Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 12 februari 1949 - Kemiska undersökningar av serologiska fällnings- och agglutinationsreaktioner, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<>110
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 5.
Fumaranilat-jorien, som har mycket
liten förmåga att
reagera med antikroppen i
fig■ i.
Fig. 6. Maleanilatjonen,
som lätt reagerar med
antikroppen i fig. i.
att alla med mer än en haptengrupp gav fällning, under
det alla med blott en haptengrupp gav lösliga komplex.
Dessa resultat kan visserligen anses som ett gott stöd
för nätverksteorin, men man kan invända, att tendensen
hos ämnen med flera haptengrupper att ge fällning kanske
beror på något annat än just antalet haptengrupper. För
att gendriva denna invändning gjorde Pauling och
medarbetare det ovan nämnda experimentet. En råtta
injicerades med en azoprotein innehållande R-grupper
(p-azo-bensolarsonsyra) och en annan råtta med en protein
innehållande X-grupper (p-azobenzoesyra). De båda antisera,
som sedan framställdes ur råttornas blod, var därför
anti-R-serum resp. anti-X-serum. Vart och ett av dessa sera
visade sig ge fällning med ämnen innehållande två eller
flera motsvarande haptengrupper. Två RX-ämnen, som
användes vid försöken, erhölls genom att koppla en R-grupp
och en X-grupp till molekyler med känd struktur. Intet av
dessa RX-ämnen gav fällning med endera anti-X- eller
anti-R-serum men kraftig fällning med en blandning av båda
antisera. Denna iakttagelse visar tydligt, att båda
hapten-grupperna deltar vid fällningen av antikropp och antigen.
Blandas ett RX-ämne med enbart anti-R-serum, kan det
blott reagera med sin R-grupp, varvid två RX-molekyler
bildar ett lösligt komplex med den tvåvärda
anti-R-anti-kroppen, ty när blott R-gruppen är disponibel, måste RX
uppträda som envärdigt, och något nätverk kan ej bildas.
Vid närvaro av både anti-X- och anti-R-antikroppar blir
däremot RX tvåvärdigt, ett nätverk kan byggas, och
fällning uppstår.
Den nya teorins tillämpning
Den moderna strukturkemin kan tydligen ge en viss
uppfattning om de biologiska syntesernas förlopp. Det är
intressant, att de serologiska reaktionerna i gengäld kan ge
upplysningar om enkla organiska ämnens struktur och
konfiguration. Det kunde t.ex. väntas, att
p-azosuccinanilat-jonen (fig. 3) skulle ha en utsträckt struktur liknande
fumaranilatjonens, eftersom den enkla kolbindningen
anses fritt vridbar. Av förhållandet, att maleanilatjonen har
stor reaktionsförmåga gentemot
anti-p-succinanilsyraanti-kropp, under det fumaranilatjonen har mycket liten sådan
förmåga, kan slutas, att antikroppen har en form, som
nära motsvarar maleanilatjonens, och att därför
p-azo-succinanilatjonen, kring vilken antikroppen ursprungligen
bildats, själv har en konfiguration nära överensstämmande
med maleanilatjonens. Denna struktur, som visas i fig. 3,
är troligen mer stabil än transkonfigurationen på grund
av vätebryggan mellan en iminogrupp och den bundna
karboxylgruppens syre. Förhållandet, att succinanilatjonen
själv, andra amider av bernstensyra och dennas
mono-alkylestrar även lätt reagerar med
anti-p-azosuccinanil-syraserum, visar, att dessa joner tenderar att anta en
liknande ciskonfiguration. Den tvåvärda succinatjonen,
—OCOCHsCHjCOO—, har emellertid förvånande liten
förmåga att reagera med antiserum, varav kan slutas, att
succinatjonen närmast har transkonfiguration. En
närliggande förklaring härpå är repulsionen mellan de båda
negativa laddningarna.
