Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 1 januari 1949 - Linjemodell för 200 kV nätet, av Fredrik Dahlgren - Diskussion, av I Herlitz och Nils Knudsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3.
Koppling av
mätutrustning
för storlek
och fasläge
hos
spänningar och
strömmar.
ling som en förlängd trefastriangel. Denna anordning är
dock olämplig, enär den dels är användbar endast under
vissa förhållanden, dels innebär stora komplikationer vid
omställning.
Fig. 3 visar slutligen i princip en mätutrustning, avsedd
att successivt inkopplas i olika linjeändar och
stationsanslutningar. Den i figuren angivna voltmetern, vilken har
mycket hög impedans, är avsedd att kunna anslutas i
godtyckliga kombinationer mellan de sju olika
spänningsuttagen, varigenom efter lämpliga regler data erhålles för
uppritning av ett komplett visardiagram för spänningar och
strömmar. Vid studium av reläernas arbetsförhållanden
vid osymmetriska fel visar sig detta vara den bekvämaste
metoden.
De praktiska mätningar, som utförts på modellen, har
avsett dels studium av reläskyddets arbetsbetingelser vid
olika typer av fel samt med jordströmskompensering och
direktjordad nollpunkt, dels en orienterande undersökning,
utförd som examensarbete vid K. Tekniska Högskolan, av
steg-för-steg-förfarande vid dynamisk
stabilitetsundersökning, dels slutligen uppmätning av kortslutningseffekter
inom det till år 1955 planerade 200 kV systemet, även
sistnämnda undersökning utförd som examensarbete.
Modellen byggdes ursprungligen inom Stockholms
Elektricitetsverk men är numera sedan några år överflyttad till
KTH:s institution för elektrisk anläggningsteknik.
Diskussion
Tekn. dr I Herlitz: Då man genom
modellundersökning-ar försöker att fastställa den statiska stabilitetsgränsen,
vill jag först understryka föredragshållarnas påpekande, att
man även för denna bör räkna med en maskinreaktans
ungefär lika med övergångsreaktansen så snart maskinerna
är försedda med någorlunda snabba spänningsregulatorer.
Dessutom måste man ha i klart sikte vad man verkligen
avser med denna bestämning. Om man sålunda å ena sidan
tänker sig att verkligen arbeta praktiskt taget vid den
statiska stabilitetsgränsen, tillkommer en mängd
svårbedömbara faktorer, såsom inverkan av turbin- och
spänningsregulatorer, maskinernas och nätens
dämpningsegenskaper m m., som endast med svårighet kan beaktas i en
modellundersökning. Det torde i stor utsträckning vara
dessa faktorer, som har föranlett de ganska vidlyftiga
diskussionerna om olika slag av stabilitetskriterier.
Är avsikten å andra sidan att endast fastställa gränsen, för
att sedan med hänsyn till den dynamiska stabiliteten
arbeta med en avsevärd säkerhetsmarginal i förhållande till
denna, torde stabilitetskriterierna i och för sig erbjuda
betydligt mindre bekymmer. Här tillkommer dock det
redan för många år sedan av Lundholm påpekade
förhållandet, att man vid sänkning av belastningen under
sta-bililetsgränsen i regel har att räkna med konstant spänning
på högspänningsledningarna och sålunda en på grund av
minskat spänningsfall i transformatorer och maskiner
sänkt spänning. Denna kompensation av
stationsreaktan-sernas spänningsfall vid statiska undersökningar gör att
en sänkning av belastingen med exempelvis 20 %
ingalunda ger en motsvarande säkerhetsmarginal med hänsyn
till den dynamiska stabilitetsgränsen och att man vid
bedömning av den statiska stabilitetsgränsen underskattar
stationsreaktansens försämrande inverkan. Försiktighet vid
tolkning av sådana resultat är därför av nöden.
I motsats till föredragshållarnas uttalande talar både
teoretiska beräkningar och allmänna överväganden för att
en belastning av impedanskaraktär, som sålunda sjunker
vid sjunkande spänning, måste vara gynnsammare än en
som trots sjunkande spänning förblir konstant. Jag är
därför böjd att tro, att försöksresultaten snarare beror på
den redan omnämnda osäkerheten i olika
stabilitetskriterier, än på förhållanden, som äger motsvarighet i
praktiken. Däremot är det tänkbart, att belastningar av
motorkaraktär kan ha gynnsamt inflytande av orsaker,
som ej kommit till uttryck i försöken, nämligen dels på
grund av den ökade svängmassa, som den i regel medför,
dels genom att den kan ha en viss stödjande inverkan på
spänningen.
Eftersom jag tidigare intresserat mig för och även
publicerat vissa snabbmetoder för bedömning av de ytterst
komplicerade stabilitetsberäkningarna, har jag ej kunnat
underlåta att undersöka i vad mån dessa snabbmetoder
kan förklara de resultat, som erhållits vid de verkställda
dynamiska proven. Beräkningarnas gång kan här icke ens
antydas och jag skall därför begränsa mig till att
omnämna, att anmärkningsvärt god överensstämmelse
kunnat erhållas.
Det i första hand oväntat goda resultat, som erhållits vid
trefasig kortslutning på 380 kV linjen intill Midskog synes
få sin förklaring dels i belastningens impedanskaraktär,
dels i att de olika linjerna icke är direkt parallellkopplade
utan är åtskilda genom Midskogstransformatorns
reaktans, varigenom en viss förbindelse mellan generatorerna
och den mest utsatta belastningen upprätthålles trots
kortslutningen. I vad mån detta förhållande kan visa sig vara
gynnsamt för alla slag av fel torde dock vara för tidigt att
avgöra. Beräkningarna understryker vidare, särskilt med
det stora antal ledningar, som här förekommer, hurusom
förhållandena förbättras i utomordentlig grad så snart felet
flyttas helt obetydligt ut från ledningarnas ändpunkter.
Åtskilliga fenomen torde vara av den art, att de endast
med svårighet kan undersökas i modeller. Även om det
icke är troligt att dessa fenomen har avgörande betydelse
för den dynamiska stabiliteten, har dock Asea ansett sig
böra utföra en enkel modell med endast tre maskiner, men
där dessa i stället givits egenskaper, som så nära som
möjligt motsvarar stora generatorer. Här kommer proven att
mera exakt motsvara verkligheten, ehuru i förminskad
skala och vi hoppas att genom dessa kunna erhålla
värdefulla resultat som komplettering till de vanliga typerna av
modellundersökningar. En kombination av teoretiska
beräkningar, detaljundersökning i enkla system av vissa
specialproblem och nätmodellundersökningar av den i
föredraget beskrivna typen torde vara vad som slutligen bäst
bör leda till målet.
Ingenjör Nils Knudsen: En nätmodell speciellt avsedd
för stabilitetsundersökningar har byggts hos Asea. Denna
modell är av annat slag än de beskrivna statiska modellerna,
vilket hänger ihop med att maskintillverkarens intresse
för stabilitetsproblemet är inriktat mera mot maskinerna
än mot ledningssystemet. I de statiska modellerna ersättes
maskinerna av en emk verkande bakom en konstant
reaktans. En sådan förenkling lämpar sig emellertid icke ifall
man vill undersöka speciella maskinegenskaper, såsom
t.ex. dämpning, magnetisk mättning eller inverkan av
automatiska spänningsregulatorer.
För att kunna göra stabilitetsexperiment med speciellt
syfte att studera inverkan av maskinernas egenskaper har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
