Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 26 juni 1948 - Lastanordningar och borrmaskiner i amerikansk gruvdrift, av Ragnar Ahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 juni 1948
429
Fig. 8. Dieseltruck lastas med släpskrapa.
intresse att se. Även här bröts malmen i stora rum mellan
kvarstående pelare med 10—15 m spännvidder. Det
malmförande lagrets tjocklek varierade mellan 3 och 6 m.
Bly-och zinkmalmen förekom blandad och huvudsakligen
lagrad tillsammans med flinta och kvarts. Vackra
kvartskristaller och halvädelstenar glimmade här och var i
bergväggarna i skenet från gruvhjälmens lampa. Dessa
mineralogiska rariteter var tydligen begärliga för turisterna, ty
det fanns gott om salustånd utmed vägkanterna.
Denna underliga bergart ställer mycket hårda krav på
borrutrustningen. Man använder l1/4" (eller runda)
borrstänger och en speciellt för dessa gruvor utexperimenterad
typ av lösa borrskär, 26/8" treskärs, av Ingersoll Rands
konstruktion. Med dessa skär av vanligt legerat borrstål
borrades 240—300 cm hål utan ombyte av borr. Skären slets ned
till ca 42 mm diameter och var då förbrukade;
borrsjunk-ningen var 18—20 cm/min. Vid köp av minst 25 000
kostade dessa skär 40 ct/st. Ingersoll förde även fyrskärs
hård-metallborrskär. Sådana skär med 11/e" diameter kostade
11,50 $ st. vid köp av minst 500. De uppgavs hålla för
borrning 60—70 m i granit. I Eagle-Pichergruvornas oerhört
slitande bergarter kunde dessa hårdmetallskär ej konkurrera
med skär av legerat borrstål.
Här må inskjutas några ord om en detalj av
hårdmetall-borrningen, som berördes vid samtal såväl med
Eagle-Pichers gruvchef som med Ingersolls och Joys folk.
Samtliga förvånades över vår metod att uteslutande använda
fasta skär och framhöll, att följden måste bli stort
slöseri med borrstål. Vid användning av fasta skär är
givetvis idealet, att hårdmetallskärets livslängd motsvarar
borrstångens, men dit har vi nog ännu ej på långt när
kommit. Statistik från en del av borrningsarbetet i
Hjälta-tunneln visar bl.a., att under januari 1948 63 % och under
februari’85 % av samtliga, av annan orsak än förslitning
förstörda borr kasserats på grund av "hårdmetallskador".
Borrstängerna måste sålunda i stor utsträckning kasseras
efter alldeles för kort användningstid. Sannolikt har även
borrstänger, som tjänat ut på grund av att hårdmetallen
är utsliten, i allmänhet åtskillig livslängd kvar. Det vore
synnerligen välkommet, om någon praktiskt användbar
metod att bättre utnyttja borrstängerna snart kunde
komma fram. Jag inskränker mig här till att uttala en
förhoppning om att det arbete, som pågår på detta område,
snart måtte leda till ett påtagligt resultat.
I de amerikanska gruvorna utfördes borrningen med den
tyngsta sortens "drifters", Ingersolls D 505 eller liknande,
med 10’ tryckluftsmotordriven kedjematningsanordning av
samma typ som visas på fig. 9. Borrmaskinerna var
monterade på trycklufts- eller elmotordrivna borrställningar
(fig. 5). Upp till fyra borrmaskiner kunde anbringas på
den höj- och sänkbara, härtill avsedda galgen av stål-
Fig. 9. Borrställning för ortdrivning, upptill spårbunden,
nedtill gummihjulsmonter ad.
rör. Då även kedjematningsanordningen var vridbar i
alla riktningar, var utrustningens verkningsområde
betydande. En dylik borrställning uppgavs kosta ca 6 000
En borrställning med två borrmaskiner betjänades av tre
man, som även skötte laddningen av hålen; det torde ha
räckt med två man. Borrställningen rörde sig
anmärkningsvärt ogenerat i stenhögarna. Med borrstänger av upp
till 26’ längd borrades även för skjutning i bergrummets
tak och väggar i samband med skrotning. Detta senare
arbete utfördes vid behov från teleskopstegar.
För lastning av den lössprängda malmen användes tre
maskintyper. Den traktormonterade släpskrapan, fig. 6,
var än så länge förhärskande. Såväl Sullivans som
Ingersolls 3" spel förekom; motorstyrkan var 40-—45 hk. Vid
en linhastighet av 75 m/min uppgavs kapaciteten vara 300,
max. 500 t per 8 h skift vid lastning i 4 t trailer. En liten
detalj på bilden bör uppmärksammas: en utmärkt
belysning erhölls med hjälp av vanliga 150 W bilstrålkastare,
en eller två på varje trefot. Eimco "Rocker Shovel", typ C 4,
var en ganska ny och mycket omtyckt lastmaskin (fig. 7);
den drevs av en Caterpillar dieselmotor, eldrift förekom
även. Kapacitet vid lastning i 4 t trailer var ca 300 t per
8 h skift. Maskinen lastade väl rent vid fronten och utmed
bergrummets sidor. Skopan uppgavs förhållandevis väl
motstå slitningen av flinta och kvarts. En nackdel är dock,
att maskinen kräver icke mindre än 3,7 m arbetshöjd.
Det fanns även en "Dozer Shovel", monterad på en Allis
Chalmers HD 5 dieseltraktor. Dess kapacitet var avsevärt
lägre än de andra lastmaskinernas, beroende på det
myckna åkandet åt olika håll i samband med lastningen.
Sprängstenen transporterades i 4 t lastbilar eller trailer
(fig. 8) från lastmaskinerna till de vid beskrivningen av
tunnuppfordringen omtalade bergfickorna. Drivkraften var
dieselmotorer eller elmotorer och ackumulatorbatterier;
dieseldriften uppgavs vara billigast. Transportlängden var
max. ca 400 m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
