Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 11 december 1948 - Människan som motor, av W S - Den mänskliga faktorn i industrin, av R L - Hur bör kläderna vara beskaffade?, av R L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 november 1948
819
Människan som motor. Människans liv och verksamhet
grundar sig på födoämnenas kemiska sönderfall i
organismen. Dessa innehåller äggvita, fett och kolhydrater
ungefär i förhållandet 1:1:6. Dessutom kräves olika
mineral, vatten och vitaminer utan värmeinnehåll, förutom
syre till förbränningen. Näringsämnena tillförs blodet och
förs med detta till kroppens miljoner celler, där
förbränningen sker på ett sätt, som ännu inte är känt i detalj.
Under processen avger kroppen koldioxid, vatten och
syre-rester genom andedräkten. Därtill kommer avsöndringen
av saliv, urin, svett och exkrementer. De sistnämnda
innehåller ca 10 % av matens kalorier. Utom dessa förluster
finns en ständig värmeförlust genom strålning, ledning
och konvektion. En väsentlig del av värmen uppehåller
livsfunktionerna, som behöver kalorier till det arbete, som
organen kräver för sin ständiga rörelse; detta gäller
särskilt hjärta och lungor. Cellalstringen kräver också sitt.
Även under sömnen är kaloribehovet betydande: 70—80
kcal/h.
Värmeförlusten beror av många faktorer. Utom av det
mekaniska muskelarbetet beror den bl.a. av
lufttemperaturen, den fasta omgivningens temperatur, luftens rörelse,
fukthalt och täthet (lufttrycket), solens värmeverkan,
klädselns värmeledningsförmåga och yttemperatur samt den
bara hudens yttemperatur. Värmeförbrukningen i vila är
beroende av ställningen, vilket har sin huvudsakliga
orsak i de olika muskelspänningar som uppstår (det statiska
arbetet). Jämförd med kaloriförbrukningen i liggande
ställning är merförbrukningen i sittande, stående och starkt
böjd ställning resp. 4, 12 och 55 %. Enligt Rubners försök
fördelar sig värmeförlusten i sittande viloställning vid
vanlig rumstemperatur på följande sätt:
%
utandning ........................................................1,3
utdunstning ....................................................20,3
uppvärmning av maten ..............................1,6
organens arbete ............................................1,9
ledning och konvektion ..............................31,0
strålning ..........................................................40,7
En man, som icke utför något större manuellt arbete eller
annars anstränger sig, t.ex. sportar, behöver 2 200—2 400
kcal/dygn. Härifrån sträcker sig behovet upp till 5 000—
6 000 kcal/dygn, vilket anses normalt för t.ex.
skogsarbetare och soldater i fält. Vi skall närmare undersöka
verkningsgraden hos t.ex. en mekaniker, som förbrukar 4 220
kcal/dygn, och har 8,5 h arbetstid. Vi antar, att
värmeförbrukningen, som kan mätas på många olika sätt, under
arbetstiden uppgår till 300 kcal/h eller totalt 2 550 kcal.
Detta skulle motsvara en effekt av 0,48 hk. En sådan effekt
kan mannen naturligtvis icke prestera, då ju förlusterna är
så stora. Talrika prov har visat, att en man visserligen
kan prestera en effekt av ända upp till 0,5 hk men endast
under ett par minuter; medelvärdet under hela arbetstiden
ligger vid ca 0,05 hk eller 10 %. Mekanikern lägger sålunda
ned på sitt yrkesarbete 256 kcal/dag. Av hela
dygnsförbrukningen, 4 220 kcal, är detta ca 6 %. Under sömnen
förbrukar han 690 kcal; denna "tomgångsförlust" utgör
alltså ca 16 % av dygnsförbrukningen. Termiskt sett är
mannen således en tämligen ineffektiv motor, och bränslet är
dyrt. Om maten kostar t.ex. 3,50 kr/dag, blir
bränslekostnaden 10,50 kr/kWh. Är dagslönen 20 kr/dag, får
arbetsgivaren betala 59,60 kr/kWh. Mekanikerns tankearbete
är dock så värdefullt, att priset icke överskrider
lönsamhetsgränsen för produktionen (Tekn. Ukebl. 1948 h. 19).
W S
Den mänskliga faktorn i industrin. Fred Rudge,
framstående expert på "public relations", har i ett
intervjuuttalande i New York Times efter ClOS-kongressen 1947
efterlyst de mänskliga relationerna inom den svenska
industrin. "Några stora företag i Sverige har offrat mycket för
sina arbetares sociala och materiella välfärd, men något
försök har ej gjorts att för företaget nyttiggöra dessa
åtgärder, varför de anställda fortfarande står främmande
och avoga gentemot svensk företagsledning."
