Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 13 november 1948 - Samarbete mellan kemisk forskning och tillämpning, av J Arvid Hedvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 november 1948
735
självklart, varken från vetenskapligt eller
tekniskt håll, att förutsättningen för en effektiv
samverkan mellan forskningsinstitutet och
fabriken också är, att i fabrikslaboratoriet finnes
kunnigt folk, som har som specifik uppgift att till
teknisk form överföra de i forskningsinstitutet
erhållna resultaten. För att undvika tidsspillan,
missförstånd och desillusioner är det
ofrånkomligt, dels att den person, som utfört
forskningsarbetet, själv under någon tid introducerar detta
i industrilaboratoriet och dit personligen överför
förvärvad, ofta icke entydigt beskrivbar
metodik, dels att den, soin har tillämpningsarbetet till
uppgift, får ostörd av annat arbete målmedvetet
och med till förfogande ställd apparatur i
halv-eller helskala slutföra sitt uppdrag. Det fordras
med andra ord — och det vill jag med särskild
emfas understryka — en särskild
tillämpningsavdelning i industrilaboratoriet. Så vitt jag vet
saknas detta i mycket stor utsträckning. Som
indirekt följd härav kan i
forskningslaboratoriet en för arbete, personalrekrytering och
miljöbestånd ohälsosam känsla av tomgång eller
osäkerhet smyga sin in. Obehaget med den i gamla
tider vanliga inställningen hos industrin att ej
gynna annat än sådant, som inom några dagar
eller veckor kunde visa sig på pluskontot i
bokföringen, kan i det moderna
forskningslaboratoriet få sin motsvarighet i besvikelsen över att
finna ett utfört arbete outnyttjat därför att en
rationellt genomförd anpassning aldrig kom till
stånd.
Jag har här talat om sådan
forskningsverksamhet som utföres i direkt kontakt med
industrin och närmast syftar till en förbättring
eller en vetenskaplig förankring av dess
pågående arbete. Men både denna och
forskningslaboratoriet bör naturligtvis sikta vidare. Mot
tekniskt utnyttjande av framkomna, helt nya
resultat. Sådant betyder de stora stegen i den
utveckling, som alltid kommer. Och man
stoppar gärna upp en av kristid framtvingad
forskning innan den får tid att nå sin utveckling till
teknisk drift även i fredstid. De stora
industrierna, framför allt i förkrigets Tyskland, i England,
Holland och Amerika, hade full insikt härom.
Sverige ligger i detta avseende på flera områden
klart efter. Låt mig endast och till sist från egen
erfarenhet nämna några exempel. De kunde
fyrfaldigas.
Då de oxidkemiska platsväxlingsreaktionerna
för ett tjugotal år sedan upptäcktes blevo de,
trots här givna anvisningar om användbarhet
inom metallurgi och silikatkemisk industri, först
utnyttjade i Tyskland och Förenta Staterna, t.ex.
för framställning av vissa specialtegel. De
moderna, ännu endast i begynnelsen varande
pulvermetallurgiska och pulverkeramiska
förfaringssätten, som klart vila på undersökningsresultat
rörande sättet att reglera fasta kroppars ytakti-
vitet, ha ej startats i det land, där
forskningsresultaten tillkommo. Utlandet har med
erkännande av ursprungsresultatens grundläggande
betydelse tagit dem om hand och byggt vidare.
Den internationella kongressen för
pulvermetallurgi i Graz 1948 vittnade tydligt härom, liksom
också den nu i oktober 1948 i Paris hållna
kongressen rörande det fasta tillståndets
reaktivi-tetsproblem, där det visade sig att den här
upptäckta magnetokatalytiska effekten tekniskt
applicerats. Trots föredrag och uppsatser
saknas inom svensk pigmentindustri ett rationellt
tillämpande av resultat rörande strukturens
betydelse för pigmentets inverkan på oljans
torkningsprocess. Våra möjligheter att ur vissa
svenska icke malmförande bergarter eller mineral
framställa t.ex. kali, soda, aluminiumoxid och
oorganiska färger ha upprepade gånger
framhållits på basis av lovande laboratorieresultat
men stannat soin ofullbordade kristidsarbeten.
Det stora området av "icke-metalliska
legeringar", varmed jag närmast avser
utforskandet av i fast lösning befintliga föroreningars
eller tillsatsers betydelse för modersubstansens
fysikalisk-kemiska uppträdande, är mycket
ofullständigt bearbetat, trots dess uppenbara
betydelse för metallurgiska och keramiska, och i
vissa fall elektrotekniska gebit. Verweys
föredrag nu i Paris visade att Philips industrier
funnit användningar.
Överhuvudtaget har det varit förenat med stora
besvär att introducera metallografins dock
självklart existensberättigade syster mineralografin.
De likaledes principiellt nya effekter, som visat
adsorptionsförmåga^ beroende av
belysningsförhållanden, den olika fotokemiska
känsligheten hos olika kristallytor, katalysförmågans
avhängighet av elektriska och magnetiska
tillstånd hos katalysatorn eller av dess försättande
i aktiva omvandlingstillstånd, arbeten, som
väsentligt utvidga begreppen fotokemi,
elektrokemi och magnetokemi, ha upptagits till vidare
behandling och tillämpning ej i det land där
upptäckterna gjordes men väl utanför dess
gränser. Riehls på ryska utgivna arbete om fosforer
bär härom vittne. Det finns än i detta land en
viss räddhåga både för experimenterande
till-lämpning i industrin och i de vetenskapliga
laboratorierna och ej mindre för att ta upp till
vidareutveckling uppenbart bärkraftiga idéer
från annat hemlandshåll.
Utvecklingen går dock även här hemma med
stora steg framåt även i samarbetets tecken.
Därom vittnar — för att till sist också
komplettera med ljusa egna erfarenheter —
tillkomsten av Svenska Institutet för Silikatkemisk
Forskning och kontakter med den mångfald
även svenska industrier, vilkas verksamhet mer
eller mindre direkt har att göra med fasta
ämnenas reaktionsaktivitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
