Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 30 april 1949 - Chicago Orchard storflygfält, av Bertil Hultén - Aluminiumbro, av sah — S E - Det moderna industrilaboratoriet, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 april 1949
337
Fig. 1. Dubbelarmad klaff bro au aluminium i Sunderlands
hamn.
huvudmotiv, nämligen att flygplanen skall kunna handhas
fullt tillfredsställande inom anläggningen av de privata
bolagen, och att passagerare och besökare skall ha all
tänkbar komfort och glädje av sitt besök, vilket givetvis
verkar stimulerande på resandetrafiken.
Till planförslaget hör också en ekonomisk kalkyl, som
för första etappen innebär en kostnad av 35 M$ och för
den slutliga utbyggnaden 75 M$ eller i svenskt mynt
omkring 250 Mkr. Av dessa skulle staden Chicago betala
14 M$, staten Illinois lika mycket samt Förenta Staternas
luftfartsmyndigheter 17 M$. Återstående 30 M$ tecknas i
form av statslån. Man hyser ingen tveksamhet om
flygfältets årsbudget. Inkomster erhålles dels från flygbolagen,
som har sina maskiner och kontor där, dels från andra
anläggningar i samband med stationen, såsom restaurang,
kafé, t’dskrifter, tobak, parkering, biograf, hotell m.m.
Bertil Hultén
Aluminiunibro. En bro med rörligt spann av
aluminiumlegering, den första i världen, öppnades i Sunderland,
Storbritannien, i slutet av 1948. Bron består av en
dubbelarmad klaff av fackverkskonstruktion (fig. 1) med en
teoretisk spännvidd av 37 m. Brobredden är uppdelad i en 4,5 m
bana för ett järnvägsspår, en 2,7 m bred körbana och två
1,4 m breda gångbanor. Vikten uppges hålla sig vid
omkring 40 % av motsvarande stålkonstruktion. Brons rörliga
delar monterades färdiga i verkstad och transporterades
per båt till montageplatsen, varigenom uppsättningen
kunde fullbordas på en månad.
Bron är beräknad för en maximilast på järnvägsspåret
av en 70 t tvåaxlig boggi eller ett tåg med 15 t axeltryck
på ett inbördes avstånd av 3 m och på körbanan av en
75 t trailer på två fyrhjuliga axlar. Omkring 17 t
aluminiumplåt och 34,5 t profilstänger har kommit till
användning. Brons fasta konstruktioner är av stål, då användning
av aluminium för dessa delar icke erbjuder någon fördel.
Aluminiumlegeringens brotthållfasthet var 3 400 kp/cm2,
med en tillåten påkänning av 2 000 kp/cm2. Den största
plåtstorleken var 5,7 X 1 m med en tjocklek av 12 mm;
en av de största valsade profilerna var en 30 cm balk.
Övre och nedre ramstången består av öppna lådbalkar
med förstyvningsplåtar. Vertikaler och diagonaler utgörs
av I-balkar, byggda av plåtar och vinkelstänger. Under
brobanan ligger längsgående plåtbalkar med 00 cm höjd,
som uppbär järnvägsspåret, och vid vertikalerna, med
omkring 4 m centrumavstånd, finns 90 cm höga
tvärbalkar. Brobanan består av aluminiumplåtar, lagda på
längsgående reglar. Beläggningen utgöres av asfalt, som
är fäst vid plåtarna med trådduk. sah — SE
727.5
Det moderna industrilaboratoriet. Under de senaste 20
åren har industrins forskningsorganisationer vuxit oerhört
snabbt, men först på allra senaste tiden har man börjat
att på allvar ägna uppmärksamhet åt problemet att
åstadkomma lokaler och inredning, som svarar mot arbetets
betydelse. Industriell forskning fordrar framför allt
enkelhet och anpassningsförmåga av laboratorieinredningen, och
dessa synpunkter har beaktats vid planering och
konstruktion av de nyaste laboratorierna i USA. Härvid har
man följt två linjer: modulkonstruktion, varigenom
laboratoriet helt enkelt blir en sammanställning av
standardenheter och tillämpning av vissa utförmgsformer, som
slagit genom vid konstruktion av stora kontorslokaler.
Man har härvid utgått från tanken, att arbeten även av
mycket olika slag fordrar i stort sett samma utrymme och
inredning. Det bör därför vara möjligt att konstruera en
standardenhet, som blir användbar för vitt skilda
ändamål blott genom omflyttning av inredningen. Härigenom
reduceras konstruktionsuppgiften till utarbetandet av den
mest anpassningsbara standardenheten eller modulen,
inrymmandet av ett tillräckligt antal sådana i en byggnad
och inrättandet av tilläggsutrymmen för arbete i halvstor
skala, lunchrum, bibliotek m.m. När en sådan lösning
först föreslås ett företag anses vanligen dess arbete alltför
speciellt för att tillåta standardisering, men laboratorier
av detta slag har visat sig så goda i praktiskt bruk, att
modulprincipen kommit att utgöra grundvalen för all
nybyggnad av stora industrilaboratorier i USA.
Enligt Bassvveiler1 har man där uppnått ganska stor
enighet om modulens form, men åsikterna om dess
lämpligaste storlek varierar fortfarande betydligt, Enligt Bogue3
skall den vara det minimiutrymme, inom vilket en ensam
person kan utföra forskning, och den skall därför
innehålla alla erforderliga servis- och avloppsledningar liksom
belysning och ventilation. Bogue anser, att varje
kvalificerad person i medeltal behöver ca 25 m2 golvyta, fri
och upptagen av inredning; inga utrymmen utanför
modulen är då medräknade. Fig 1 (längst till vänster) visar,
att modulen är ett relativt smalt rum med bord längs
långväggarna, ett fönster på ena kortväggen och dörr till en
korridor på den andra. Några föredrar ett enda arbetsbord
längs ena långväggen och förrådsskåp längs den andra,
men de flesta anser, att utrymmet under borden är
tillräckligt. Ett rum kan, som fig. 1 visar, bestå av en enda
modul, av två, tre osv. eller en och en del av en annan.
Huvudprincipen är, att alla hjälpmedel, som den arbetande
behöver, skall finnas inom modulen, så att han icke måste
lämna sin arbetsplats i onödan, samt att det icke skall
vara nödvändigt eller ens bekvämt för andra att gå genom
hans rum.
Modulens storlek varierar rätt mycket med det slag
av-arbete, som skall utföras i laboratoriet, och med
ledningens beredvillighet att offra pengar för ökning av dess
bekvämlighet och rymlighet. Absolut minimum anser
Rass-weiler vara en 107 cm (31/,’) bred gång med ett 70 cm
(2’) bord på var sida. Med mellanväggar ger detta en
modulbredd på 244 cm (8’), som dock torde ge ett alltför
trångt rum; 274 cm (9’) mellan väggarnas centrum torde
vara ett lämpligt minimum, även om blott små ting skall
hanteras. En bredd på 305 cm (10’) anses bättre, och
335 cm (11’) är önskvärt, om man skall syssla med
skrymmande saker. I alla händelser skall gången vara så bred,
att de, som arbetar vid de båda borden, ej hindrar varandra,
och rummet är rymligt, om en tredje person kan passera
Korridor
Fig. 1. Plan öuer laboratorium enligt modulprincipen. De
streckade linjerna betecknar lysämnesrör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
