Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 12 februari 1949 - Kemiska undersökningar av serologiska fällnings- och agglutinationsreaktioner, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 februari 1949
109
Antigen
Antikropp
Antigen
Protein
Fiy. 2. Strukturen för en liten del av en fällning av
antikropp och antigen.
var sin del av antigenmolekylen (I), varefter hopveckning
sker (II, III), så att avtryck av två haptengrupper i
antigenmolekylen uppstår. De båda sålunda skapade delarna av
antikroppen förenas sedan (IV, V). Antigen och antikropp
skiljas slutligen från varandra genom den termiska
mole-kylrörelsen (VI), och det uppstår en fri antikropp, som
kan attrahera haptengrupper med samma form och
attraktionsegenskaper som de, av vilka avgjutningarna gjorts.
Fig. 2 visar, hur Pauling tänker sig, att antigener och
antikroppar bindas samman till större komplex.
Experimentellt stöd för den nija teorin
Pauling, Campbell och Pressman har tillsammans med
en stab medarbetare fullföljt Landsteiners arbete genom
att utföra kvantitativa undersökningar av den relativa
fällningsförhindrande verkan av ett stort antal
haptengrupper. På detta sätt har de lyckats få en uppfattning
om, hur nära den reaktiva delen hos en viss antikropp
passar till olika haptengrupper med känd konstitution.
Det har visat sig, att i allmänhet utbyte av en grupp mot
en annan, vars form avviker med 1—2 Å, medför en
påtaglig minskning i reaktionsförmåga med den givna
antikroppen. Om t.ex. en väteatom i metaställning i
benzoat-jonens bensolring byts mot en metylgrupp, minskas
reaktionsförmågan med ett anti-p-azobenzoesyraserum till ca
1Ij0 av ursprungligt värde. Detta beror på förhållandet, att
metylgruppen, som har cn effektiv radie på ca 2,0 Ä, icke
passar in i den försänkning hos antikroppsmolekylen, som
är avpassad för en väteatom med en radie på blott ca
1,2 A. Det har vidare varit möjligt visa, att antikroppen
har en positiv grupp på nästan minimalt avstånd från en
negativ i haptengruppen hos den azoprotein, som använts
vid framställning av ifrågavarande antiserum.
Ett exempel på effekten av molekylernas form visas i
fig. 3—6. Fig. 3 visar en p-azosuccinanilatjon, som
tillsammans med flera sådana är bunden i en
azoprotein-molekyl använd för framställning av ett
anti-p-azo-succinanilsyraserum genom injektion på råttor. Fig. 4 är
en schematisk teckning av den reagerande zonen hos en
sådan antikropp, som omger haptengruppen. Det bör
anmärkas, att de atomer, som bilda den reaktiva ytan, nästan
står i kontakt med haptengruppen. Avståndet mellan
ytorna antas vara av storleksordningen 1 Å. Det synes troligt,
att ännu mindre avstånd mellan antigen och antikropp
förekommer i många fall och att antikroppen har så stor
elasticitet, att den kan binda haptengrupper, som avviker
från det immuniserande antigenets med 1—2 Ä linjärt.
En ammoniumjon har i fig. 4 inritats mitt för den
joniserade karboxylgruppen, och en > NH-grupp, som kan
bilda en vätebrygga med den bundna karboxylgruppens
syreatom, har placerats mitt för denna.
Maleanilsyra och fumaranilsyra, CeHENH • COCH i=
= CHCOOH, är cis-, transisomerer och skiljer sig från
succinanilsyra blott därigenom, att de innehåller en
dubbelbindning. Motsvarande joner visade sig ha mycket
Fig. 3. Struktur för haptengruppen hos en azoprotein,
ägg-albumin-p-azosuccinanilsyra.
olika fällningsförhindrande effekt på
anti-p-azosuccinanil-syraserum. Maleanilatjonen, som har ciskonfiguration,
hade nästan lika stor verkan som succinanilatjonen själv,
under det fumaranilatjonen med transkonfiguration hade
en effekt, som blott var 1 % av maleanilatjonens. Redan
Landsteiner upptäckte, att antikroppar förmå skilja mellan
likartade haptengrupper, och iakttagelsen har bekräftats
genom undersökningar med hundratals andra ämnen.
Maleanilat- och fumaranilatjonernas strukturer visas i
fig. 5 och 6. Av dessa teckningar framgår, att den
avgörande skillnaden mellan de båda jonerna är den
negativa laddningens läge i förhållande till den bundna
karboxylgruppens syreatom. För maleanilatjonen
överensstämmer placeringen mycket nära med den för
succinanilat-jonens, under det så icke alls är fallet för
fumaranilatjonen. Vore blott de elektriska laddningarna avgörande
vid reaktionen mellan antikropp och haptengrupp, borde
skillnaden mellan maleanilat- och fumaranilatjonernas
verkan icke bli så stor. Antagandet, att haptengruppens
läge även fixeras av en vätebrygga, är därför nödvändigt.
Att denna möjlighet till bryggbildning verkligen finns hos
antikroppen framgår därav, att denna visat sig sakna
reaktionsförmåga gentemot haptengrupper, som icke ha bun:
den karboxylgrupp.
Nyligen gjordes ett mycket intressant experiment, vars
resultat synes definitivt bekräfta den ovan beskrivna
nätverksteorin för fällnings- och agglutinationsreaktionerna.
Landsteiner och van der Scheer iakttog, att vissa enkla
ämnen innehållande två haptengrupper kunde ge fällningar
med motsvarande antisera, under det som redan nämnts,
enkla ämnen med en haptengrupp i allmänhet bildar
lösliga komplex, varvid antikroppen förlorar sin
fällningsförmåga. Pauling ansåg, att detta förhållande kunde
förklaras direkt ur nätverksteorin, och att därför denna
kunde prövas genom undersökningar med ett stort antal
ämnen med en eller flera haptengrupper. Experiment
utfördes med ett femtiotal olika ämnen, och det visade sig,
Fig. 4. En haptengrupp och den med denna komplimentära
delen av dess specifika antikropp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
