Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 14 maj 1949 - Streptomycin, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
TEKJiTSK TIDSKRIFT
Streptomycin. En dag år 1943 rapporterade en ung
student, René Dubos, vid Rutgers University, New Jersey, för
sin gamle professor, Waksman, att han funnit ett kraftigt
verkande antibiotiskt ämne, som avgavs av en
mikroorganism i jorden. Professorn blev glad men icke förvånad, ty
han hade ofta förkunnat för sina elever, att jord innehåller
mycket annat än bara smuts. Han hade framhållit, att
sjukdomsalstrande bakterier lever betydligt kortare tid i
sterila flaskor försatta med jord än i sådana utan denna.
Orsaken härtill måste vara, att jord innehåller något, som
är giftigt för dessa mikroorganismer.
På 1880-talet uppfann dansken Gram en inom
bakteriologin mycket användbar färgningsmetod. Vissa
bakteriearter, de Grampositiva, fasthåller färgen genom adsorption,
under det andra, som kallas Gramnegativa, släpper den vid
behandling med alkohol. Detta prov är av stor diagnostisk
betydelse, och det har visat sig, att de positiva och
negativa grupperna av bakterier reagerar olika för läkemedel.
De antibiotika, som var kända, när Waksman började sina
undersökningar, verkar sålunda blott på Grampositiva
bakterier, och det fanns alltså intet antibiotiskt ämne, som
var verksamt mot sjukdomar alstrade av Gramnegativa
bakterier. Waksman insåg, att de sjukdomsalstrande
bakteriernas motståndare var de mikroorganismer, som
no-malt förekommer i jord. Han och hans medarbetare
började därför ett systematiskt sökande efter sådana, som
gav försvarsmedel mot Gramnegativa sjukdomsalstrare. De
fann också flera verksamma organismer, bland vilka en,
kallad Streptomyces griseus, visade sig avge ett
synnerligen aktivt ämne, som fått namnet streptomycin.
Redan Waksman fann, att detta ämne dödade
tuberkel-bakterier i provrörskultur. Fortsatta prov på marsvin med
de först framställda mycket orena preparaten gav
synnerligen lovande resultat. Det nya ämnet visade sig också
verksamt mot andra sjukdomar än tuberkulos, vilka ej
kan bekämpas med penicillin eller sulfapreparat. Därför
måste man försöka framställa streptomycin i större skala
för att kunna fortsätta experimenten. Det
industrilaboratorium, som kallades till hjälp, mötte åtskilliga problem på en
gång, men dessa var av samma slag som vid
framställningen av penicillin. Först och främst måste man skaffa
fram så stora kvantiteter, att experimentarbetena kunde
fortsättas, sedan skulle framställningsprocessen förbättras.
Liksom vid penicillin började man med odling av svampen
i flaskor, och denna process kunde icke direkt överföras
till stordrift. Vidare var utbytet av den aktiva produkten
mycket lågt både vid "jäsningen" och den följande
reningsprocessen. Slutligen behövde man ett material av
hög renhet i stället för det ursprungliga mycket orena;
enligt senare gjorda undersökningar innehöll det blott ca
4 % streptomycin. Det visade sig nämligen snart, att de
första preparaten icke var fria från ogynnsamma
biverkningar, och man hoppades kunna minska dessa genom
avlägsnande av föroreningarna.
Det var känt, att odlare av champinjoner brukade så
svampsporer i steril kompost innesluten i ca 2 1
mjölkflaskor. Denna teknik visade sig användbar för ytkultur
av Streptomyces, varvid komposten ersattes med ett sterilt
flytande medium. Från mars 1945 till april 1946 arbetade
två champinjonodlande firmor enligt denna metod, och
sedan vissa svårigheter övervunnits, skördade de
tillsammans 14 000 flaskor per dag. Detta motsvarade 700 g
streptomycin i veckan, en produktion, som var av stort
värde vid fastställandet av ämnets terapeutiska värde.
