Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 25 december 1948 - Skalkonstruktioner av armerad betong i Frankrike och Italien av Sigge Eggwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 november 1948
863
Skalkonstruktioner
av armerad betong
i Frankrike och Italien
Tekn. lic. Sigge Eggwertz, Stockholm
624.074
666.982
Frankrike 624.9 >5
De första tunna armerade betongskalen i Frankrike
byggdes redan strax före 1910, alltså väsentligt tidigare än de
på 1920-talet patenterade tyska Zeiss-Dywidag-skalen. De
franska ingenjörerna är väl medvetna om detta faktum,
som för övrigt ingående har diskuterats i den franska
fackpressen1-2, men utanför landets gränser torde tyskarna
allmänt anses vara de tunna skalens andliga
upphovsmän. I detta sammanhang bör dock tillfogas, att
tyska ingenjörer först kom med en övertygande
beräkningsmetod, som möjliggjorde ett verkligt rationellt utnyttjande
av skalkonstruktionernas möjligheter. Fransmännen
utformade sina skal i stort sett på känn. Fortfarande torde de i
allmänhet bortse ifrån momenten vid beräkningen. Vid
konstruktionstyper, där detta ej kan ske, bestämmes
spänningsförloppet med hjälp av modellförsök.
De vanligaste och även äldsta skaltaken i Frankrike är
bågtunnskalen3.4 (fig. 1), där betongbågar på ett inbördes
avstånd av 6—10 m spänner över längder mellan 20 och
80 m. Mellan bågarna bär det 6—7 cm tjocka cylindriska
betongskalet, som vanligen är oisolerat. Bågarna förses i de
flesta fall med dragband, kringgjutna med betong för
brandsäkerhetens skull. Dessa tak blir i Frankrike, enligt
uppgifter från entreprenadfirmor, betydligt billigare än
motsvarande med stålkonstruktioner såsom bärande
element.
Under 1930-talet började man, allteftersom kraven på
stora spännvidder ökade, att övergå till dubbelkrökta
konstruktioner. Liksom i Tyskland gjorde man en del
mång-hörningskupoler, sammansatta av flera enkelkrökta ytor,
men i huvudsak följde man egna linjer. De mest utbredda
typerna torde vara de hyperboliska paraboloiderna5’®7
(fig. 2), som till upphovsmän har Frankrikes främsta
skalkonstruktörer, Aimond och Laffaille, samt Laffailles
ko-noidskal8 (fig. 3). Båda används i allmänhet i
sammansatta konstruktioner med ett flertal upprepade element. De
hyperboliska paraboloidskalen förekommer huvudsakligen
i hangarbyggnader med stora spännvidder. Eftersom
deras formsättning är mycket arbetskrävande, kommer de
sannolikt med nuvarande höjda arbetslöner icke att visa
sig konkurrenskraftiga annat än i speciella fall.
Konoidska-len, som också besitter de dubbelkrökta konstruktionernas
goda bärförmåga, har en rätlinjig generatis, vilket gör att
formsättningen blir föga mera komplicerad än för
enkelkrökta skal. För hallar, som kräver god dagsljusbelysning
och dessutom pelarfria ytor på ca 10 X 20 m eller mer,
synes de vara idealiska och förtjänar spridning utanför
landets gränser. I Frankrike har de huvudsakligen använts
i verkstadshallar för Ministere de l’Air, Societé Nationale
des Chemins de Fer Frangais (SNCF) och Métron i Paris
samt i någon utsträckning även för privata industrier.
Fig. 4 visar ett parti av den underjordiska järnvägens
reparationshall i Jävel i sydvästra utkanten av Paris. Den
är av en pelarrad i mitten uppdelad i två mycket
långsträckta utrymmen med vardera en spännvidd av 16 m.
Fig. 1. Takkonstruktion av bågtunnskal (dubbelhangar vid
Metz-Frescaty).
Varje konoidskal (fig. 4) har längden 7 m och tjockleken
6 cm. Skalet har förstyvningsbågar i båda ändar samt på
mitten. Denna hall och två andra ungefär likadana
byggdes strax före senaste världskriget.
Ett av de originellare utslagen av den franska
ingenjörens idérikedom är Aimonds "paraplyskal" (fig. 5), som har
utförts i tre exemplar, två vid Chateaudun (ca 150 km
sydväst om Paris) och ett vid Lanveoc-Poulmic (nära
Brest), alla hangartak. Chateauduns flygfält bombades år
1944 av de allierade, varvid den ena av hallarna fick en
fullträff och jämnades med marken. Den andra, som låg
tätt intill, skadades ej allvarligare än att man räknar med
att kunna reparera den för rimliga kostnader, vilket
sannolikt ej hade kunnat ske, om taket varit av annan
konstruktionstyp. Det består av kvadratiska sektioner,
36X 36 m (fig. 5). Var och en uppbäres av en pelare i
centrum från vilken fyra huvudbalkar utgår, uppdelande
sektionen i fyra kvadranter. Varje kvadrant i sin tur
har tre, från ytterhörnen strålformigt utgående,
förstyv-ningar. De härigenom bildade fyra triangulära fälten
övertäcks av dubbelkrökta skal med en tjocklek av 4 cm,
vilka är gjutna mot metallformar och armerade med ett
tätt nät av 6 mm stänger. Mellan de kvadratiska
sektionerna har inlagts lim breda lanterniner.
Enligt uppgift från en framstående konsulterande ingen-
fånsfer
Fig. 2. Hgperbolisk
paraboloid.
vörå rak men
or ofta något krökt
Fig. 3. Konoidskal.
* Rapport från studieresa sommaren 1947 till Frankrike och norra
Italien.
Fig. 4. Konoidskal med förstyvningsbågar (Métrohall vid
Jävel).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
