Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 6 mars 1948 - Televisionssystem och kamerarör, av Björn Nilsson och Hans Werthén - TNC: 5. Svampa, vampa och solochvåra (forts.), av Erik Wellander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12(5
TEKNISK TIDSKRIFT
TNC
Fig. 5.
Eriskop-rör; det
konstruktiva utförandet liknar
super emitronen.
Bildortikonen är genom de nämnda anordningarna ytterst
känslig och kan ge en acceptabel bild redan vid 50—100
lux, men kvaliteten blir till följd av brus betydligt lägre än
ikonoskopets och superemitronens även vid goda
belysningsförhållanden.
Om eriskopets konstruktion (fig. 5) är ännu mycket litet
känt, men dess princip synes i huvudsak likna
superemitronens. Genom att laddningsplattan gjorts utan
mosaik, kan man öka linjetalet hos avsökningsstrålen och
därvid ej begränsas av elementstruktur i kameraröret.
Eriskopets konstruktion bildar således en logisk bakgrund till
det franska experimentsystemet med 819 linjer. Ingenting
hindrar visserligen en ökning av linjetalet vid de andra
kamerarören, men där lönar det sig sannolikt inte att gå
längre än till ca 700 linjer, ty sedan sätter
elementstrukturen en gräns för bildkvalitetens höjning.
Superemitro-nen kan dock, som nämnts, utgöra ett undantag.
Eriskopets fotokatod har enligt uppgift en mycket hög
känslighet, 80 jwA/lm. Detta har man föredragit att utnyttja
till en avsevärd minskning av fotokatodytan, så att
ljusstarka linssystem kunna användas. Från den lilla
fotokatodytan förstoras elektronbilden upp sex gånger linjärt
vid projektionen på laddningsplattan. Kamerans totala
känslighet är något bättre än superemitronens. 500—1 000
lux belysning kräves för en god bild. Det synes dock icke
vara något hinder att öka känsligheten genom större
foto-katodyta.
I tabell 2 har sammanställts de behandlade kamerarörens
optiska egenskaper vid närbilder. För varje rör användes
alltså det ljusstarkaste linssystem som rekommenderas.
Relativa belysningsstyrkan på fotokatoden är
proportionell mot f2, där f är linsens öppningsförhållande. Den
relativa belysningsfaktorn utgöres av produkten Af i
formel (1). Man ser därav, att ett lågt K ’ S-värde, som
t.ex. hos ikonoskopet, kan kompenseras med produkten
ß’ A’ f, om man önskar samma kameraström vid
samtliga rör.
Tillräckliga uppgifter för objektiva jämförelser av rörens
rent elektriska prestanda har ännu icke kunnat erhållas.
Det, som närmast intresserar, är kameraströmmen och
signal-brusförhållandet vid olika belysningar. Bildernas
kvalitet ger dock underlag för en subjektiv uppfattning
om störspänningarna, även om dessa också beror på
systemets bandbredd, dvs. linjetalet. Man får intrycket att
eriskopet ger bilder, som fullt kan jämföras med
superemitronens. Bildortikonen är i sitt nuvarande utförande
tydligt underlägsen dem ur brussynpunkt, men en ny typ
har annonserats, som skall vara något okänsligare och
bättre ägnad för studioändamål. Eriskopet med sina
utmärkta optiska egenskaper bör emellertid framgångsrikt
kunna ta upp konkurrensen med superemitronen och
bildortikonen, när dess driftsäkerhet och livslängd i
framtiden höjes.
Litteratur
1. Zworykes— Morton: Television. New York 1940.
2. McGee, J D & Lcbszynski, H G: EMI Cathode-Ray Television
Transmission Tubes. J. Inst. electr. Eng. apr. 1939.
3. Madel, P: L’appareillage de télévision à 1015 lignes de la
Com-pagnie des Compteurs. Bull. Soc. Frän?. Electr. maj 1945.
4. Rosz, A m.fl.: The Image Orthicon, Proc. Inst. Rad. Eng. juli
1946.
