Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 12 mars 1949 - Chiffrering av kemiska föreningars strukturformler, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 mars 1949
191
Chiffrering av kemiska
föreningars strukturformler
Civilingenjör Sigge Håhnel, Stockholm
54.081
Behovet av en systematisk nomenklatur för kemiska
föreningar, och framför allt organiska, förutsågs redan vid
mitten av 1800-talet, när Foster skrev: "Vid upprättandet
av nomenklatur för en vetenskap måste alltid två olika
mål hållas i sikte. För det första måste ett lämpligt
allmänt språk skapas för att tjäna som medel vid diskussion
av vetenskapens spörsmål, för det andra måste det finnas
ett språk, som kan kallas vetenskapens legala och vars
termer så långt möjligt är exakt definierade och har
allmänt erkända värden. Detta andra språk, som utgör den
mer tekniska delen av vetenskapens nomenklatur, är det
enda, som del är önskvärt eller möjligt alt ändra eller
förbättra i överensstämmelse med vetenskapens temporära
ståndpunkt."
På Fosters tid hade användningen av strukturformlcr
just slagit igenom, och de verkliga svårigheter, som senare
mötte vid försöken att åstadkomma en systematisk
nomenklatur för organiska föreningar, hade knappast blivit
märkbara. Det märkliga med Fosters uttalande är, att
han trots detta insåg nödvändigheten att använda två
språk: ett bestående av korta namn på ämnen i allmänt
bruk samt ett bestående av systematiska namn uppställda
enligt vissa bestämda principer och därför användbart för
klassificering och registrering. Denna princip mötte
emellertid starkt motstånd från Fosters samtida.
Internationell nomenklatur
och registrering av kemiskt vetande
År 1879 gjorde Chemical Society i England ett försök
att bringa någon reda i namnbildningen genom alt ulge
anvisningar för nomenklatur ocli beteckningar. När denna
skrift omtrycktes i praktiskt taget oförändrat skick år 1882,
visade sig allvarliga olikheter mellan engelsk och
kontinental praxis. I förhoppning att kunna avlägsna dessa
och utveckla ett allmänt erkänt nomenklatursystem
tillsatte 1889 års internationella kemiska kongress en
kommitté, som framlade sina rekommendationer från Genève
1892 och därmed lade grunden för Genèvenomenklaturen3.
Efter många uppskov togs frågan upp av International
Union of Chemistry, som framlade en rapport från Liége
1930. Härmed fastställdes det nu gällande internationella
nomenklatursystemet, men det hade då uppstått så stora
olikheter mellan amerikansk, engelsk och kontinental
praxis, att det var omöjligt alt genomföra ett enhetligt
system, och Liégekommissionen hade därför måst nöja
sig med alt föreslå några förbättringar av och tillägg till
Genèvenomenklaturen, som hade lämnat många typer av
föreningar utan avseende.
Arbetet på att skapa en enhetlig, internationell
nomenklatur har alltså givit ett system, som icke är användbart
för alla kemiska föreningar, alkaloider, sterider, hormoner,
di- och trisackarider faller t.ex. belt utanför
nomenklaturreglerna. Dessutom ger det i många fall fullkomligt
outtal-bara namn, vilka därför aldrig kan komma i allmänt bruk.
Det är uppenbarligen omöjligt att ge en komplicerad
kemisk förening ett namn, som samtidigt är systematiskt och
praktiskt användbart, men Genèvenomenklaturen har
blivit en olycklig kompromiss, som varken duger till det ena
eller andra. Den skiljer sig sålunda mycket från gängse
praxis och kan på grund av sin ofullständighet icke
användas för klassificering och registrering. Den är därför
snarare än belastning än en tillgång för kemin. Beilsteins
handbok, som utan tvivel gjort kemisterna stora tjänster,
är också byggd på ett eget klassificeringssystem, men detta
är icke fullt allmänt utan vilar på vissa teorier, framför
allt Kekulés för aromatiska ringar, som blivit mer eller
mindre omoderna. Det sviker därför numera så mycket,
att registreringsarbetet blivit tungrott och utnyttjandet av
det registrerade materialet relativt besvärligt. Resultatet
härav och av andra omständigheter har blivit, att
klassificering och registrering av organiska föreningar nu
ligger ca 25 år efter. En oundviklig följd är, att mycken tid
förspills på litteraturforskning, därför att det nyare och
vanligen viktigaste materialet ännu ej är registrerat utan
måste sökas i tidskriftslitteraturen, som dessutom på
senare tid svällt över alla bräddar.
