Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 1 augusti 1948 - Patentanspråken och deras betydelse för skyddet, av Halvar Khennet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 augusti 1948 67
stora faror. Fall förekomma ej sällan, då vid ett
studium av handlingarna i ett intrångsmål synes
uppenbart, att svaranden på ett otillbörligt sätt
tillgodogjort sig en uppfinning, och gjort detta
genom medel, som icke innebära annat än en til
1-lämpning av vanligt tekniskt allmängods. Inga
berättigade intressen torde skadas, om i dylikt
fall patentintrång konstateras.
I detta sammanhang skulle jag emellertid vilja
peka på en omständighet, som vid bedömande av
ett påstått patentintrång synes mig vara av ganska
stor och måhända ej alltid fullt insedd betydelse,
nämligen den tidpunkt, då det påstådda intrånget
började. I § 16 patentförordningen heter det:
"Patent vare ej gällande mot någon, som vid den tid,
då ansökningen därom inkom, inom riket var i
utövning av den patenterade uppfinningen eller för
sådan utövning där vidtagit väsentliga åtgärder."
Skälen för denna bestämmelse äro uppenbara:
den, som redan innan en patentansökning inkom
och sålunda under ett rättsligt tillstånd, då inga
som helst hinder av patent förelågo för utövande
av en viss uppfinning, lagt ned väsentliga
kostnader för denna uppfinnings utövning och
därigenom skapat sig ett kapital, vars värde endast kan
utnyttjas genom uppfinningens utövning, skall
icke kunna genom retroaktiva verkningar av en
administrativ åtgärd berövas denna i god tro
förvärvade egendom. Samma åskådningssätt synes
mig kunna vara tillämpligt i samband med
bedömande av ekvivalensregelns tillämplighet. Låt
oss tänka på den ovan omnämnda maskinen med
skruvtransmission. Antag att någon under
omständigheter, som kunna ifrågasättas innebära
patentintrång, tillverkat eller använt en liknande
maskin med kedjetransmission, och gjort detta
efter den tidpunkt, då patentansökningen inkom,
men före den, då ansökningen blev offentlig, samt
att han ej kunnat visas på otillbörligt sätt ha
erhållit kännedom om uppfinningen. Det kan då
väl näppeligen göras gällande, att ban skulle
otillbörligen "tillgodogjort" sig uppfinningen,
eftersom det väl i sistnämnda verb ovillkorligen
ligger ett moment av överflyttning från den rätte
uppfinnaren till den orättmätige
"tillgodogöraren". I stället måste man väl säga sig, att den
som — under dé ovannämnda förutsättningarna
— använt det ekvivalenta medlet för att lösa
samma uppgift som den förste sökanden, antingen
självständigt gjort i det väsentliga samma
uppfinning som den sistnämnde eller förvärvat i det
väsentliga samma uppfinning från en annan
självständig uppfinnare. Men i sådant fall kan det ju
inte vara fråga om något otillbörligt. Helt
annorlunda synes det mig ligga till i sådana fall, då
den ifrågasatte intrångsgöraren påbörjat intrånget
först efter sedan patentansökningen på ett eller
annat sätt blivit offentlig, t.ex. genom vanligt
kungörande eller genom att den, jämlikt § 20 andra
stycket av patentförordningen, hållits tillgänglig
för envar. I ett sådant fall kan det vara tillåtet
att presumera, att den, som begått det ifrågasatta
intrånget, icke varit i god tro utan verkligen
"tillgodogjort" sig den patentskyddade uppfinningen
genom medel, som icke innebära något som helst
av uppfinningsverksamhet utan endast ett
plöjande med annans kalv.
Eller uttryckt på annat sätt: Ett patent innebär
ett bifall till ett av den patentsökande framställt
yrkande. Patentmyndigheten kan, såsom jag i
föregående föreläsning visade, till följd av satsen
"ne eat judex etc." ej bevilja ett patent i större
omfattning än vad sökanden själv begärt.
Ansvaret för och följderna av den skada, som
eventuellt kan drabba patenthavåren av den grund,
att sökanden begärt ett onödigt inskränkt skydd,
måste alltså anses belt och hållet åvila
patentsökaren själv. Av denna grund kan patenthavaren
icke anses ha någon som helst rättighet att
påfordra, att patentet skall tolkas mera vidsträckt
än vad som framgår av ordalagen i
patentanspråken. Gentemot sådana, som började en utövning
på en sådan tidpunkt, att de måste antas vara i
god tro, bör därför patentet enligt min mening ej
heller kunna tolkas annat än strängt efter
ordalagen. Gentemot sådana, som kunna antas icke
varit i god tro, bör däremot en försiktig
tillämpning av ekvivalensregeln anses vara rimlig.
Tolkning mot bakgrunden av beskrivning
och övriga handlingar
Såsom jag redan framhållit, föreslog
Patent-och Registreringsverkets besvärsavdelning i sitt
yttrande över patentutredningens förslag till
ändringar i patentförordningen, att uttrycket "i
första hand" skulle ändras till "väsentligen". I sin
motivering härför framhöll avdelningen bl.a., att
patentanspråken trots all strävan efter tydlighet
vid deras avfattning kunde lämna möjlighet till
olika tolkningar, och i sådant fall borde såsom
hjälpmedel vid tolkningen få anlitas beskrivning,
eventuella ritningar och patentansökningsakten,
varjämte självfallet hänsyn finge tagas till
teknikens ståndpunkt vid tiden för ansökningen.
Besvärsavdelningens förslag blev ju inte bifallet; det
oaktat kan det inte förnekas, att de nämnda
synpunkterna alltjämt måste tillmätas betydelse —
helt enkelt emedan de äro obestridligen riktiga.
Oklarheter i patentanspråk kunna uppkomma
på tre sätt:
emedan sökanden, resp. hans ombud, anser
vissa fördelar vara förbundna med ett oklart
uttryckssätt, varigenom det blir möjligt att
sedermera "fiska i grumligt vatten",
på grund av avtrubbat språksinne och bristande
känsla för ords och uttrycks begreppsmässiga
innebörd hos sökande, ombud och granskare, samt
slutligen
på grund av bristen på en klar terminologi inom
det industriområde det gäller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
