Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 14 maj 1949 - Streptomycin, av SHl - Nya antibiotika, av SHl - Svavelvätes giftighet, av SHl - Mögelsvampbekämpning på växter, av B Ln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l’t maj 1949
375
stor fabrik i USA för tillverkning av detta ämne. Under
senare hälften av 1946 framställde man i denna betydligt
mer streptomycin per dag, än som projekterats, men allt
behövdes, ty dess goda egenskaper hade då klarlagts.
Numera har flera amerikanska firmor tagit upp denna
tillverkning.
Streptomycin är det första läkemedel, som visat sig
verksamt mot tuberkulos. Denna sjukdom förekommer
emellertid i många olika former. Visserligen har icke alla dessa
ännu kunnat behandlas med framgång, men vid några,
som förr ansågs ha dödlig utgång inom kort tid, har
streptomycin kunnat göra god tjänst. Särskilt gäller detta
miliartuberkulos, vid vilken bakterierna sprider sig i hela
kroppen med blodet, och tuberkulos
hjärnhinneinflammation. Tusentals personer, mest barn, dog förr i dessa
sjukdomar, men sedan streptomycin blivit tillgängligt, blir
många friska. Även om behandlingen icke alltid lyckas,
är den dock den enda metod, som hittills över huvud taget
har haft någon framgång. Ännu större har denna blivit
vid bekämpandet av struptuberkulos, och även mot de
häftigaste formerna av lungtuberkulos (galopperande
lungsot) har streptomycin visat sig ha god verkan. Utom mot
tuberkulos används streptomycin med stor framgång mot
tularemi, för vilken tidigare intet specifikt läkemedel varit
känt. Vidare är det verksamt mot vissa sårinfektioner och
infektioner i urinvägarna av Gramnegativa bakterier.
Sådana bekämpas ofta framgångsrikt, och streptomycin är
därför ett utmärkt komplement till penicillin, som icke alls
är verksamt mot sådana bakterier. Sålunda är det till
skillnad från penicillin, lämpligt för behandling av vissa
former av blodinfektion, hjärthinneinflammation och
hjärnhinneinflammation (R T Major i Chem. & Engng News
25 okt. 1948). SHI
Nya antibiotika. Under 1948 har man börjat framställa
klormycetin och aureomycin i stor skala. Dessa båda
ämnen har visat sig ha mycket intressanta egenskaper.
Klormycetin är sålunda mycket verksamt bl.a. mot olika
slag av tyfus; det torde även liksom streptomycin kunna
användas mot vissa Gramnegativa bakterier och dessutom
mot vissa virus. Aureomycin tycks ha ännu intressantare
möjligheter. Det har sålunda visat sig effektivt mot
lunginflammation orsakad av virus, en sjukdom, mot vilken
även de nyaste formerna av penicillin är maktlösa. Man
har funnit, att aureomycin är 4—16 gånger så aktivt som
klormycin mot streptokocker och stafylokocker, men med
vissa undantag 10—80 gånger mindre aktivt än penicillin.
Den antibiotiska arsenalen växer emellertid alltjämt.
Poly-myxin och bacitracin är två andra ämnen, som väntas bli
värdefulla verktyg i kampen mot sjukdomar. Sålunda
tycks polymyxin vara verksamt mot Gramnegativa
bakterier och kan därför komplettera streptomycin och
klormycin. Penicillin och streptomycin är dock alltjämt de
viktigaste antibiotika och sätter ständigt nya
produktionsrekord. Åtskilliga varianter av dem har också framställts.
Den nyaste typen av streptomycin är dihydrostreptomycin,
i vilket CHO-gruppen i det förra reducerats. Detta ämne
tillåter längre behandling utan ogynnsamma biverkningar
än streptomycin, men är tyvärr icke heller effektivt mot
vissa former av tuberkulos (Ind. & Engng Chem. febr. 1949).
SHI
Svavelvätes giftighet. Vid ett stort universitet i USA
omkom för någon tid sedan två personer genom
svavelväteförgiftning, och tre andra, som försökte rädda dem,
höll på att även få sätta livet till. Att svavelväte kan bilda
explosiva gasblandningar med luft torde utan vidare inses,
men att det är ett mycket starkt gift — t.o.m. lika farligt
som cyanväte —- synes icke vara allmänt bekant trots dess
stora användning vid analys. En varning för alltför
lättsinnigt umgänge med denna gas torde därför vara på sin plats.