Kemiska chiffer
Det är tydligen nödvändigt att uppfinna någon metodik,
som underlättar både själva registreringen och
utnyttjandet av det registrerade materialet. Det ligger då nära till
hands att ta upp Fosters tanke, dvs. att konstruera ett
belt nytt kemiskt språk speciellt avsett för klassificering
och registrering. Det är nämligen uppenbart, att
namnbild-ningar av Genèvenomenklaturens typ blir fullständigt
ohanterliga i många fall, Dyson1 ger drastiska exempel
härpå, och all strukturformler iir synnerligen olämpliga
för registreringsändamål.
Av detla nya språk eller kemiska chiffer måste framför
allt fordras, att chiffrering och dechiffrering är lättlärda
ocli lätt utförda, att regler och speciella symboler är så
få som möjligt, att varje kemisk förening är chiffrerbar,
att den härvid bevisligen får ett unikt chiffer och att varje
sådant bevisligen representerar blott en enda kemisk
förening, dvs. chiffret måste vara tillräckligt och entydigt.
Under det man i USA tycks försöka bygga ut och
förbättra Genèvenomenklaturen, har engelsmännen på senaste
tid intresserat sig för chifferidén. Sålunda utgav Dyson
1947 en skrift1 innehållande ett förslag till chiffer för
organiska föreningar. Detta går ut på att i stället för det
kemiska namnet på en förening använda en horisontell
rad av symboler och skiljetecken; t.ex.
l,l-dimetyl-3-(32-metopropen(3)-yl)-cyklohexen-4 betecknas med AC.C3.3,3,
8C.5,7E. Känner man nyckeln till chiffret, kan man ur
detta direkt skriva föreningens strukturformel. Dysons
chiffer torde vara fullt användbart men tycks ha vissa
olägenheter. Det är nämligen ganska invecklat och därmed
svårläst, i det särskilda beteckningar används för
dubbel-och tredubbelbindningar och för sex olika aromatiska
kärnor och kondenserade kärnsystem; det kan vidare icke
användas för oorganiska föreningar och dess tillräcklighet
och entydighet har blott visats empiriskt. Då tre kemister
hos Dunlop Rubber Co nu kommit med ett annat snarlikt
förslag2, som synes bättre, skall Dysons icke beskrivas här.
Dunlopchiffret kan användas för alla kemiska
föreningar enligt en viss definition ocli ger liksom Dysons
horisontella rader av symboler och tecken. En kemist
kan enligt förf. lära sig det på ca en timme. Dess
lill-räcklighet och entydighet kan enligt uppgift logiskt
bevisas. Även om Dunlopchiffret kanske ej är fullt så
lält-lärt, som uppgivits, är det utan tvivel lättare att lära än
Dysons och egentligen förbluffande enkelt med tanke på
de hart när obegränsade möjligheter, som det måste
erbjuda. Det skulle dock föra för långt att här beskriva alla
dess finesser. Bevisen för dess tillräcklighet och entydighet,
som endast antyds av förf., skall helt förbigås, och blott
en redogörelse för dess elementära grunder kommer att
ges. Den torde dock vara tillräcklig för att visa det nya
systemets lätthanterlighet och de möjligheter, det erbjuder
vid klassificering och registrering av kemiskt vetande.
Dunlopchiffrets grundregler
Chiffret skall användas för registrering av kemiska
föreningar enligt följande definition:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
