningen är betydande inses av
att av 1947 års kvot endast 2 milj. m3 gällde bostäder i
städer och köpingar. Orsaken till inskränkningen är den
katastrofala kraftbristen, som minskat främst järn- och
cementproduktionen. Anmärkningsvärt är, att av hela
byggnadskvoten för år 1948 reserverats 7,2 milj. m3 eller 46 %
för den byggnadsverksamhet som betingas av
jordanskaff-ningslagen (Kymron tiedoituksia 1947 h. 6). W S
De tyska järnvägarnas återuppbyggnadsproblem.
Redan före år 1939 var de tyska järnvägarna icke mera i
förstklassigt skick, då tillräckliga anslag och materialkvoter
inte beviljades för det löpande underhållet. Under kriget
vållade särskilt flyganfallen svåra ödeläggelsen
Skensystemet utsattes för stark slitning och trasades sönder av
stridshandlingar och strategiska omläggningar. I öster är alla
stambanor ännu i dag enspåriga, vilket har sänkt deras
trafikkapacitet till omkring en femtedel. Många viktiga
broar är förstörda och för det mesta ersatta med
enspåriga provisorier. Ställverk, säkerhetsanordningar och
stationshus har i stor omfattning fallit offer för kriget.
Särskilt svårt har dock den rullande materielen drabbats av
förstörelsen. Lokomotivparken består nu huvudsakligen av
dels ca 30 år gamla, nedskrotningsfärdiga enheter och dels
lokomotiv som byggdes av ersättningsmaterial under kriget
och som var avsedda att hålla endast så länge kriget
varade. Reparationsbehovet överstiger därför flerfaldigt den
kapacitet som järnvägarnas reparationsverkstäder har.
Vagnsparken, som före kriget omfattade 60 000
person-och 600 000 godsvagnar, har minskats till ungefär hälften.
De personvagnar som finns kvar är för det mesta gamla
trävagnar, som före kriget användes på små bibanor, och
de saknar i regel såväl fönster som inredning.
Godsvagnarnas träöverbyggnader är i de flesta fall i stort behov av
reparation; i den mån reparationer kan utföras, görs de
med färskt, omålat trä. Järnöverbyggnaderna lider starkt
av rost; plåt och rostskyddsmedel saknas. För järnvägarna
är även personalfrågan ett brännande problem.
Krigsförluster och avskedanden har berövat dem nästan all
fack-kunnig personal. Den nya och oerfarna personalen har
ännu icke kommit in i arbetet och saknar ofta den
pålitlighet och punktlighet som fordras i järnvägsmannayrket.
Vid återuppbyggnaden måste som första ledmotiv stå
trafiksäkerheten. För att trafikkapaciteten, dvs. hastigheten,
skall kunna ökas, måste man därför sträva till att i första
hand återställa skensystem, broar och
säkerhetsanordningar i fullgott skick. Likaså borde östzonens banor snarast
möjligt åter göras dubbelspåriga. För att lätta på de nu
så betungande koltransporterna borde man sträva till en
rätt långtgående elektrifiering, då ändå så stor del av
lokomotivparken skall förnyas. För alstring av den behövliga
kraften kunde man lämpligen använda mindervärdiga kol,
som det inte lönar sig att transportera (R GrEtsch och
K Günther i Schweiz. Bauztg 15 nov. 1947). W S
Elkraftbristen i Tyskland. Bristen på kol, otillräckliga
maskinresurser, sedan en del kraftverk nedmonterats, och
svårigheterna att underhålla och reparera de återstående
är väsentliga anledningar till den svåra kraftbristen i
Tyskland. Exporten till grannländerna, vilken dock icke
överstiger 10 % av totalförbrukningen inom de tre
väst-zonerna, men framför allt torkan i somras, då
vatten-föringen i de sydtyska floderna nedgick till 70 % av den
normala, har bidragit att öka knappheten. Den
otillräckliga elkraftförsörjningen är bekymmersam icke endast
därför att den vållar stora inskränkningar i den industriella
produktionen utan även genom den deprimerande verkan
på befolkningen, som ofta får vara utan ljus och även
kokström. Kraftföretagen har försökt övervinna
svårigheterna genom att på egen hand organisera avkopplingar
och låta spänning och frekvens sjunka ända till 35 %
resp. 20 %. Man har hoppats på viss förbättring genom
den numera upprättade centrala driftledningen, som är
gemensam för zonerna och har sitt säte nära Frankfurt.
På grund av torkan i somras, som förutom låg
vattenkraftproduktion medförde att koltransporterna hindrades,
blev det emellertid nödvändigt att ytterligare skära ned
tilldelningarna till industrien. Ransonerna för hushållen, som
fastställdes redan i november 1945, har däremot
bibehållits oförändrade. För belysning är varje hushåll
berättigat till 0 5 kWh per dag med tillägg av 0,05 kWh för
varje hushållsmedlem. För elektrisk matlagning är
tilldelningen 1,2 kWh per dag i grundbelopp och tillägget 0,4
kWh per hushållsmedlem. Sjuka kan få extra tilldelning
av upp till 0,25 kWh per dag. Kraftbristen medför även
ekonomiska svårigheter för kraftföretagen genom att den
mera. inkomstbringande distributionen är mest nedskuren
(Elektr.-Verwertg. 1947/48 h. 7). BR
Andra Internationella Geotekniska Konferensen hålles
i Nederländerna 21—30 juni 1948. Program och
anmälningsblankett för konferensen, beställningsblankett för dess
"Proceedings", jämte övriga upplysningar erhålles från
Subkommittén för Internationella Geotekniska
Konferensen, Narvavägen 25, Stockholm, tel. 67 00 90.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
