Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 30. 27 augusti 1949 - Personskada vid röntgenundersökning av gjutgods, av Sven Hultberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 augusti 1949
567
Personskada
vid röntgenundersökning
av gjutgods
Med. dr Suen Hultberg, Stockholm
613.62 : 620.179.152
Under de senaste 20—25 åren har röntgen- och
radium-strålning kommit till allt större användning inom olika
grenar av vetenskaplig forskning och undervisning,
tekniska och kommersiella områden. Denna strålning
brukas därför nu i allt större utsträckning — och i synnerhet
av allt flera människor, som ej äger tillräcklig kännedom
om strålningens biologiska veikan och kumulativa effekt.
Som exempel på den fantastiska ökningen av radiums och
röntgens användning kan anföras (enligt Sievert 1947) att
i Sverige 1920 arbetade en person av tiotusen med denna
strålning i någon form. För närvarande är motsvarande
siffra ungefär en av ett tusen! Det är alltså självfallet av
synnerligen stor vikt, att strålskyddet och dess olika
problem visas den största uppmärksamhet.
Sedan radiologins barndom är det välbekant, att röntgen
och radium vid olämpligt handhavande kan förorsaka mer
eller mindre svåra skador. Dessa var dock att hänföra, dels
till bristande kännedom om nödvändigheten av effektivt
strålskydd, dels till dåvarande tids sämre tekniska
resurser. Trots våra nuvarande kunskaper om riskerna av
att umgås vårdslöst med röntgen- och radiumstrålning och
trots våra tekniska möjligheter till fullgott skydd, ser vi
dock alltför ofta ett visst lättsinne vid handhavandet av
denna strålning, ett lättsinne, som bistert hämnar sig.
Röntgenstrålarna ger i den för bestrålning utsatta
vävnaden upphov till förändringar av såväl akut som mera
kronisk art. Den omedelbara följden av en bestrålning
behöver ej vara märkbar, om dosen är liten. Likväl kan
upprepade små doser under förloppet av månader och år,
därigenom att effekten av alla deldoserna summeras
(ku-mulativ effekt), ge upphov till svåra skador.
En medelstor röntgendos på huden ger upphov till en
rodnad med svullnad och hetta, som vid en solbränna.
Denna märks dock ej genast utan visar sig först efter
någon tid. Strdlningsverkan är latent, och latenstiden är
kortare ju livligare och hastigare vävnadens
tillväxtomsättning är, och ju större strålningsdosen är. Reaktionen
minskar så igen och kan vid måttlig dosering till synes
fullständigt läka ut. En större strålningsdos däremot, eller
upprepade smärre, framkallar i blodkärl och bindväv
kroniska förändringar av irreparabel art. Den förstörande
tendensen kommer då mera fram och svårläkta sår kan
uppstå.
Under de senare åren har vi på Radiumhemmet haft till
behandling flera fall av strålskador, som träffat patienter
inom olika arbetsområden. Härnedan vill jag beskriva en
skada, som ur olika synpunkter är av mera allmänt
intresse, icke minst som en varning för alla dem, som är
sysselsatta i arbete med röntgen eller radium.
Patienten var ett manligt laboratoriebiträde, född 1927.
Han hade sedan 1945 arbetat i en metallfabrik och i ca
2 års tid assisterat vid röntgengenomlysning av gjutgods
för avslöjande av blåsor i materialet. Sedan början av
december 1946 hade patienten då och då, för att arbetet
skulle gå fortare undan, gått framför den skyddsvägg,
som fanns i anslutning till genomlysningsskärmen och
med en kort stålstav, ca 12 cm lång, markerat platsen för
blåsor. Han bar då varken skyddshandskar eller
bly-gummiförkläde. Röntgenröret drevs med 140 kV och 18 mA
samt var försett med tillsatsfilter, motsvarande 0,01 mm
Cu; dess egenfilter motsvarade ungefär 1 mm Al.
Avståndet från röret till genomlysningsskärmen var 1 m.
Gjutgodset ställdes vid undersökningen så nära skärmen
som möjligt. Patienten hade vid genomlysningen varit
70—80 cm från rörets fokus.
I januari 1947 började patienten få besvär med
svullnad och rodnad på höger pekfinger. Han sökte läkare den
20 januari 1947. Någon tid senare observerade han
börjande blåsbildning. Denna sköttes konservativt. Så
småningom fick patienten liknande förändringar, fastän ej så
utpräglade, även på vänstra pekfingret. Högra
pekfingernageln lossnade och föll av i början av februari. Ej förrän
vid detta tillfälle blev den behandlande läkaren
underrättad om, att patienten sysslade med röntgenarbete. Han
sände honom då omedelbart till en radiolog, vilken i sin
tur remitterade patienten till Radiumhemmet. Han inkom
den 11 februari 1947 och företedde då en strålreaktion
med sdriga, inflammatoriska förändringar på yttre
tredjedelen av högra pekfingret, vars nagel fallit av. Tummen
på samma hand visade en ca ettöringstor blåsbildning på
själva ytterändan. På vänster pekfinger syntes även en
skada med blåsbildning och ett ca tioöringstort sår,
fig. 1. Huden på vänster tumända var av en fast, nästan
hornliknande konsistens med ett par sprickbildningar. På
högra handryggen inom ett område motsvarande andra
och tredje mellanhandsbenen var huden torr, lätt
brunfärgad och fjällande som efter en kraftig solbränna;
däremot hade håret ej fallit av. Blodundersökning visade
inga tecken till någon allmän strålskada.
Behandlingen var till en början endast konservativ med
baddningar och förband med indifferenta salvor.
I början av mars 1947 iakttogs håravfall inom högra
tinningregionen, varför patienten tydligen under
genom-lysningsarbetet böjt sig ner så djupt, att detta område
råkat komma in i strålknippet. Tre à fyra månader senare
hade dock håret vuxit ut igen, fig. 2.
Då det fula såret på höger pekfinger ej visade någon
nämnvärd läkningstendens efter två månaders behandling,
gjordes den 18 april 1947 en amputation av det skadade
området ungefär mitt på fingret. Det vänstra pekfingret
läkte med en måttlig skrumpning av mjukdelarna. Såret
Fig. 1.
Strålskada på
pek-fingrarna, ca
1 månad efter
uppkomsten.
Fig. 2.
Håravfall pä högra [-tinningregionen;-]
{+tinningregio-
nen;+} t.h.
återväxt av håret
fyra månader
senare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