Den industrisociologiska vetenskapen har ganska klart
ådagalagt det intima sambandet mellan trivsel och
produktionsresultat. Bristen på personliga eller mänskliga
relationer i industrin hör ihop med hela den nuvarande
industriella kulturen. Det är just bristen på personliga
kontakter mellan arbetare och företagsledning, som är orsak till
den nuvarande oron inom industrin. En sociologisk
undersökning har gjorts av 118 strejker i Detroit. Blott fyra av
dessa strejker ansågs kunna tillskrivas löneförhållanden
eller fackföreningspolitik. De flesta bestod av protester mot
disciplin, mot vissa åtgärder från bolagets sida eller mot
godtyckligt avskedande av anställda. Många av dessa
strejker hade sålunda ej behövt uppstå, ifall det hade varit
bättre kommunikationer mellan arbetarna och
företagsledningen. Hos Studebaker, ett företag med långvarig
arbetsfred, synes följande tre faktorer ha bidragit till
arbetsfredens stabilisering: ömsesidigt förtroende, villigheten hos
de båda parterna att hålla varandra informerade och att
hålla utomstående borta från förhandlingsbordet.
Industrisociologerna har kunnat konstatera samarbetets och
gemenskapens betydelse. Isolering och ensamhet skapar
missmod och missnöje. Gemenskap åstadkommer trivsel på
arbetsplatsen och folk, som trivs, arbetar bättre. Detta
gäller emellertid ej blott samarbetet mellan arbetarna utan
också mellan arbetare och arbetsledare samt mellan
arbetare och företagsledare. Det bör stå klart för varje
företagsledare, att vetenskapen om organiserandet av samarbetet
på arbetsplatsen har lika stor betydelse som vetenskapen
om tekniken och om organiserandet av arbetsprocessen.
Välfärdsanordningar är ej tillräckliga för att övervinna
den känsla av isolering inför arbetskamraterna och
överordnade, som är typisk för den moderna människan.
Avgörande för vårt bristande intresse för människan i
industrin har väl varit den motsatsställning mellan
arbetare och arbetsgivare, som utmärkt de senaste
decenniernas svenska samhälle. I Organisations-Sverige har den
enskilda människan förlorat i betydelse. Hon har inordnats
i en kamporganisation. I Amerika är denna
motsatsställning av sent datum. Företagsledarna har lättare att få
arbetarna att förstå företagets synpunkter, eftersom
arbetarnas ideologi beträffande fri företagsamhet till stor del
överensstämmer med företagarnas.
Arbetsgivareorganisationer i svensk mening saknas och ej heller utgör
arbetarnas fackföreningar samma stabiliserande faktor som i
Sverige (B Pfannenstill i Svensk Tidskrift 1948 h. 3).
R L
Hur bör kläderna vara beskaffade? På AB Junex
initiativ har Fysiologiska Institutionen vid Uppsala
Universitet sedan några år försökt att på vetenskaplig väg
utröna, vad som i en given situation (under sommar, vinter,
arbete osv.) kan vara den för bäraren komfortablaste och
fysiologiskt riktigaste beklädnaden. En del försök att med
fysiologins hjälp lösa dessa problem har tidigare
offentliggjorts, särskilt från Amerika. I de krigförande länderna var
behovet av att på vetenskaplig grund skapa ändamålsenliga
kläder särskilt stort. Olika uniformstyger krävdes t.ex. för
öknens hetta, de arktiska regionernas köld, djunglernas,
fuktiga klimat etc.
De svenska försöken har avsett att skapa ett objektivt
siffermässigt mått på en beklädnads fysiologiska komfort
("komfortindex"). Ett inomhusklimats behaglighet beror
av luftens temperatur, fuktighet och rörlighet. Man ansåge
att man i analogi därmed genom mätning av temperatur
och fuktighet i hudatmosfären borde kunna få fram vad
som är normalt och behagligt. Undersökningarna gick till!
på det sättet, att försökspersonen iklädd försöksplaggefe
placerades på en särskild cykel, kallad trampergometer,.
på vilken han fick utföra en konstant arbetsprestation. Påi
kroppen innanför kläderna fastsattes ett antal
"mikro-klimatografer", platta instrument innehållande en
registrerande termometer och en hygrometer. Klimatografen regi.-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
