Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 20 november 1948 - Samuel Klingenstjerna — matematikens fader i Norden, av Eric von Born
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 november 1948
773
Samuel Klingenstjerna —
matematikens fader i Norden
Fil. dr Erie von Born, Stockholm
92
Sveriges störste matematiker fram till senaste tid var
tvivelsutan Samuel Klingenstjerna, som för 250 år sedan såg
dagens ljus. Visserligen står han i skuggan, om vi mäta
hans förtjänster med de mått, som anlagts på sådana
banbrytare inom de tekniska vetenskaperna som Cartesius och
Leibniz, men det bör dock beaktas, att det var genom
Klingenstjerna, som svenskarna lärde sig uppskatta
geometrins skönheter och tillika att tänka matematiskt-logiskt
enligt denna lösen: — Vad du icke kan förklara för andra,
det förstår du ej.
Samuel Klingenstjerna föddes såsom officersson den 18
augusti 1698 i Kärna socken nära Linköping. Som skolgosse
i nämnda stad väckte han tidigt skolmannen och
sedermera ärkebiskopen Spegels uppmärksamhet, och som
exempel på den metodiska självuppfostran, som ban
ådagalade redan under sin skoltid må nämnas, att han för att
öka sin kroppsstyrka dagligen brukade skjuta en kärra
med tegelstenar framför sig, varvid han utökade deras
antal med en ny sten för varje dag och på så sätt
långsamt men säkert och tillika omärkligt stegrade musklernas
kraft. Vid aderton års ålder kom han till Uppsala, där han
enligt faderns önskan skulle bedriva juridiska studier, men
ban skulle dock snart nästan helt och hållet fängslas av
naturvetenskaperna. Pufendorffs verk om naturens och
folkens lagar hade väckt hans eftertanke med hänsyn till
de ännu flerstädes slumrande praktiska vetenskaperna, och
sedan ban under tvenne månader genomgått Euklides’
böcker och därefter i ilmarscher genomvandrat matematiken
från Archimedes till Leibniz, var han så att säga bergtagen
av geometrin. För att kunna nå en säker bärgning var han
dock tillsvidare tvungen att taga tjänst inom
Kammarkollegiet, men all sin fria tid använde han likväl till studier
inom matematikens och fysikens område. År 1727 fick han
omsider bidrag till en längre studieresa, som först förde
honom till Marburg i Hessen, där den matematiska
forskningen och naturfilosofin då hade sin främste representant
i Christian von Wolff, vilken i viss mån syntes ha
upptagit Leibniz’ mantel. Det var även främst på Wolffs förord,
som Klingenstjerna nu tilldelades professuren i matematik
i Uppsala, men det skulle ännu dröja flera år, innan han
kunde återvända till sitt hemland. Från Marburg styrde
ban först sina steg till Basel, där flera bärare av namnet
Bernoulli verkat och tillsammans bildade en mäktig dynasti
på matematikens område. Vid denna tidpunkt var
prioritetsstriden mellan Newton och Leibniz med hänsyn till
upptäckten av differentialkalkylen sedan länge hävd.
Resan gick vidare till Paris, matematikens dåvarande
centrum i Europa, där bl.a. Maupertuis, Fontenelle och
Cassini gåvo rika uppslag åt den vetgirige svensken. Sedan
vistades Klingenstjerna ytterligare en tid i London. År 1731
återvände han till Uppsala, där han tillträdde professuren
inom samtliga matematiska vetenskapsgrenar samt inom
experimentalfysiken. Ett tjugotal gånger presiderade han
här vid akademiska doktorsdisputationer och invaldes 1739
i Vetenskapsakademien. År 1752 erhöll han tjänstledighet
för att kunna ägna sig åt andra krävande värv.
Bland de uppgifter, som sysselsatt Klingenstjerna fram
till 1700-talets mitt, märkas främst följande: bästa
metoden att beräkna atmosfärernas höjd samt möjligheterna
att förbättra den dåvarande termometern, vidare hyper-
belns kvadratur och bästa sättet att fastslå fartygens rutter
genom beräkning av färdkurvor mellan meridianerna,
vilkas båglängder då ännu voro omstridda. I sistnämnda
fråga nedlade Klingenstjerna ett högst förtjänstfullt arbete,
åt vilket ban emellertid icke genast gav publicitet. Då han
äntligen 1744 ryckte fram därmed, hade han överflyglats
av andra, enär frångan om jordklotets form (sfäroid eller
ellipsoid) definitivt lösts genom de noggranna mätningar,
som utfördes i finska lappmarken.
