Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 13 augusti 1949 - Utrinningsviskosimeter för industriellt bruk, av Uno Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 augusti 1949
525
Utrinningsviskosimeter
för industriellt bruk
Ingenjör Uno Nilsson, Höganäs
532.137
Det finns för närvarande ett stort antal viskosimetrar,
och de kan med avseende på verkningssättet i stort sett
klassificeras i huvudgrupperna utrinnings-, kapillär-,
fallkropps- och rotationsviskosimetrar. Nedan beskrivna
apparat tillhör den första gruppen, utrinningsviskosimetrar,
vilka är baserade på följande princip. Man häller en viss
mängd av den vätska, vars viskositet skall bestämmas, i
en behållare med öppning nedtill. Därefter tar man bort
en tillslutningsanordning för öppningen och uppmäter den
tid, som förflyter, då vätskan utrinner genom det speciellt
utformade munstycket. Då viskositeten hos de flesta
vätskor är beroende av temperaturen, brukar behållaren
vara omgiven av en mantel, innehållande en vätska och
ett elektriskt element för att hålla så konstant temperatur
som möjligt i viskosimetern. Problemet var att konstruera
en viskosimeter, användbar för limlösningar till slippapper
etc., där man vanligen önskar hålla viskositeten inom vissa
gränser. Viskosimetern skulle vara enkel att använda och
lätt att rengöra efter användandet. Man skulle kunna
utföra mätningen utan att först behöva uttaga något prov,
och mätfelet borde vara mindre än +3 %.
Viskosimeterbehållaren (fig. 1 och 2) är försedd med
utbytbara munstycken, för att utrinningstiden skall kunna
hållas inom lämpliga värden trots ett brett mätområde.
Den fylles genom nedsänkning i provvätskan. Då behållaren
härvid ganska snabbt antar vätskans temperatur, och då
utrinningstiden avpassats till endast 10—30 s, kan man bortse
från temperaturändringar i vätskan, och
viskosimeterbehållaren behöver därför ej förses med någon anordning
för att hålla temperaturen konstant. I detta fall är
behållaren ej heller försedd med någon
tillslutningsanordning, utan vätskan börjar rinna omedelbart, då behållaren
upplyftes. Trots dessa förenklingar uppfyller viskosimetern
de krav på noggrannhet, som uppställts, tack vare en
automatisk tidtagningsanordning, Denna är baserad på
de motståndsändringar mellan viskosimeterbehållaren och
vätskans förvaringskärl, som uppstår dels då behållaren
vid upplyftandet lämnar vätskeytan, dels då vätskestrålen
avbrytes. Viskosimeterbehållaren är därför medelst en
isolerad enkelledare förbunden med en reläapparat så
konstruerad, att den ger en strömimpuls för varje dylik
motståndsökning. Strömimpulserna ledes till en
elektromagnet, som påverkar ett tidtagarur. I stället för det här
använda fjäderdrivna tidtagaruret kan man givetvis
alternativt begagna ett synkronur (med extra stor urtavla).
Eftersom vätskan börjar rinna från behållaren, så snart
vätskeytan i densamma kommer högre än vätskeytan i
förvaringskärlet, och då tidtagningen ej börjar, förrän be-
Fig. 1. Viskosimeterns mätdon och några utbytbara
munstycken.
Fig. 2. Viskosimetern i funktion.
hållarens botten lämnar sistnämnda vätskeyta, skulle ett
betydande mätfel kunna uppstå, om behållaren upplyftes
sakta. För att förhindra detta är ovannämnda reläapparat
så konstruerad, att den ej ger någon strömimpuls, om- ej
motståndsändringen per tidsenhet är tillräckligt stor, dvs.
om behållaren ej upplyftes tillräckligt hastigt. Den får vid
mätningen ej heller upplyftas så högt, att strålen går
sönder i droppar.
Ett förenklat kopplingsschema över apparaten visas i
fig. 3. Röret är ett tyratronrör. Till skillnad från ett
vanligt elektronrör, vars anodström inom vissa gränser ändras
med gallerspänningen nästan rätlinjigt, har detta den
egenskapen, att anodströmmen är noll, tills den vid ett
visst värde på gallerspänningen stiger momentant till sitt
maximivärde. Om röret matas med likström, vilket
vanligen är fallet, upphör sedan ej anodströmmen, förrän
anodspänningen sänkes till endast ett tiotal voit.
I detta fall matas röret med 50 p/s växelström. Därvid
avbrytes anodströmmen 50 gånger per sekund, och ett relä,
som är inkopplat i anodkretsen, kan då manövreras med
små gallerspänningsändringar. Rörets galler står via
kondensatorn C i förbindelse med viskosimeterbehållaren, som
i sin tur via motståndet får en spänning av + 50 V
i förhållande till jord. Motståndet /?2 håller gallret nega-
Fig. 3. Principiell
koppling.
Fig. 4. Fullständigt
kopplingsschema.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
