Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 4 december 1948 - De tekniska läroanstalterna på mellanstadiet och produktionen, av Tore Porsander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
798
TEKNISK TIDSKRIFT
samt till att det varje år utexamineras omkring
fem gånger så många läroverks- och
institutingenjörer som högskoleingenjörer, är det
alldeles tydligt, att vår industriella produktion är
starkt beroende av att vi för varje år får
tillräckligt tillskott av nyexaminerade
läroverks-och institutingenjörer. Under de senaste åren
har tillgången på dessa ingenjörer inte motsvarat
efterfrågan. I flera fack har det rått stor brist.
Detta har säkert på många håll jämsides med
bristen på arbetskraft i verkstäderna bidragit
till, att produktionen inte kunnat hållas uppe
vid den nivå, som varit önskvärd och oftast
nödvändig. En erfaren och skicklig verkmästar- och
förmanskår räcker inte alltid. Många av
arbetsuppgifterna även på verkstaden kräver för sin
lösning ingenjörsutbildad personal. Flera av
dessa ingenjörer eller tekniker blir för övrigt
även verkmästare eller förmän.
Att behovet av ingenjörer under de senaste
åren varit så stort beror icke enbart på
produktionsökningar. Det sammanhänger till stor del
även med de onormala svårigheter, som uppstått
på olika sätt. Det kan vara fråga om
ersättningsmaterial, som måste utprovas och införas i
produktionen, konstruktion och tillverkning av
verktyg och maskiner, som förut importerats
m.m. Allt detta har medfört att man på många
håll trots en oförändrad produktionsvolym måste
ha en större ingenjörskår än förut inom
företaget. Går man inom ett dylikt företag dessutom
in för att öka produktionen, blir
ingenjörsbehovet ännu mer påtagligt.
Hur stort ingenjörsbehovet kommer att vara
om några år, är naturligtvis svårt att säga. Vi
måste som bekant göra vad vi kan för att
upprätthålla och helst öka vår produktion. Så länge
detta krav gäller, kommer även ingenjörsbehovet
att bibehållas. Å andra sidan är det ett fackligt
och samhälleligt önskemål att det ej utbildas
för många ingenjörer. Risken härför tycks vara
liten, men man bör ha den i åtanke vid
eventuella omläggningar av ingenjörsutbildningen.
I detta sammanhang skall även beröras några
följdfenomen till den hittills rådande bristen på
ingenjörer. De nyutexaminerade läroverks- och
institutingenjörerna har inte kunnat undgå att
lägga märke till, att efterfrågan på ingenjörer
på många håll varit större än tillgången, och de
har också snabbt förstått att begagna sig av detta
förhållande. De har i regel inte ens behövt söka
plats; de har under sitt sista läsår fått det ena
erbjudandet efter det andra från olika företag
och blott haft att välja. Det är självklart att ett
sådant system från industrihåll måste betraktas
som otillfredsställande. De nya ingenjörerna har
fått en ganska felaktig bild av sin egen
förträfflighet. Varje industrinian som anställt sådana
ingenjörer, har säkert haft stark känning av
detta. De nya ingenjörerna har dessutom i sin
självuppskattning ansett sig så fullärda, att de
efter anställningen ofta ej gjort minsta
ansträngning att förkovra sig och tränga in i
arbetsuppgiften. Därtill kommer naturligtvis även
deras ganska överdrivna löneanspråk m.m.
Utbyggnad av de tekniska läroanstalterna
Bristen på ingenjörer av olika slag har
emellertid samtidigt haft det goda med sig, att man i
i regel upphört att anställa överkvalificerad
arbetskraft, eftersom det inte funnits någon sådan
att tillgå. Det har således blivit en på många håll
välbehövlig rationalisering även på detta område.
Där man förut ansett det nödvändigt ha en
högskoleingenjör, har man nu ofta anställt en
läroverksingenjör med lika gott resultat. Skillnaden
mellan befattningshavarens kvalifikationer och
vad befattningen kräver har med andra ord
krympt ihop. Det har blivit en bättre anpassning
mellan den sökandes utbildning och den
blivande arbetsuppgiften.
Inte minst med hänsyn härtill är det nu
alltmer nödvändigt, att den person inom ett
företag, som har till uppgift att anställa nya
ingenjörer, känner väl till de olika skolorna och
deras utbildningsprogram, eftersom skolorna är
varandra så olika. I annat fall kommer betygen
att bli ganska vilseledande. I många fall kan
man ju bedöma skolorna efter de anställda
ingenjörerna, men denna metod är tillförlitlig
endast, om bland personalen finns ett relativt
stort antal ingenjörer från samma skola. Det
torde därför vara bäst, om industriföretaget
håller god kontakt med de skolor, varifrån det
brukar rekrytera sina ingenjörer på samma sätt som
de mera ansvarskännande tekniska
läroanstalterna håller kontakt med industrin för att följa
den tekniska utvecklingen.
Rörligheten bland de yngre ingenjörerna har
medfört, att man nu även måste känna till
tekniska anstalter i andra delar av landet. Det
räcker inte längre med kännedom enbart om
hemortens eller ens det egna länets tekniska skolor.
Det har tidigare nämnts, att de tekniska
läroverken till största delen utvecklats med hänsyn
till hemortens industrier och företag, varvid man
hoppats, att de utbildade ingenjörerna i första
hand skall erbjuda sina tjänster till dessa
företag. Tanken är i sig själv fullt riktig, men det
har tyvärr i praktiken visat sig att det inte blir
så. Det har väl även varit tanken, att eleverna
i ett tekniskt läroverk skulle rekryteras från
hemorten, men detta stämmer inte heller längre.
Det finns många statliga eller statligt
understödda tekniska skolor, där man bland eleverna
finner representanter för praktiskt taget alla
delar av vårt land. Därtill kommer att dessa
elever efter avlagd examen oftast söker sig till
företag i helt andra delar av landet.
Gymnasie-ingenjörerna är i regel ganska unga, ca 20 år,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