Det förefaller ganska säkert, att antikropparnas specifika
reaktionsförmåga kan förklaras med hjälp av kända
krafter, som verka mellan molekyler eller molekyldelar,
varvid själva specifiteten uppstår genom att antikroppens
reaktiva zoner utbildas som avtryck av antigenet. Det synes
icke osannolikt, att biologiska reaktioners selektivitet i
allmänhet kan förklaras på liknande sätt, men utanför
sero-login är experimentella belägg härför ännu sparsamma.
Fenomen som t.ex. den förhindrande verkan på
enzymsystem av ämnen med strukturer nära lika de ämnen, som
delta i den katalytiska reaktionen, antyder på grund av
analogin med haptengruppernas förhindrande av
serologisk fällning, att samma krafter som i serologiska
system är i verksamhet. Malonatjonen kan t.ex. förhindra
verkan av enzymet dehydrosuccinas antagligen genom att
tävla med succinatjonen om plats vid enzymets aktiva
zon. Detta förhållande kan kanske ge en uppfattning om
katalysens mekanism. Om enzymets aktiva zon vore
kom-plimentär till succinatjonen, borde
dehydrogeneringsreak-tionen icke påskyndas utan i stället fördröjas, ty genom
förening men enzymet skulle succinatjonen stabiliseras.
Om enzymets aktiva zon i stället antas vara
komplimen-tär till reaktionsprodukten, dvs. till malonatjonen, kan
en katalytisk effekt väntas. Malonatjonens förmåga att
effektivt förhindra enzymets verkan antyder också, att
denna jons struktur passar bättre till enzymets aktiva
zon än succinatjonen, om man antar, att fenomenet beror
på ett undanträngande av den senare jonen från enzymets
aktiva zon.
Det synes däremot osannolikt, att de specifika
skillnaderna mellan närbesläktade enzym hos olika djurarter
eller mellan andra proteiner, såsom hämoglobin, beror på
så enkla avvikelser i struktur, som olikheter i
hopveck-ningen av polypeptidkedjor. Pauling anser troligt, att en
mutation i allmänhet beror på en sådan ändring i
sammansättning av genernas nukleoproteiner, att deras
katalytiska aktivitet tillåter kontrollerad bildning av
reproduktioner av deras nya egenskaper. Att så verkligen är fallet
synes klart bevisat genom Stanley’s undersökningar av
tobaksmosaikvirus’ raser2. Sannolikt är en gen, som
skadats av ultraviolett ljus, röntgen eller genom någon annan
katastrof på sådant sätt, att den ger upphov till en mutant,
icke själv en sådan utan helt enkelt en skadad gen. Den
kan ha skadats så svårt, att den icke kan fullgöra sina
viktigaste funktioner. Skadan är då dödlig, men den kan
även vara sådan, att genen alltjämt kan tjänstgöra som
form och fylla sin uppgift att ge repliker av sig själv i
oskadat tillstånd, eller också kan det hända, att
replikerna på grund av skadans art avvika från den ursprungliga
genen i viss grad. Sistnämnda fall innebär en mutation.
Antagandet, att antikropparna är tvåvärda, ger en
relativt enkel förklaring på agglutination av celler och
serologisk fällning av molekylära antigener. Lysis och
fago-cytos av bakterier understöds eller utlöses däremot genom
förbindelser mellan antikroppar och celler och tycks icke
fordra agglutination. Denna del av djurkroppens
försvarskamp mot sjukdomar kan därför lika gärna föras med
hjälp av envärda som av tvåvärda antikroppar. Analogt
härmed bör en effektiv neutralisation av loxiner kunna
uppnås med envärda antitoxiner. Orsaken till att tvåvärda dock
alstras i djurkroppen kan därför icke anses utredd.
Man har ännu icke kommit fram till någon definitiv
uppfattning om mekanismen vid syntes av komplexa
biologiska molekyler, såsom virus och gener, men det är
tydligt, att bildning av komplimentära strukturer är en
tänkbar beskrivning av förloppet. Reproduktion av en gen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
