Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 14 maj 1949 - Laboratoriearbete med radioaktiva ämnen, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l’t maj 1949
365
Laboratoriearbete med radioaktiva ämnen
Civilingeniör Sigge Hähnel, Stockholm
Så snart man lyckats framställa koncentrerade
radioaktiva ämnen, iakttogs, att strålningen från
dem kunde orsaka allvarliga kroppsskador. Vid
nationella och internationella konferenser
uppställdes vissa provisoriska säkerhetsregler. Dessa
var tillräckliga, så länge man i allmänhet
sysslade med relativt små sönderfallshastigheter,
varigenom strålningens intensitet även blev liten. De
personer, som kunde bli utsatta för strålningen
var dessutom få och specialutbildade. Man kunde
också utan olägenhet använda vanlig
laboratorieutrustning. Genom upptäckten av uranstapeln
liar emellertid arbetet med radioaktiva ämnen
kommit i ett helt nytt läge. Dels har en enorm
utvidgning av laboratorieutrymme och personal
skett, dels sysslar man numera ofta med mycket
stora sönderfallshastigheter. Under det att dessa
förr vanligen kunde räknas i mikrocurie, kan
sålunda nu en enda leverans av radioaktiva
isotoper från Oak Ridge vara på flera hundra
milli-curie, och i Atomic Energy Commissions (AEG)
laboratorier utförs försök med många curie.
Med undantag för några få speciallaboratorier
för höga strålningsintensiteter har radioaktiv
forskning hittills utförts i vanliga laboratorier.
De, som inrättades för detta ändamål under
kriget, fick i allmänhet provisorisk karaktär, och i
USA har man därför nu planerat och delvis byggt
ett stort antal speciallaboratorier för
kärnforsk-ning. Genomförandet av det uppställda
programmet kommer att kosta mycket pengar, och man
har därför strävat efter att i möjligaste mån
samordna konstruktionsarbetet för att få fram så
goda laboratorier som möjligt för lägsta
tänkbara kostnad. Trots den förda diskussionen finns
alltjämt olika åsikter om, hur det idealiska
laboratoriet för arbete med radioaktiva ämnen bör
se ut, men man tycks vara ense om att två
huvudprinciper under alla förhållanden måste
vara bestämmande, nämligen rimlig säkerhet för
den arbetande personalen och förebyggande av
störande eller hälsovådlig förorening av
laboratorier och apparatur med radioaktiva ämnen.
Enheter
För att mäta radioaktiva ämnens
sönderfallshastigheter används curie (c), numera definierad
som 3,7 X 10lü sönderfall per s. En millicurie
(mc) är lO"3 c och en mikrocurie (pc) 10—’8 c.
614.75 : 546.79
Dessutom används enheten rutherford (rd), som
är 10" sönderfall per s. För att mäta
radioaktiv strålningsenergi används elektronvolt (eV),
som är det uträttade arbetet, när en elektron
accelereras genom en potentialdifferens på 1 V;
1 eV = 1,6 X 10—12 erg. Enheten är alltså
mycket liten, och man räknar därför vanligen i
miljoner elektronvolt (1 MeV = 106 eV).
Vid bestrålning av ett ämne eller en organism
måste man skilja mellan den energi, som
strålningskällan avger, och den, som den bestrålade
kroppen mottar. Blott den strålning, som
absorberas, är nämligen effektiv och kan räknas som
mottagen energi. Den brukar kallas
strålningsmängd och mäts i röntgen (r). Denna enhet är
den mängd röntgen- eller /-strålning, som i en
cm3 luft vid 0° och 760 torr ger en elektrostatisk
enhet joner av vardera slaget, dvs. ett antal
jonpar, vars sammanlagda positiva eller negativa
laddning är en elektrostatisk enhet. Då en
coulomb är 3 X 10" elektrostatiska enheter och
en elektron har laddningen 1,6 X 10—19 coulomb,
ger en strålningsmängd på lr 2,083 X 10"
jonpar per cm3 luft. Den härvid absorberade
energin har experimentellt bestämts till 32,5 eV
per jonpar; i 1 g luft (755 cm3) uppstår därför
1,6 X 1012 jonpar och absorberas 755 • 32,5 • 2,08 •
• 10" = 5,24X 1013 eV eller 5,24 • 1013 • 1,6 • 10-12=
= 83,8 erg.
Skall man ta hänsyn till röntgen- eller /-strålars
biologiska verkan, har man uppenbarligen ingen
nytta av att känna strålningsintensiteten, dvs.
den av strålningskällan avgivna energin per
tidsenhet, ty det är blott den absorberade energin,
som har fysiologisk effekt. Denna står därför i
relation till den strålningsmängd, som
absorberas av organismens vävnader vid ett visst
tillfälle. Då röntgen anger absorberad energi per
volymsenhet, skall strålningsmängden mätas i
denna enhet, men volymen av den vävnad, som
mottar strålningen, måste även anges. Med
exponering menas det antal jonpar, som alstras per
cm3 luft, och den skall därför mätas i röntgen.
Om den absorberar samma strålningsmängd, fås
den dos, som organismen mottar vid
strålnings-tillfället.
Vid betraktande av annan bestrålning, t.ex. med
oc- eller ß-partiklar, kan röntgen icke användas
som enhet. Man har därför föreslagit införande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
