Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 25 december 1948 - Skalkonstruktioner av armerad betong i Frankrike och Italien av Sigge Eggwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 november 1948
865
4,5 gånger så dyra per m2 räknat som liknande
konstruktioner från år 1939, medan byggnadskostnaderna för övrigt
i Frankrike år 1947 stigit till elva gånger samma kostnader
från strax före kriget.
Skalkonstruktioner med förspänd armering enligt system
Freyssinet har hittills endast kommit till användning i ett
antal likadana rotationssymmetriska vattenreservoarer12
med en rymd av 40 m3 och godstjockleken 3 cm (en
uppförd på Marignanes flygfält). Freyssinets numera
världsomfattande organisation har emellertid i Indien medverkat
vid uppförandet av tre hangarer med förspända skaltak.
Den franska betongtekniken står på en mycket hög nivå.
Detta framgår bl.a. därav, att även flera mindre
landsortsentreprenörer med goda resultat genomfört de ytterst
avancerade betonggjutningar, som de franska skaltaken i
åtskilliga fall utgör. För ett stort företag, som specialiserat
sig på skalkonstruktioner, öppnar sig dock betydligt större
möjligheter att rationalisera och därigenom förbilliga
byggandet. Det är därför helt naturligt, att två kända
Parisfirmor sedan 20—30 år tillbaka dominerar detta
verksamhetsområde. Dessa båda entreprenadbolag åtar sig helst
avancerade betongkonstruktioner, såsom bågbroar och
skaltak, och de har nedlagt stor omsorg på utvecklingen
och förnyandet av sina specialkonstruktioner, varigenom
Frankrike förts fram till en ledande ställning inom dessa
gebit.
Italien
Skalbyggandet i Italien präglas icke av samma
originalitet och fantasi som det franska. Ett starkt tyskt
inflytande har här liksom i många andra grenar av tekniken gjort
sig gällande under decenniet närmast före kriget.
Bortsett från vissa mindre bågtunnskal är de allra flesta
italienska skaltaken av omisskännlig Zeiss-Dywidag-typ och
tillkomna efter år 1930. De har mestadels byggts av
inhemska entreprenadfirmor, men flera är beräknade av
ett tyskt bolag och för alla förkrigsskalen har
patentavgifter erlagts till detta.
En av de äldsta och mest kända Zeiss-Dywidag-hallarna
i Italien är Turins flyghangar13, som har en pelarfri
golvyta av 24,5 X 160 m, övertäckt av ett parallelltunnskal med
14 fält (fig. 9). Tjockleken är 6 cm. Vid gjutningen av
skalen användes ett dubbelt Zeiss-Dywidag-nät av stål
som bärande konstruktion för formen, vilken flyttades
allteftersom gjutningen fortskred. Portarna var före
kriget ca 22 m breda. Den bärande konstruktionen över
dessa spann skadades emellertid vid ett bombanfall och
för att taket inte skulle störta in, fick man lov att
provisoriskt mura igen öppningarna. Hallen användes för
närvarande som busskarosserifabrik.
I Turin finns också en metallrörsfabrik (fig. 10), vars
takkonstruktion utgöres av parallelltunnskal av armerad
betong. Den byggdes år 1936 och liknar den äldre
flyghangaren i ganska hög grad, bortsett ifrån att skalen här är
kontinuerliga över två fack (ca 30 m spann). Framhållas
bör i detta sammanhang att de horisontella takfönstren
Fig. 9. Zeiss-Dywidag-hall (flyghangar i Turin).
visat sig mycket olämpliga som dagsljuskällor i
verkstadshallar och fabriker, åtminstone på dessa breddgrader.
De förut omtalade shedtaken med cirkulärcylindriska
skal har byggts i Italien sedan mer än tio år tillbaka.
Under år 1947 fullbordades två av denna typ, det ena i
Son-drio i norra Italien (fig. 11) och det andra på området
för 1948 års världsutställning i Milano (fig. 12).
Modellförsök vid Politecnico i Milano hade föregått byggandet.
Såväl i modellerna som i de riktiga konstruktionerna
hade man som armering använt ett antal lager (fem i
utställningshallarna i Milano) av högvärdiga ståltrådsnät med
1 mm trådar på 10 mm avstånd. Dylika nät, som väger
endast 1 kg/m2, har vid provbelastning visat sig ytterst
effektivt kunna förhindra uppkomsten av stora sprickor.
Stålåtgången blir endast en bråkdel av vad som erfordras
vid användning av normal armering. Inläggningen vållar
inga som helst svårigheter.
I Orvieto nära Rom finns en av de fåtaliga
skaltakstyper-na av italienskt ursprung (fig. 13). Det bärande systemet
utgöres av sneda bågar i två varandra korsande
riktningar. Som sekundärkonstruktion ovanpå bågarna fungerar
ett tunt betongskal. Byggnadens planmått är ca 50 X 120 m
och dörröppningarna har en spännvidd av 60 m.
Konstruktör och uppfinnare av denna originella hangartyp,
som utförts i tre exemplar, är Pier Luigi Nervi, en av den
italienska betongteknikens förgrundsmän.
En del av de ovan beskrivna skalkonstruktionerna av
armerad betong har givetvis endast teoretiskt intresse för
svenska ingenjörer. Deras tillkomst har betingats av å ena
sidan god tillgång på billig arbetskraft samt å andra sidan
en knapphet på material, speciellt stål och trä, som vi
inte ens i efterkrigs-Sverige kan göra oss en föreställning
om. Andra typer torde dock framgångsrikt kunna
konkurrera med nu gängse konstruktionssystem i vårt land. Den
svenska betongtekniken står fullt i jämnbredd med den
Fig. 10.
Parallelltunnskal
(
metallrörsfabrik i Turin).
Fig. 11. Shedtak i Sondrio.
Fig. 12. Shedtak för
utställningshall i Milano.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
