Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 15 maj 1948 - I G Farbens upplösning, av W S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
TEKNIS K TIDSKRIFT
I G Farbens upplösning. Redan under kriget hade de
allierade kommit underfund med att en effektiv
avväp-ning av den tyska krigsmakten icke var möjlig utan ett
ingripande mot den tyska kemiska industrins behärskare,
storkartellen I G Farbenindustrie. Denna kartell ägde,
kontrollerade eller hade intressen i 400 firmor i Tyskland och
var delägare i över 500 utländska företag. Kartellen
kontrollerade 85 % av Tysklands kemiska industri. Dess
tillgångar uppskattades till över 6 miljarder mark, varav
egna anläggningar i Tyskland 4,8 miljarder mark; år 1943
var antalet anställda 250 000 och bruttoförsäljningen över
3 miljarder mark. Efter sammanbrottet kom anläggningar
för 2,7 miljarder, ursprungligt värde, att ligga i östzonen,
medan västzonerna tillsammans fick anläggningar för 2,1
miljarder. Krigsskadorna i östzonen beräknades till 254
miljoner, medan de i västzonen uppgick till inte mindre än
340 miljoner mark.
Sex månader efter fientligheternas upphörande enades
även det allierade kontrollrådet om ett förordnande,
enligt vilket kartellen skulle upplösas, och alla kartellens
tillgångar och av den kontrollerade företag beslagtas av
ockupationsmakterna. En kommitté tillsattes, bestående
avfyra kontrollofficerare — en för var zon — med uppgift
att bestämma närmare riktlinjer för upplösningens
genomförande. Den första åtgärden blev att avveckla den
centrala ekonomiska ledningen och
försäljningsorganisationen samt att ordna om att vart och ett av kartellens
delföretag fick sin egen bokföring, ekonomiledning och
försäljningsorganisation. Då det gäller företag, i vilka I G
Farben icke ägde majoritetsintressen och som kartellen
icke heller på annat sätt kunde kontrollera, försöker man
att helt enkelt avyttra kartellens aktieinnehav. Det
ankommer på kontrollofficerarna att var i sin zon finna
lämpliga köpare; i vilken utsträckning försäljning skett
är tillsvidare obekant. Försäljningskontor och
välfärdsinrättningar vilka ej anses lämpliga att införliva med
något delföretag avvecklas likaså. Den viktigaste och största
uppgiften i hela kartellupplösningen är dock att göra
delföretagen fullt självständiga och ekonomiskt
självförsörjande. Ockupationsmakterna hade ursprungligen kommit
överens om att varje delföretag skulle arbeta under en
tillsatt tysk kurator ända tills man hade hunnit göra upp
en plan för slutlig disposition av äganderätten och
fördelning av aktiestocken. Någon dylik plan har makterna
emellertid icke kunnat enas om, varför hela ombildningen
hittills kommit att göras på olika sätt i de fyra zonerna.
Enligt den engelsk-amerikanska planen, som delvis även
godtagits av fransmännen, skulle aktier i de nya
självständiga företagen utbjudas på den tyska marknaden till
kontrollerade priser. Utbuden skulle göras i tysk valuta
efter genomförd myntreform i Tyskland. Utländska
aktieägare i 1 G Farben skulle få inträda som delägare i de
nya företagen i proportion till sina tidigare intressen och
utländska fordringsägare skulle få sina berättigade krav
tillgodosedda. Av det eventuella överskott, som skulle
uppstå efter procedurens genomförande och sedan
administrationskostnaderna fråndragits, skulle ersättning
utbetalas till gamla, av de allierade godkända aktieägare i I G
Farben. Den av sovjetmyndigheterna föreslagna planen
åter domineras helt av ryssarnas krav på skadestånd och
den sovjetryska ideologin i allmänhet. Enligt den skulle
äganderätten till de självständiga företagen disponeras i
enlighet med överenskommelser mellan
ockupationsmakten och de provinsiella regeringarna i varje zon och
baseras på det ockuperande landets konstitution och
lagstiftning. Synbarligen skulle ingen hänsyn tas till
fordringsägarnas rätt. Ersättningen till gamla aktionärer skulle ske
enligt en glidande skala så att ägare av små aktieposter
skulle få ett högre pris per aktie än större aktionärer.
