Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 11 juni 1949 - Prospektering till sjöss och från luften, av WS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
TEKJiTSK TIDSKRIFT
Fiij. 5. Vid flygmagnetometriska mätningar till havs flyger
flygplanet med hjälp av Shoran i cirkulära banor omkring
det ankrade fartyget A; för varje mätvärde noteras även
avståndet till det ankrade fartyget li. T.h. visas hur två
mätcirkelserier överlappar varandra; för varje ny serie
flyttar sig A till B:s plats och B rör sig 50 km framåt.
hur detaljerad magnetisk karta man önskar få över
området. Piloten håller cirkelrutten genom att följa en
indikator, som påverkas av Shoran-signalen från .4. Signalen
från Ii anger åter i vilken punkt på cirkeln planet befinner
sig, och för varje gång avståndet från B är ett helt antal
eng. mil ritas automatiskt ett märke på
fältstyrkediagrammet. För följande cirkelgrupp låter man .4 inta ß:s
plats, medan B flyttar sig 50 km längre bort. Flyghöjden
är vanligen 300—(iOO m och registreras av en skrivande
höjdmätare, som är kombinerad med
fältstyrkeregistreringen. Noggrannheten av positionsbestämningen är så
stor, alt "felkuben" inom vilken planet med säkerhet
befinner sig har en sida av endast 30 m. Apparatutrustningen
i flygplanet framgår av fig. (>.
Vid magnetisk prospektering måste alllid en korrektion
göras för dygnsvariationerna i det jordmagnetiska fältet.
Vidare måste värdena korrigeras för jordfältets tilltagande
styrka med breddgraden; vid Bahamaöarna är
latitudkorrektionen 5 gamma km. Sedan dessa korrektioner
gjorts, och olikheter i skala, beroende på olika
flyghastighet, höjd osv., korrigerats, införs diagrammen på en karta,
varefter geofysikerna får ta vid med tolkningen.
Magnetometrisk mätning från luften har många fördelar
mot mätning från markytan. Sålunda elimineras de stör-
ningar, som härrör från obetydliga mineralkroppar nära
jordytan och som ofta förekommer vid markmätning. Med
den luftburna magnetometem kan en fyndighet överflygas
på flera olika höjder, varigenom dess omfattning och djup
kan bestämmas med rätt stor noggrannhet.
Mätnoggrannheten är stor, och den kontinuerliga registreringen mycket
värdefull. Mäthastigheten är normalt ca 11 000
linjekilometer per månad, eller hundra gånger så stor som med
markinstrument. Vid undersökning av tillräckligt stora
områden är kostnaden en tiondedel jämfört med den gamla
metoden. Vidare är man vid mätning från luften helt
oberoende av terrängförhållandena. Som bevis på den stora
användning som metoden redan har fått, kan nämnas, att
de statliga myndigheterna i USA redan har flvgundersökt
en areal större än Sveriges, att ett amerikanskt
privatbolag i olika länder undersökt sammanlagt en nästan
dubbelt så stor areal, samt att kanadensiska staten ämnar
undersöka hela Kanada enligt samma metod.
Den luftburna magnetometem anses vara en föregångare
till andra luftburna geofysikaliska hjälpmedel: utom de
redan nämnda tyngdkraftvågorna även GM-räknare och
elektromagnetiska instrument, delvis i
helikopterinstallation.
Seismiska metoder är dyrare än både de gravimetriska
och magnetometriska, men är i stället mera informativa.
Vanligast är reflexionsmetoden, enligt vilken man låter
en dynamitladdning explodera i de övre jordlagren och
sedan mäter tiden från explosionen till dess den från ett
underliggande tätare lager reflekterade tryckvågen anländer
till markytan; ekot tas upp med känsliga geofoner (fig. 7).
Ur ekotiden kan djupet till det reflekterande lagret lätt
beräknas om vågens hastighet är konstant. För att få ett
ungefärligt värde på denna låter man en laddning
explodera i närheten av ett borrhål inom området, där de
geologiska förhållandena kan anses vara likartade, och gör
observationer på olika djup i borrhålet. Ett alternativ till
reflexionsmetoden är refraktionsmetoden. Denna användes
då den formation, vars djup man vill komma åt, är
mycket djup och har en sådan täthet, att tryckvågens
hastighet i den är större än i de ovanför liggande lagren.
Geo-fonerna placeras här på långt avstånd från laddningen i
förhållande till djupet (fig. 7). Den första energiimpulsen,
som kommer in till geofonerna är den som har brutits, då
den träffat på det "snabba" skikte, sedan fortplantats i
detla och åter brutits uppåt möt geofonerna.
Brytnings-vinkeln är en funktion av den låga och höga hastigheten,
Fig. d. Interiör av den DC-3, som
användes för magnetometriska
mätningar vid Bahamaöarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