I allmänhet föreställer man sig nog, att svavelvätes
obehagliga lukt är en tillräcklig varning. Detta är emellertid
icke fallet, ty blott i stor utspädning har gasen lukt av
ruttna ägg. Med stigande koncentration blir dess lukt först
relativt svag och sötaktig för att sedan helt försvinna.
Svavelväte i livsfarlig koncentration kan därför vara
fullständigt luktlös, vilket torde bero på en praktiskt taget
ögonblicklig bedövning av luktnerverna. En koncentration
av 0,06 % i luft är dödlig inom 30 min, och blott ett par
andetag av den outspädda gasen behövs för att orsaka
ögonblicklig död genom andningsförlamning. Högsta
till-låtna koncentration vid längre tids inandning är 0,002 %.
Samma siffra gäller för cyanväte.
Svavelväte är betydligt tyngre än luft och anrikas därför
lätt vid golvet. Denna egenskap har orsakat många olyckor,
när gasen utvecklats i källor’, avloppsledningar och andra
underjordiska gångar. Vid ovannämnda universitet
förvarades gasen i tryckbomb, från vilken den överfördes till
en stor gasometer. Det var vid fyllning av denna, som
olyckan inträffade. Detta system måste anses alltför
riskfyllt, och man bör tydligen helst framställa svavelväte i
blott små kvantiteter åt gången. (J. chem. Educ. sept.
1948). SHI
Mögelsvampsbekämpning på växter. För bekämpande
av mögelsvampar stod för något decennium sedan blott ett
fåtal kemiska medel till buds: svavel samt koppar- och
kvicksilversalter. På de senaste tio åren har ett stort antal
nya fungicider framkommit, huvudsakligen organiska
föreningar, men ännu har man ej möjligheter att effektivt
bekämpa alla typer av mögelsvampsangrepp.
Tre faktorer är bestämmande för bekämpningsmetoderna:
kemikalierna måste användas i förebyggande syfte, dvs.
appliceras på de oangripna växtdelarna under växttiden
eller efter skörden; mögelsvamparnas angrepp intensifieras
under fuktig väderlek; kemikalierna verkar blott, om de
är i lösning. Fungiciderna bör sålunda appliceras i torr
väderlek men måste sedan kunna hålla sig kvar i regn och
blåst och skall vara stabila mot ljus, luft och vatten även
i närvaro av smuts och damm. De måste vidare kunna
tränga in och angripa de levande delarna av
mögelsvampscellerna utan att därvid skada själva växten.
Huvuddelen av den giftiga föreningen befinner sig på
växten i olöst form, varför den på ett eller annat sätt
måste bringas i lösning, innan den kan verka. För
mekanismen i denna upplösning har två teorier uppställts,
varvid den "oligodynamiska" utgår ifrån att giftet finns i
lösningen i icke dödande doser men att det kan
ackumuleras i mögelsvampcellerna genom absorption ur lösningen
följd av successiv upplösning av det olösta giftet.
"Självmordsteorin" förutsätter, att mögelsvampsporerna, när de
börjar gro, avsöndrar något ämne, som ökar giftets
löslighet. Sålunda skulle utsöndrade aminosyror lösa upp
basiskt kopparsulfat, och elementärt svavel skulle omvandlas
till mycket giftigt svavelväte. Den primära orsaken till
giftverkan har man antagit vara antingen protoplasmans
koa-gulering eller vissa störningar i cellernas energialstrande
system.
Bland den rika flora av organiska fungicider, som
framkommit på senaste tiden kan följande nämnas:
tetraklor-bensokinon (användbar om den ej utsättes för ljus);
tio-karbamatföreningar, exempelvis tetrametyltiouramdisulfid,
järn- eller zinksalter av dimetylditiokarbaminsyra,
metallsalter av bisditiokarbaminsyra; kvarternära
ammoniumför-eningar, såsom fenylkvicksilvertrietanolaminlaktat;
klorerade oxietylfosfit och glyoxalidin-(imidazolin-) derivat är
ännu ej helt utprövade. Många av dessa organiska
fungicider har dock begränsad användbarhet på grund av
selektiv verkan.
Den senaste utvecklingen inom fungicidforskningen
förefaller att gå dels mot ett förhindrande av
mögelsvamparnas förökning, dels mot en kemoterapeutisk behandling
av plantorna själva, exempelvis med
8-oxihydrokinolin-bensoat (James G Horsfaul i Ind. & Engng Chem. apr.
1948). B Ln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
