Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 7 maj 1949 - Den moderna enfasbanmotorn, av Gustav Thielers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l’t maj 1949
355
ningen nödvändiga rotationsspänningen.
Strömmen genom impedansen betecknas med /8.
Om man under förutsättning av sinusformad
ström sätter
får man relativt enkelt
_ (a — a2—ß2) • r2 + ß • {X2 — X12)
(1 ocf -f- /J2~
_(a — cc2 — ß*)-Xz — (1 — ot)-x 18 — ß • r2
där r„ = kommuteringslindningens effektiva
motstånd i ohm,
Xo = kommuteringslindningens egenreaktans
(mellan uttagen M och H) i ohm,
x12 = kommuteringslindningens växel-
reaktans med avseende på
kompensations- och rotorlindningen (mellan
uttagen A och M) i ohm.
Med tillhjälp av dessa formler är det en lätt
sak att dimensionera avshuntningskretsen och
dimensioneringen blir riktig om strömmen är
sinusformad.
Då det emellertid är omöjligt att ekonomiskt
utföra en enfasbanmotor utan järnmättningar är
det också klart att motorn måste åstadkomma
övertoner i strömmen. Dessa strömövertoner bli
större ju högre upp på magnetiseringskurvan
man kommer dvs. ju högre belastningen på
motorn blir. Den frestelsen föreligger ju också för
konstruktören att genom järnmättningar hindra
att vid start transformatorspänningen stiger för
mycket. Frågan är nu om dessa övertoner
kom-muteras fullt riktigt eller ej. Erfarenheten har
sedan länge visat att för höga övertoner verka
destruktivt på kommuteringen och därför måste
antingen övertonerna reduceras eller också
kom-muteringsanordningarna ändras på något sätt.
Av diagrammet, fig. 6, förstår man att för det
vanligaste fallet, då kommuteringslindningen
shuntas av enbart ett ohmskt motstånd,
övertonerna hellre passera genom shuntmotståndet
än gå genom kommuteringslindningen.
Kommu-teringsfältet kommer därför icke att innehålla
ett fält svarande mot de övertoner som finnas i
rotorströmmen och kommuteringen kan därför
bli bristfällig.
Om man ser på de båda uttrycken för r3 och xz
vilka storheter bestämma avshuntningskretsen
så finner man, att rs är lika med en konstant
pius en med frekvensen variabel del, liksom x3.
För att få en riktig kommutering vore det
därför nödvändigt att använda ett ohmskt motstånd
eller motståndskombination så att den ohmska
komponenten ökar då frekvensen ökar och helst
i samma proportion som detta. Detta är givetvis
ej någon lätt sak att helt uppfylla men man kan
Fig. 7. Vektordiagram för C
kommuteringskretsen; /,
rotorström; /, ström i
kommuteringslindning; /3
ström i avshuntningskrets.
K re/s I Krets II
Fig. 8. Kommuteringsshuritar och tillhörande
kommuteringsfält (100 % 1= normalt fält); I klassisk, 11 ny
kommu-teringsshunt; A procentuellt kommuterat fält för
strömvändning I, B d:o för II; C procentuellt kommuterat fält
för transformatorspänning 1, D d:o för II.
ined enkla hjälpmedel få en approximativ
lösning.
Som en sådan kan man t.ex. tänka sig
motståndet utfört som en rotor med djupa och smala
spår så att motståndsökningen erhålles med
tillhjälp av virvelströmmar i höga ledare. En sådan
anordning är teoretiskt möjlig men är svår att
dimensionera och blir dyrbar. En bättre
kompromiss torde en anordning vara, fig. 8, där en del
av det ganska stora motståndet är
parallellkopplat med en induktansspole. Anordningen verkar
så, att vid mycket låg frekvens induktansspolen
kortsluter sin del av motståndet under det att
vid mycket hög frekvens spolen lämnar denna
del helt fri. Resultatet blir en strömkrets vars
ohmska motstånd ökar när frekvensen ökar, se
fig. 9, visserligen icke i den mån som erfordras
för en idealisk kompensering av övertonerna
men tillräckligt stor för att föra kommuteringen
från farozonen in på ett säkert område. Fig. 8
visar hur den nya avshuntningskretsen verkar i
jämförelse med den nu klassiskt vordna. Man ser
att t.ex. den tredje övertonen får närapå dubbelt
så stort kommuteringsfält som den rent ohmska
shunten medger. Högre övertoner få
förhållandevis ännu mycket större kommuteringsfält.
För att bättre illustrera verkan av den nyss
beskrivna avshuntningskretsen har för ett vanligt
fall strömkurvan jämte sin grundton utritats
fölen enfasbanmotor och det kommuteringsfält som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
