Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 5 februari 1949 - De teletekniska och elektroniska hjälpmedlen i flyget, av D H - Rättställning av synkronur, av sah - Industriella belysningsproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 februari 1949
95
De teletekniska och elektroniska hjälpmedlen i flyget
har sedan krigsslutet utvecklats i en långsammare takt
än under kriget; inga särskilt revolutionerande nyheter
har framkommit, utan de gångna fredsåren har använts
för internationell standardisering och klassificering samt
för omkonstruktion av de för 1’lygmilitärt bruk
utvecklade anordningarna, så att dessa blir användbara för
civilt bruk. I många fall har säkert heta diskussioner förts
om de olika systemen och deras för- och nackdelar. Ett
typiskt exempel är diskussionen ILS ("instrument landing
system") kontra GCA ("Ground Controlled Approach"),
som slutligen ändat i att man funnit, dels att varken ILS
eller GCA är den ideala lösningen, dels att de båda
systemen ej skall betraktas som konkurrenter, utan snarare
som två varandra kompletterande system.
De viktigaste argumenten som framfördes mot GCA var,
att apparaturen var för dyr och för svårskött, krävde
alltför stor personal samt var otillräcklig vid stor
trafiktäthet. Emellertid har krigsversionen av GCA helt ombyggts.
Den nya, vars indikator-kontroller-del visas i fig. 1, är
helt fjärrmanövrerad från trafikledartornet. Tillsammans
med det avsevärt förbättrade radarsystemet kan den nya
flygtrafikkontrollanläggningen helt kontrollera rymden
över flygfältet inom 55 km avstånd. Anläggningen kan helt
skötas av en enda person, och denne kan även upptäcka
och kontrollera ankommande flygplan samt leda piloterna
vid landning. Om trafiktätheten blir allt för stor kan
enkelt två personer hjälpas åt vid kontrollrattarna.
På målrndikatorn, ett katodstrålar med 25 cm diameter,
erhålles kontinuerligt en karta över den omgivande
rymden och medelst en omkopplare kan en av fyra olika vid
visst tillfälle lämpliga räckvidder väljas, dvs. full
utstyr-ning av hela skärmen kan fås för 11, 18, 36 resp. 55 km
avstånd till reflexgivande föremål. Genom nya
kopplingssätt har man lyckats avsevärt, reducera maskeringsverkan
från markreflexer, vilket gör att det blivit avsevärt lättare
alt upptäcka rörliga mål i låg elevationsvinkel. På
indikator-kontrollerdelen finns samlade alla
manöveranordningar inkluderande dessa för en
telekommunikationsanläggning arbetande med tre väljbara fasta
ultrakortvågsfre-kvenser samt manövrer för ett antal
marktelefonanlägg-ningar. Om anläggningen skötes av två personer kan
ytterligare en telekommunikationskanal inkopplas.
Radarantennen är en dubbel dipol sittande framför en
av rör av rostfritt stål sammanfogad reflektorram (fig. 2)
och antennens rörelser kan helt följas på en särskild indi-
Fiij. 1.
Indikator-kontrollerdel till ombyggd
GCA-an-läggning.
kåtor. Man uppskattar att antennsystemet skall tåla en
vindstyrka av ca 50 m/s. Radarstrålens bredd är ca 4° och
sändarens uteffekt är ca 200 kW (toppvärde).
Konstruktivt sett är anläggningen uppbyggd av ett antal
enskilda enheter, vilka var för sig är lätt utbytbara.
Dessutom har de större enheterna försetts med sidodörrar, så
att rörbyte kan göras utan för mycket arbete.
Servicearbetet förenklas avsevärt genom att de viktigaste
testpunkterna finns lätt åtkomliga, dessutom finns i
apparaturen inbyggda ett antal service- och testinstrument av
olika slag.
Erfarenheten har visat, att det i allmänhet är ganska
svårt, att hålla reda på de enskilda flygplanen, då dessa
endast indikeras som lysande fläckar på en
katoskop-skärm; därför har Civil Aeronautics Administration i
USA en faksimilanläggning där flygplanen direkt inritas
i sina rätta positioner på kartor. Förutom ovannämnda
har på en del andra områden vissa tekniska framsteg
gjorts. Sålunda har den bevakningsradar, som används på
flygplatserna utvecklats därhän, att man lyckats
konstruera en adapter, som eliminerar förvillande markreflexer;
på katoskopskärmen indikeras alltså endast rörliga mål.
Man har även lagt ner mycket arbete på att utveckla de
under kriget framkomna "frågor—svarsystemen". Bl.a.
har man sökt framskapa ett system, som med hjälp av
särskilda identifieringskoder automatiskt identifierar alla
flygplan, som befinner sig på visst avstånd från flygplatsen.
I samband med strävandena att i största möjliga
utsträckning automatisera, har man sökt skapa en anordning, som
automatiskt tar reda på flygplanets beteckning, dess
lufthastighet, höjd och kurs.
Bland andra tekniska nyheter kan slutligen nämnas
kol-lisionsradaranläggningarna, av vilka för närvarande i
huvudsak finns två typer. Den ena, vilken är den dyrare
och otvivelaktigt den mest tillförlitliga, arbetar med ett i
planets nos roterande paraboliskt antennsystem och har
ett katodstrålar som indikator. Det andra har en fast
under planet placerad vertikal antenn, vilken bestrålar en
halvsfär under planet. Indikator är här en kraftigt lysande
lampa eller en siren, anordningen kan inställas att
reagera på vissa avstånd (Aero Dig., aug. 1947). D H
Rättställning av synkronur. Ett impulssystem har
utvecklats i USA, där till växelströmsnätet anslutna
synkronur kan övervakas varje timme och rättställas upp till
59 min efter eller 55 s före. Ett liuvudur i systemet
innehåller en sändare, vilken varje timme utsänder en
rätt-ställningsimpuls över kraftnätet. Impulsen mottas av en
enkel mottagare i varje synkronur, vilken vid behov
rätt-ställer uret.
Detta impulssystem kan även användas för att
rätt-ställa tidsstämplar och sända ut rastsignaler till klockor,
signalhorn o.d.; tre olika signalprogram kan utsändas från
den enkla impulssändaren (Electronics nov. 1948). sah
Industriella belysningsproblem. Svenska Föreningen
för Ljuskultur avser att utarbeta en belysningsteknisk
handbok på industribelysningens område. Som
komplettering till det erfarenhetsmaterial, som under årens lopp
har samlats i Ljuskulturs konsultationsarbete, skulle det
vara värdefullt att få kännedom om speciella
belysningsproblem, lösta eller olösta, inom olika industrier.
Ljuskultur vädjar till arbetsledare och andra intresserade inom
industrin att vara behjälpliga härmed; till gengäld för det
besvär, som insändandet av sådana uppgifter åsamkar,
kanske Ljuskultur kan komma med något uppslag som
bidrar till problemens lösning. Även alla erfarenheter från
anläggningar med lysrör och andra urladdningslampor,
t.ex. om ljusfärger, belysningsstyrka, flimring, livslängd
m.m., samt speciella önskemål och iakttagelser om
sambandet mellan belysning, trivsel och produktionsresultat
omotses tacksamt. Adressen är: Ljuskultur, Sveavägen 28
—30, Stockholm.
Fig. 2. I-tadarantennsystem,
uppbyggt av rör av rostfritt
still.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