5. Svampa, varnpa och solochvåra (forts.)
De många alltför långa sammansättningarna och
avled-ningarna ha naturligt nog framkallat en strävan att korta
av orden, som i våra dagar firar triumfer. I många fall
välförtjänta. Sådana ord som lok och rek äro i stilarter
med rent praktiskt syfte att hälsa med tillfredsställelse.
Om elektricitetsverket skäres ned till elverket, så är det
en god gärning. Skada blott att man icke vill gå lika långt
vid avkortningen av telegraf; det tycks där stanna vid det
tvåstaviga fe/e, vilket i böjning och avledning icke är på
långt när lika smidigt som tel.
Oms är ett bra ord i tekniskt språk. Mera tveksam
ställer man sig till lissen, framför allt därför att ordet
licentiatexamen icke förekommer så ymnigt, att behovet av en
förkortning kan kännas särdeles starkt. Men
omisskännligt är att ordet liss nu börjar att i vida kretsar förlora
sin prägel av slanguttryck.
Stympningen av de alltför långa orden kan naturligtvis
också ske i andra ändan, såsom i buss av omnibus.
Omkring sekelskiftet dryftades ivrigt frågan om vad
auto-mobilen borde kallas på svenska. Borsett från kraftvagn
och dylika förslag gällde striden främst om ordet bord®
få behålla början eller slutet. Auto eller bil? När man
slutligen efter danskt mönster beslöt sig för bil, var detta
ett gott resultat av diskussionen. Auto är intet bra svenskt
ord. Våra landsmän kunna icke uttala au, det vill bli
aktion och Agust, och böjningen av auto vållar svårigheter
— vad skall en auto heta i pluralis? Men bil är ett bra
svenskt ord, det går utan vidare in i uttals- och
böjnings-och avledningssystemet.
Som ersättning för refug har föreslagits fug. Gärna det!
Gäller det att korta av en sammansättning eller en
syntaktisk förbindelse, så stå skilda vägar öppna. Man kan
skriva K. B. för Konungens Befallningshavande eller för
Kungliga Biblioteket, USA, KFUM osv. Men det kan icke
hjälpas, att sådana språkliga bildningar som PHM, AIV
eller b.h. äro mycket olustiga som ord betraktade. Ofta
vet man icke hur de skola böjas, ibland ej ens hur de
skola uttalas. Trevligare är det onekligen, om
förkortningen kan läsas ut som ett vanligt ord, t.ex. Asea, Vabis, Sara.
Men det är också möjligt att taga med hela stavelser.,
såsom i genrep av generalrepetion. Onödigt långt — för
att vara en förkortning — är telefoto. Det torde vara föga
känt, att det berömda namnet Kosta är bildat på
familjenamnen Koskull och Stael von Holstein, liksom Flerohopp
(i Kalmar län) på Fleetwood, Rothlieb och Hoppenstedt.
En lyckad nybildning är Be-Ne-Lux, som redan har
vunnit burskap som beteckning för Belgiens, Nederländernas
och Luxemburgs handelspolitiska samgående. Många
hoppas på en nordisk motsvarighet, ett Da-No-Sve, men
alldeles bortsett från de storpolitiska svårigheterna är detta
förslag icke riktigt lyckat. Det är själva ljudföljden som
är osmidig. Den ur klangsynpunkt bästa ordningsföljden
vore utan tvivel Sve-Da-No, men denna nybildning, som
erinrar om så lustbetonade namn som Albano, Milano och
Lugano, skulle med sitt brott mot den alfabetiska
ordningen säkerligen politiskt försvåra sammanslutningen.
Emellertid gå vi tydligen mot en alltjämt ökad
användning av dylika kortformer. När Malmö Yllefabriks
Aktiebolag i somras släppte ut en ny kombination av nylon och
ull, så kallades nyheten för myalon, tydligen bildat av MYA
och nylon. Yxhultskoncernens nya lättbetong kallas Ytong.
En och annan knorrar mot sådana bildningar, som icke
vuxit fram genom "naturlig språkutveckling" utan
tillkommit genom en godtycklig skapelseakt. Men dessa
invändningar väga icke tungt. Ur språkvårdens synpunkt
finnes intet annat att anmärka än att man skulle önska
mindre av främmande och mer av svenskt ordvirke.
(Forts.) Erik Wellander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