Till Klingenstjernas främsta förtjänster höra emellertid
hans insatser på det optiska området. Det var nämligen
främst under hans uppsikt, som optikern Lehnberg
bedrev den av honom grundade första verkstaden för
tillverkning av optiska instrument i Sverige. De första
glasögonen i Europa voro som känt ofantligt dyra, enär de
utgjordes av slipade beryller, varav ju även uppstått
benämningen brillor. Tack vare Klingenstjerna blevo nu
glasögonen särskilt billiga i Sverige. Han sörjde även för en
förbättring av refraktionstuberna och de dioptiska
teleskopen. Medan Newton förnekat möjligheten av
akroma-tism, dvs. upphävandet av färgspridning i optiska
instrument medelst särskilda linser, hade Euler förklarat, att
redan det mänskliga ögat i och för sig vore akromatiskt
byggt. Klingenstjerna ådagalade nu, att det faktiskt vore
möjligt att låta ljusstrålarna passera olika medier,
varunder ljusspridningen upphävdes, medan tillika en del av
ljusbrytningen bibehölls. Här låg hans största förtjänst
på optikens område, men han måste härvidlag hävda sin
ställning som pioniär mot flera utländska medtävlare, som
måhända före honom kommit till samma uppfattning men
icke i tid givit sina iakttagelser publicitet.
Från och med mitten av 1700-talet kan man tala om en
blomstring av naturvetenskaperna vid Uppsala universitet,
och därtill hade, som vi alla sett, i främsta rummet
Klingenstjerna bidragit. Han hade fungerat både som
prorektor och rektor vid denna bildningshärd och bl.a. hållit
minnestalet över uppfinnaren Polhem, varjämte han 1755
valts till preses i Vetenskapsakademien, medan han
därjämte upptagits som hedersledamot av trenne utländska
vetenskapliga institutioner. Vidare hugnades han med
kanslirådstitel och med Nordstjärneorden samt utnämndes
slutligen till statssekreterare, men dessa ärebetygelser
bleknade dock inför det högviktiga uppdrag, som enligt
ständernas enhälliga beslut förlänades honom, då han 1756
utsågs att såsom lärare vägleda den då blott tioårige
prinsen Gustaf, sedermera konung Gustaf 111. Här nedlade
Klingenstjerna mycken omsorg och sökte på allt sätt vidga
den unge adeptens syn på livet och tidsgåtorna. Han skrev
själv ett världshistoriskt Kompendium och sökte utmåla
händelseförloppet, som om vårt jordklot vore en
gigantisk teaterscen. Klingenstjernas framställningssätt bar i
allmänhet prägeln av klarhet och livlighet, djup och
elegans. Blott ett tjugutal publicerade avhandlingar av
honom finnas i behåll, men i Uppsala universitetsbibliotek
förvaras ett par hundra handskrifter.
Klingenstjerna avled den 26 oktober 1765 i Stockholm och
begrovs på Lovö kyrkogård, där ett ståtligt gravmonument
rests över hans och Olof von Dalins stoft. På en pyramid
skymtar här den guldbelagda Nordstjärnan över tvenne
sköldmärken och en latinsk inskription. Så hugnade
statsmakten den, som under naturforskningens första
triumftåg i Sverige höll vakt vid vetenskapens altare och
öppnade vägen för framtida upptäckter, gjorda av oförvägna
andar, som vandrat i hans spår. Med tanke härpå är
förvisso det epitetet berättigat, enligt vilket Klingenstjerna fått
gälla såsom matematikens fader i Norden.
Litteratur
1. Hildebrandsson, H: Samuel Klingenstjernas levnad och verk.
Uppsala 1919.
2. Oseen, C V: Vetenskcrpliga arbeten I. Uppsala 1925.
3. Heyman, Hj.: Samuel Klingenstjerna och Fredrik Mallet, i
"Sym-bola Litteraria", Uppsala 1927.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