Trots denna olikhet i principer är reorganisationen i full
gång i alla fyra zonerna. En stor mängd anläggningar har
redan sammanslagits till nya företag, medan andra har
avvecklats. Avvecklingarna har dels haft organisatoriska
orsaker, dels berott på att anläggningarna utgjort för
Tyskland tillsvidare förbjudna industrier eller uttagits
som skadestånd. Förbjudna är först och främst alla rena
krigsindustrier, t.ex. sprängämnesindustrier, vidare alla
fabriker för tillverkning av syntetisk bensin och
konstgummi, vilka i detta sammanhang är av intresse. Gruppen
skadeståndsanläggningar åter är i västzonerna av mycket
liten omfattning, medan den i östzonen är mycket
betydande. I Bizonien har det ursprungliga Potsdam-kravet
på skadestånd i 1 G Farbenutrustning reducerats till att
omfatta endast delar av 14 anläggningar, vilka troligen
inte kommer att tas ut, då man hellre önskar att
Väst-Tyskland så effektivt som möjligt skall kunna bidra till
Marshallplanens genomförande. Senare uppgifter visar
även, att man på engelskt och amerikanskt håll beslutat
att icke föra uppspjälkningen av kartellen fullt så långt
som man ursprungligen hade tänkt sig. Man har kommit
underfund med att kartelleringen i många fall har betytt
en rationalisering av driften, som man i nuvarande läge
inte har råd att förstöra. En långt driven uppdelning
medför dels många ändringar och nybyggnader för att göra
de nya företagen självförsörjande i kraft- och
transportavseende, dels — och framför allt — komplicerar den i
onödan anskaffningen av råmaterial och halvfabrikat,
vilka tidigare erhållits från andra verk inom den
tillverkningskedja som kartellen hade byggt upp. Det är sålunda
troligt, att t.ex. den brittiska zonens fem stora 1 G
Farben-anläggningar — Leverkusen, Dormagen, Elberfeld, Krefeld
och Urdingen, vilka tillsammans representerar över hälften
av zonens I G-tillgångar — kommer att i någon form
drivas gemensamt. Detsamma blir troligen fallet med
Höchst, Mainkur och Offenbach i den amerikanska zonen
(enligt den ursprungliga planen skulle Höchst ha uppdelats
på tre självständiga företag).
1 östzonen torde 40 % av I G Farbens utrustning ha
bortförts; de kvarlämnade anläggningarna drives i
allmänhet av provinsregeringen eller äges av ryska bolag. De av
ryska bolag ägda anläggningarna torde betraktas som
skadeståndsegendom, vilken när som helst kan bortföras, ehuru
anläggningarna nu arbetar i Tyskland, till största delen
för rysk räkning. Dylika anläggningar är bl.a. östzonens
"fem stora": Leuna, Bitterfeld, Schkopau, Wolfen-Farben
och Wolfen-Agfa. Uppgifterna om hur mycket som
uttagits i skadestånd av dessa verks produktion varierar; en
uppgift anger t.ex. 90 % av Schkopaus buna, 60—70 % av
VVolfens färger och 50 % av Wolfens cellull.
En mycket svårbehandlad tillgång utgör kartellens
patent och varumärken, och hur med den skall förfaras
har de allierade ännu icke kunnat enas om. Vid
övertagandet innehade kartellen direkt 18 000 beviljade eller
ansökta tyska patent, medan de av den kontrollerade
företagen hade 12 000. Antalet i Tyskland registrerade
varumärken var 5 000, vartill kom ytterligare 5 000 för
dotterbolagen. Dessutom förfogade kartellen över tusentals
opa-tenterade men väl patentbara förfaranden och
tillverkningshemligheter. De allierade är alla ense om att "I G
Farben" eller avledningar av detta skall förbjudas som
varumärke. Amerikanarna vill dessutom förbjuda de andra
stora varumärkena, såsom "Agfa", "Bayer" osv., medan
engelsmännen och ryssarna önskar bibehålla dem.
Slutligen kan nämnas, att det statliga övertagandet av
I G Farbens företag i USA har vållat de amerikanska
myndigheterna ett betydande huvudbry, såväl inrikes- som
utrikespolitiskt. Kartellens stora dotterföretag i Amerika,
General Aniline & Film Corp. (före 1939 American I G
Chemical Corp.) övertogs redan under kriget av det
statliga organet för förvaltningen av utländsk egendom och
har sedan dess drivits i dettas regi. Saken komplicerades
emellertid på ett tidigt stadium av att aktiemajoriteten icke
ägdes direkt av I G Farben, utan av ett holdingbolag med
hemortsrätt i Schweiz, och schweizarna därför icke anser
sig kunna godta beslaget utan ersättning. Vidare har, må-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