Emellertid satte man redan 1944 i gång en anläggning i
halvstor skala för framställning av streptomycin genom
nedsänkt kultur i större kärl. Snart fanns också
tillräckligt mycket material för en omfattande undersökning av
det nya ämnets farmakologiska och toxikologiska verkan
på djur. Även kemisterna fick så mycket material, att de
kunde renframställa streptomycin och göra flera
kristalliniska salter av det. Slutligen bestämdes även dess
strukturformel, som är
CHsOH
streptidin streptos N-metylglykosamin
streptobiosamin
Till skillnad från penicillin är streptomycin en stark bas
med några av sockerarternas egenskaper. Det är mycket
lättlösligt i vatten. Dess struktur är, som synes, mycket
komplicerad, och en syntes torde därför icke kunna
genomföras i första taget, om den nu över huvud taget är
möjlig.
Samtidigt med de kemiska, biologiska och kliniska
undersökningarna nedlades mycket arbete på förbättring av
framställningsprocessen. Man behövde raser av
Streptomyces, som gav större utbyte av streptomycin och ett
billigare kulturmedium. Som sådant användes först
köttextrakt och olika peptoner, som var dyrbara och
svåråtkomliga särskilt under kriget, när det var ont om kött.
Även bättre metoder för extraktion av streptomycin ur
"mäsken" behövdes. Alla dessa problem blev av största
vikt, när det visade sig, att dagsdosen av streptomycin
vanligen måste göras sju till åtta gånger större än
av-penicillin. Detta kan anses vara ett ganska dyrt läkemedel,
och även om man lyckades få ned priset på streptomycin
till samma värde som på penicillin, skulle det förra
läkemedlet dock bli så dyrt i användning, att det i många fall
icke kunde utnyttjas, hur bra det än var. Lyckligtvis har
man emellertid kunnat finna bättre raser av Streptomyces,
utvecklat bättre och billigare kulturmedia och bättre
ex-traktionsmetoder. Priset på streptomycin har kunnat
nedpressas, varigenom en allmännare användning av detta
läkemedel blivit möjlig. Enligt Hinshaw har fabrikanterna
nått resultat, som i början syntes oupphinneliga. De
framställer nu streptomycin i en skala, som har nedbringat
priset till ett fullt rimligt värde med tanke på de
allvarliga sjukdomar, som kan bekämpas med det. Man har t.ex.
funnit, att 1 g streptomycin per dag är tillräcklig dos för
många typer av tuberkulos. Detta innebär en kostnad av
några få dollar per dag, och om blott sanatorievistelsen
kan nedbringas till halva tiden, uppnås en betydande
besparing.
Även andra besvärliga problem har emellertid dykt upp.
Vissa partier av produkten föreföll ha starkare giftverkan
än andra. Pyrogener, som orsakar en plötslig feber, fanns
i några av dem. Vissa andra orsakade svindel, huvudvärk
och kräkningar, vilket visade sig bero på närvaro av
hista-min eller histaminliknande ämnen. Dessa och pyrogenerna
måste bortskaffas på något sätt. Trots att detta lyckades,
kvarstod dock vissa olägenheter. Vid långvarig
strepto-mycinbehandling, som är nödvändig mot tuberkulos, fick
patienterna yrsel eller störningar i jämviktsorganen, och
några blev tillfälligt döva. Man började undra, om dessa
biverkningar härrörde från streptomycinet självt, men det
visade sig så småningom, att åtminstone många av dem
kunde undvikas genom tillräcklig rening av läkemedlet.
Läkarna fann också, att de då kunde nöja sig med något
lägre doser. Olyckligtvis har dock alla de ogynnsamma
biverkningarna icke kunnat avlägsnas.
Vid mitten av år 1945 var det redan tydligt, att
streptomycin kunde fylla en viktig lucka i behandlingen av
infektionssjukdomar, och man beslöt därför att bygga en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
