Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 1 augusti 1948 - Rättegång om intrång i patent, av Bengt Avellan-Hultman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45<i
TEKNISK TIDSKRIFT
Utdrag ur protokoll, fört vid Edens rådhusrätt
(Transumt) den 27 juni år 26 e.S.
Efter anteckning härav avkunnades följande av Rådhusrätten vid
förutgången enskild överläggning i målet beslutade
Utslag:
Genom patentanspråk till patentet nr 1, som beviljas åt Eva den
13 augusti år 23 e.S., har skydd meddelats för en anordning för
uppfästande av hår i sådan form, som det icke av sig själv
bibehåller, kännetecknad därav, att anordningen har formen av en
kluven, nålliknande kropp, exempelvis framställd av ett kluvet
fiskben, vars skänklar äro i huvudsak parallella.
I målet är upplyst, att hustrurna Kain och Abel under firma
"Hustrurna Kain och Abel, Hårnålsfabrik" under tid, varom i målet är
fråga, framställt och försålt hårnålar av den typ, som betecknats
"Qvinnans egen hårnål, bästa prydnad för hvarje qvinna".
Rörande beskaffenheten av denna hårnål framgår av utredningen
i målet, att den består av ett U-formigt böjt organ, vars båda
skänklar hava i huvudsak parallell sträckning, men för övrigt icke äro
raka utan fastmer krökta i en återkommande vågform, varvid
vågformen på de båda skänklarna är ömsesidigt omvänd, så att en
av krökningen på den ena skänkeln föranledd vidgning av
spelrummet mellan skänklarna sammanfaller med en av krökningen på
den andra skänkeln föranledd vidgning av samma spelrum och
omvänt. Skänklarna hava med andra ord i huvudsak inbördes samma
form, varvid dock den ena skänkeln utgör spegelbilden av den
andra.
Fig. 10. Rådhusrättens utslag.
Med hänsyn härtill hava de av hustrurna Kain och Abel framställda
hårnålarna, änskönt dessa äro föremål för det av hustru Kain och
hustru Abel innehavda patentet nr 2, och enligt detta patent förete
andra kännetecken än dem, som återfinnas i patentanspråket till
patentet nr 1, fallit under sistnämnda patentanspråk.
Sådana omständigheter hava icke i målet förebragts, att
ifrågavarande Eva beviljade patent bör anses ogiltigt, eller att patentet
ej skulle vara mot hustru Kain och hustru Abel gällande.
Vid sådant förhållande, och då framställningen för avsalu och
försäljningen av "qvinnans egen hårnål, bästa prydnad för hvarje
qvinna" skett utan Evas tillstånd, ha hustrurna Kain och Abel
härigenom gjort sig skyldiga till intrång i patentet.
Den skada, som Eva genom intrånget lidit, må skäligen skattas till
40 sekiner.
På anförda skäl prövar Rådhusrätten, med ogillande av den av
hustru Kain och hustru Abel förda talan, lagligt dels jämlikt 19 §
patentförordningen döma hustru Kain och hustru Abel för vad de
enligt ovan sagts låtit komma sig till last att envar utgiva tio
dagsböter à fem sekiner, vilka böter tillfalla kronan, dels ock
förplikta hustru Kain och hustru Abel, vem bäst gälda gitter, att såsom
skadestånd till Eva erlägga fyrtio sekiner jämte ränta därå efter
fem procent om året från den dag, då hustru Kain och hustru
Abel blevo i målet stämda, till dess betalning sker.
Det åligger hustru Kain och hustru Abel tillika att, vem bäst
gälda gitter, ersätta Eva hennes å målet havda kostnader med
skäliga befunna fyratusen sekiner jämte vad hon visar sig hava
utgivit för Rådhusrättens protokoll i målet.
Talan mot detta utslag föres genom besvär, som skola . . .
tentlagen av 1945 är straffet skärpt. Sålunda skall
där omständigheterna är synnerligen
försvårande fängelsestraff ifrågakomma. Det är väl att
förmoda, att såsom tillräckligt försvårande
omständigheter skall gälla upprepat intrång, för
vilket vederbörande redan en gång blivit dömd.
Någon rättspraxis i denna fråga föreligger icke ännu.
Under den äldre tiden förlorade straffet för
patentintrång allt mer sin rättsliga betydelse. Det
är ju ganska meningslöst att yrka straff på
direktionen eller styrelsen i ett aktiebolag, där yrkat
skadestånd går till kanske hundratusentalet
kronor, vardera partens rättegångskostnader till
kanske 30 000 kr. och straffet slutligen kan förmodas
icke bliva högre än tio dagsböter à 10 kr., alltså
100 kr. Särskilt gäller detta, då man genom
erfarenhet vet, att den straffade omedelbart går till
bolagets kassaavdelning och hämtar ut beloppet
mot ett representationskvitto. Lagen lägger
nämligen hinder i vägen för att böter officiellt betalas
av aktiebolag. Denna meningslösa obalans mellan
genom brottet vållad skada och straffet för
brottet har lagstiftaren velat komma till livs genom
skärpningen av straffbestämmelserna. Hittills har
dock icke någon verkan härav kunnat iakttas, i
det att domstolarna icke än så länge bekvämat
sig till att ändra sin praxis till överensstämmelse
med lagstiftarens mening. Man kan endast
hoppas på, att en ändring så småningom skall
inträda.
Slutligen några få ord om ersättningen för
rättegångskostnader. Svensk rätt förutser, att felande
parten skall utge ersättning för andra partens
kostnader för målet. Även på denna punkt har
rättspraxis varit orimligt återhållsam. Man har i tidi-
gare rättspraxis kunnat räkna med att den part,
som vunnit målet, i allmänhet fått igen hälften
eller högst två tredjedelar av sina kostnader.
Tyvärr visar dessutom en jämförelse mellan mål, som
vunnits av patenthavaren, och mål, som vunnits
av patentkränkaren genom att denne blivit
frikänd, att avvikelserna mellan yrkat och utdömt
skadestånd mera sällan gått till patenthavarens
fördel men däremot närmast regelbundet till
pa-tentkränkarens fördel. Jag tror icke, att en klar
vilja från domstolens sida förelegat att på detta
sätt premiera brottsligheten, men troligt är väl,
att man låtit sig påverkas av den omständigheten,
att patenthavaren, då han vinner målet, blir
tillerkänd skadestånd. Så har man lagt samman
skadeståndet och ersättningen för
rättegångskostnaderna och sagt sig, att det blir allt en bra hög
belastning för den stackars boven, i synnerhet
som denne ju måste betala sina egna
rättegångskostnader, och så har man börjat pruta på
siffrorna utan att beakta de rättsliga
konsekvenserna av ett sådant förfarande. På senare tid har
dock en avsevärd förbättring inträtt, och
erfarenheten från de sista få åren visar, att även en
pa-tenthavare, som vunnit sin rättegång, kunnat få
ersättning för sina kostnader med i stort sett vad
de kostat honom.
Innan vi lämnar detta tema, kanske det skulle
intressera åhörarna att erfara mera av hur det
gått för våra vänner Eva och hustrurna Kain och
Abel. Målet förekom efter fullbordad skriftlig
förberedelse till muntlig huvudförhandling, efter
vilken de tre tekniska ledamöterna av
Rådhusrätten avgav sitt utlåtande, fig. 9. Därefter fällde
Rådhusrätten utslag enligt fig. 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
