Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 11 juni 1949 - Prospektering till sjöss och från luften, av WS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
// juni 1949
457
Fig. 3. Vid tyngdkraftmätningar bestämmes med radar
mätpunktens position i förhållande till fasta reflektorbojar.
användas endast i smul sjö; vid en vindstyrka över 9 m/s
blir sjögången för svår. Den tredje metoden är att man
sänker ned en fjärrstyrd och fjärravläst tyngdkraftvåg,
som är innesluten i en specialbehållare, försedd med tre
fötter, vilkas längd kan varieras från moderfartyget med
hjälp av i behållaren inbyggda servomotorer. Denna metod
har använts på djup ned till 60 m. För
rekognosceringsmätningar på de stora havsdjupen har man installerat en
kardanskt upphängd gravimeter i en ubåt, som för varje
mätning går ned på ett visst konstant djup. Gravimetern
är i detta fall av en pendeltyp, som bestämmer
tyngdkraftsvariationerna från förändringarna i svängningstid hos en
svängande pendel. Mätproceduren är invecklad och
noggrannheten mindre än hos de tidigare nämnda metoderna.
Man har även framkastat tanken att utföra
tyngdkraftmätningar med flygburna instrument, trots svårigheten att
i sådant fall få erforderlig stabilitet. Försök som har
gjorts med fjärrstyrda instrument hängande ned i en
kabel från en helikopter förefaller lovande.
Mätpunkternas geografiska koordinater bestämmes på
flera olika sätt. Om mätfartyget är synligt från land räcker
det med att man tar bäringen till det från två landpunkter,
vilkas inbördes avstånd är bekant. Alternativt kan man
från fartyget bestämma bäringarna till tre landmärken.
Med hjälp av märkbojar med noggrant bestämt läge som
fixpunkter kan denna metod användas långt ut till havs.
Ett snabbare och mera noggrant sätt är följande. En
snabbgående båt rullar ut en klen stålvajer mellan tre
märkbojar, utgörande hörnpunkter i en triangel och belägna
på några kilometers avstånd från varandra. Med jämna
mellanrum kastar man ut små bojar, och den vajerlängd
som spelats ut mellan hörnbojarna noteras. Endast två
hörnbojar behöver ha en noggrant känd position. Även
Fig. 4. Separat flygkropp, innehållande magnetometer, som
bogseras av flygplanet; noshuven är avtagen, sä att
mag-netometern är synlig; kabeln till flygplanet är fästad i den
på bilden synliga bygeln.
radar har använts för positionsbestämning. Till havs
använder man då som fixpunkter reflektorbojar (fig. 3), som
består av en förankrad flotte med en 3 m hög mast, som
bär upp två vinkelrätt mot varandra stående
stålnäts-ramar. God noggrannhet ernås på upp till 16 km avstånd
från dessa bojar.
Magnetometriska mätningar utföres med magnetometrar,
vilka belt enkelt består av en känslig magnetnål, som
anger värdet på jordfältets vertikalkomposant. En känslig
magnetometer ger utslag för förändringar om 1/a3000 av
jordfältets vertikalkomposant i England, dvs. 2 gamma eller
2 • 10"5 gauss; vid oljeletning kan anomalier på några
gamma vara betydelsefulla. Utförda på markytan är dock
dylika fältstyrkemätningar både långsamma och dyrbara,
särskilt då det gäller rekognosceringsmätningar över större
områden. Redan tidigt — 1915 — försökte man därför med
magnetometriska mätningar från flygplan, men på
teknikens dåvarande ståndpunkt nådde man icke avsett
resultat. Försöken lämnades vilande och återupptogs först
under andra världskriget, då de allierade måste finna ett
annat medel än radar att spana upp tyska ubåtar med
sedan dessa hade försetts med snorkel och kunde gå
mycket länge i undervattensläge. Amerikanska marinen
kom på kort tid fram med ett effektivt hjälpmedel:
"mag-netic air detector", en magnetometer i nytt luftburet
utförande. Efter kriget har samma apparat fått en
vidsträckt användning vid prospektering och har även
utnyttjats vid Bahamaöarna.
De största problemen vid magnetometrisk mätning från
luften är att flygplanet självt alstrar ett kraftigt och
varierande magnetiskt fält, och att det är ytterst svårt att
få ett instrument att hållas vertikalt i ett flygplan;
gyro-skop ger inte tillräcklig precision. Dessa problem löstes
så, att mätapparaten placerades i en särskild flygkropp,
som bogserades av flygplanet (fig. 4 och 5), och
magneto-metern fick mäta den totala jordfältstyrkan i stället för
någon av dess komposanter. Från instrumentet går en
30 m lång kabel till flygplanet, där mätresultaten
registreras. Magnetometern har ett system av tre spolar, x, y
och z, vilkas axlar bildar räta vinklar med varandra. Om
axeln hos spolen x, som är den egentliga mätspolen, har
exakt samma riktning som det magnetiska fältet, går inga
kraftlinjer genom y och z, men avviker x från
fältriktningen, tar y eller z upp någon fältkomposant och styr var
sin servomotor, som återför x till fältriktningen. Spolen x
mäter sålunda hela tiden totala fältstyrkan, och värdena
registreras av ett skrivande instrument i flygplanet.
Känsligheten är så hög som en gamma.
Det är självfallet synnerligen viktigt att varje mätvärde
motsvaras av en noggrann uppgift om flygplanets
position. Över land ernås detta genom kontinuerlig tagning
av flygfotografier med en kamera med automatisk
exponering och för varje foto görs automatiskt ett litet märke
på fältstyrkediagrammet. Positionen kan sedan efteråt
bestämmas ur läget av vissa kända landmärken på bilderna.
Vid undersökning av ett visst område bestämmer man med
hjälp av tillgängliga uppgifter om områdets geologiska
struktur en baslinje mitt igenom området. Denna flvges
upp en gång i båda riktningarna, och de fältstyrkevärden
som därvid erhålles, betraktas som utgångsvärden i
fortsättningen. Diagram upptas sedan längs linjer, vinkelräta
mot baslinjen och med jämna avstånd från varandra. Om
fältstyrkevärdet vid någon linjes skärning med baslinjen
avviker från det tidigare basvärdet korrigeras hela
linjediagrammet, så att basvärdet blir det ursprungliga.
över vatten eller oländig terräng använder man sig av
Shoransystemet (Tekn. T. 1946 s. 746) för
positionsbestämning. Två med Shoransändare försedda fartyg, A och B i
fig. 5, är stationerade på ca 50 km avstånd från varandra.
Det exakta avståndet mellan fartygen mätes med hjälp
av Shoran-signalerna av flygplanet, som flyger ett antal
gånger tvärs över linjen AB. Flygningarna för själva
fältstyrkemätningen görs sedan i en serie koncentriska vinklar
med A som medelpunkt; hur tätt cirklarna tas beror på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
