Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 16 april 1949 - Moderna metoder för bränning och släckning av kalk, av N V S Knibbs och B J Gee
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 fi
TEKNISK TIDSKRIFT
terande kalkugnen, huvudsakligen därför att den
kräver så litet folk. De flesta roterugnar
producera kalk av god kvalitet, men
bränsleförbrukningen är hög, och om man gör ett försök att
öka värmeeffekten, vilket vanligen sker genom
att använda en mycket lång ugn eller en extra
anläggning för förvärmning av kalkstenen och
avkylning av kalken, blir anläggningskostnaden
mycket stor. Även de bästa och dyraste
roter-ugnarna ha lägre värmeeffekt än de moderna
schaktugnarna.
Motståndet mot gasernas passage genom
kalken och kalkstenen är beroende av tomrummens
storlek och fördelning, vilka i sin tur bero på
styckestorleken hos kalken och kalkstenen: ju
jämnare sortering, desto större tomrum och
följaktligen mindre motstånd för gasen. Som den
erforderliga tiden för bränning av ett stycke
kalksten varierar med dettas storlek, framstår
betydelsen av en jämn sortering. Förr, då
krossning för hand med slägga var det vanliga sättet
att krossa kalkstenen till ugnarna, var man
benägen att använda så stora stycken, som en man
kunde lyfta, varför krossningen reducerades till
ett minimum. Uppstående småbitar blandades
vanligen med de stora stenarna, varigenom olika
storlekar förekommo i ugnen. Sedan numera
mekanisk krossning och sortering blivit alltmer
vanlig, kan man på mekanisk väg få så gott som
exakt den önskade storleken, men samtidigt får
man vid mekanisk krossning stora kvantiteter
småsten. I en modern mekaniserad anläggning
är det därför nödvändigt att antingen finna
annan användning för dessa eller bränna dem till
kalk i en härför lämplig anläggning. Förr vär det
enda praktiska sättet att bränna småstenen i
roterande ugn. Mekaniserade anläggningar i
Amerika använda därför vanligen roterande ugnar,
antingen som supplement till vertikala
schaktugnar, för att bränna den småsten, som erhålles
vid krossningen av kalkstenen, eller också enbart
för all kalkbränning, varvid i så fall all
kalksten krossas ned till lämplig storlek för
roterugnar. Härvid pulvriseras ofta all sten under ca
12 mm för jordbruks- eller andra ändamål.
Roterugnarnas höga anläggningskostnad och
låga verkningsgrad ha länge varit en sporre till
att få fram andra sätt att bränna kalksten, och
flera nya ugnstyper prövas för närvarande. De
variera från "Fluo-solid" och St.
Jacques-ugnar-na för bränning av kalksten upp till en
styckestorlek av 6 mm till gaseldade ugnar för
bränning av kalkstycken från 50—100 mm diameter.
Om man skall kunna bränna så små stycken i
en gaseldad ugn, måste schaktets diameter och
höjd minskas, för att gasen skall träffa dem alla.
Det är därför nödvändigt att antingen ha en ugn
med liten diameter eller också förse ugnen med
centerbrännare eller formor med gasbrännare.
För att erhålla en jämn luft- och gashastighet i
ett trångt schakt fordras särskilda anordningar
för införande av luften och bortförande av
avgaserna. Dylika anordningar fördyra emellertid
ugnen, men gaseldade ugnar för bränning av
kalkstensbitar ned till 50 mm eller t.o.m. mindre
äro dock ekonomiskt utförbara.
Andra ugnstyper för bränning av småstycken
En ugn för mindre kalkstenstycken har nyligen
byggts i Amerika. Bränslet — antingen gas eller
olja — förbrännes i en särskild ugn, och de
varma gaserna föras in i ett trångt schakt och
utfylla tomrummen mellan korsställda tegel såsom
i en regenerator. Ugnens produktionsförmåga
begränsas genom schaktets ringa storlek endast
45 cm i diameter — och verkningsgraden
försämras genom att varma gaser och icke bränsle
inkomma i schaktet, dock kan man med
framgång bränna kalkstensbitar av den storlek, som
man förr endast kunde bränna i roterugnar.
Dylika begränsningar förekomma icke vid de
nya, helt och hållet mekaniserade ugnar, som
för närvarande byggas i England för bränning
av småbitar. Chargering av kalkstenen och
bränslet sker här samtidigt. Ugnarna äro försedda med
en mekanism, som sprider ut en jämn matta av
sten och bränsle i rätta proportioner över deras
hela area, som har rektangulär tvärsektion.
Luften införes likformigt över hela arean genom
särskilda fördelningskanaler, mellan vilka den
brända kalken tas ut på mekanisk väg. Avloppsgaserna
bortföras ävenledes likformigt genom
tvärkanaler. Höjden mellan luftintaget och gasavdraget
varierar med storleken av bitarna och är icke
mer än 150 cm för de minsta bitarna. Ugnen
drives med konstgjort drag, och luften, som
mätes, blåses in i bottnen. På grund av de små
kalkstensbitarna och den jämna tillsatsen av
bränslet, är värmeutvecklingen snabb och
temperaturen för kalkbränningen relativt låg. Härigenom
erhålles en lågbränd kalk, som utan svårighet
kan avskiljas från bränslet genom sållning.
St. Jacques-ugnen är huvudsakligen en cyklon,
infodrad med eldfast material, i vilken små
kalkstensbitar inblåsas tangentiellt överst i
ugnen med tillhjälp av luft, och vid bottnen
inkommer tangentiellt en låga från brinnande olja,
kolpulver eller gas. De inblåsta kalkstensbitarna
sjunka nedåt och möta de heta gaserna.
Förbränningstemperaturen är hög, och
kalkbränningen försiggår mycket hastigt, men trots den
höga temperaturen har det visat sig möjligt att
bränna även små kalkstensbitar utan att de
bliva för hårt brända. Vid bränningen får man
emellertid relativt låg verkningsgrad på grund
av den höga temperaturen på de avgående
gaserna och på den uttagna kalken, och icke
heller kan man bränna allför finkrossat material,
ty detta bortföres tillsammans med de avgående
gaserna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
