Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 19 februari 1949 - Val av metalliska material för höga temperaturer, av Axel Hultgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 februari 1949
119
Sedan idén om amorfa korngränsskikt numera
allmänt övergivits, kan tanken om en
ekvikohe-siv temperatur i dess ursprungliga form
svårligen upprätthållas. Då uttrycket emellertid
fortfarande ej sällan förekommer i amerikansk
litteratur, bör det fattas som angivande den
temperaturgräns, där transkristallint brott övergår
till interkristallint, i det följande kallad
övergångstemperatur. Fig. 2 visar strukturer nära
brottytan i prov av kolstål 0,15 % C, vilka
undergått korttidsdragprov samt krypprov vid
olika belastningar vid 540°C. Av dessa strukturer
framgår, att övergångstemperaturen i detta fall
ligger under 540°C vid låg belastning och lång
provtid före brott men förskjutes uppåt vid
stigande belastning och vid dragprov ligger över
540° C. I fig. 3 visas motsvarande strukturer från
en serie prov av kromkiselmolybdenstål. Vid
detta stål ligger övergångstemperaturen även vid
långvariga prov ovanför 540° C.
Förutom de ovan omnämnda olikheterna i
metallens egenskaper vid krypprov utförda under
och över en viss gränstemperatur må framhållas,
att kornstorleken har olika inflytande inom de
båda temperaturområdena. Inom det lägre
temperaturområdet är kryphållfastheten under
period 2 större vid finkornigt material, inom det
högre vid grovkornigt. Detta gäller vid
låglege-rade stål icke endast om ferritens kornstorlek
utan även om den förutvarande austenitens. Som
bekant framställas finkorniga stål i sistnämnda
mening med tillsats av en avpassad mindre
mängd aluminium. Dylika stål äro således icke
lämpade som varmhållfasta stål inom det högre
området.
Vad värmebehandlingen beträffar, är
seghärd-ning att föredraga inom det lägre området,
medan inom det högre normalisering ofta
kombinerad med efterföljande anlöpning vid en
temperatur överstigande driftstemperaturen, i regel
synes vara bäst (med seghärdning avses
härdning jämte efterföljande anlöpning vid relativt
hög temperatur, under Ax; normalisering
innefattar upphettning till en temperatur över A3
med svalning i luft). Med värmebehandlingen
sammanhänger givetvis strukturen. Tyska
undersökningar4 ha visat, att inom det högre
området upp till 550° en bainitisk struktur är
överlägsen den perlitiska.
Fördelaktigt är givetvis, att strukturen ej med
tiden undergår någon ogynnsam förändring vid
arbetstemperaturen. Dock torde en viss
förändring i regel ej kunna undvikas. Som exempel
på strukturförändring visas i fig. 4 hur i ett
kolstål 0,15 % C, den lamellära cementiten vid
540° C med tiden sfäroidiseras, varvid spänning
påskyndar förloppet. Detta medför nedsatt
kryphållfasthet. Man talar i sådant sammanhang om
strukturstabilitet och hänför dit även sådana
förändringar under provning eller drift som
yttra sig i nedsatt förlängning eller slagseghet,
bestämd vid drifts- eller rumstemperatur, även
om någon ändring i mikrostrukturen därvid ej
kan med säkerhet påvisas.
En tidigare kallbearbetning har i regel en
ogynnsam inverkan på kryphållfastheten inom
det höga temperaturområdet1 men gynnsam
inom det lägre. Den kemiska sammansättningen
är av stor betydelse för struktur, seghet,
kryphållfasthet, strukturstabilitet och grad av be-
Fig. 3. Data för CrSiMo-stål
(0,15 C, 1,25 Cr, 0,75 Si, 0,50
Mo) vid 540°C (enl. Clark’);
a vanligt dragprov; b 24,0
kplmm", 2 625 h till brott; c
21,0 kplmm", 3 250 h till
brott; d 17,3 kplmm", 6 151 h
till brott (X 86).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
