Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 30. 27 augusti 1949 - Personskada vid röntgenundersökning av gjutgods, av Sven Hultberg - Ögat — ett ljuskänsligt instrument, av Dah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3. Båda pekfingrarna amputerade. Börjande
sträl-skada med sdrbildning pd vänster tumända.
efter amputationen ville emellertid ej läka, varför i mitten
av juli 1947 hela högra pekfingret måste tas bort.
Patienten var sedan läkt till april 1948, då vänster pekfinger
visade missfärgning och börjande brand, varför även detta
finger måste amputeras.
I slutet av september 1948 började vänster tumme på
nytt ge besvär med uttalad ömhet och sprickbildning, fig. 3.
Patienten tillråddes vila och behandlades konservativt samt
är nu i juni 1949 läkt på nytt sedan fyra månader tillbaka.
Det gäller alltså här en ung man, som under två års tid
varit sysselsatt med röntgengenomlysning av gjutgods. För
att forcera arbetet åsidosätter han de föreskrifter för
strålskydd, som utfärdats för ifrågavarande
röntgenanläggning och får sona sin vårdslöshet med förlusten av
sina båda pekfingrar. Dessutom har han nyligen, på grund
av den först efter två år framkomna strålskadan på
vänster tumända, varit arbetsoförmögen ytterligare några
månader.
Våra medhjälpare på Radiofysiska institutionen finner
under sitt inspektionsarbete ständigt nya fall av strålskador
av varierande svårighetsgrad. Härvidlag observerar man
vanligast blodförändringar men ej sällan även hudskador.
Det ovan beskrivna fallet är alltså ej ensamstående, utan
vi ser dylika skador såväl bland läkare, tandläkare,
sköterskor som teknisk personal.
För varje röntgenanläggning finns speciella bestämmelser
utfärdade, och med anledning av de observerade skadorna
inom olika kategorier av personal har Radiofysiska
institutionen nyligen dessutom utfärdat en promemoria med
allmänna råd och föreskrifter. Dylika promemorior har
utsänts till alla föreståndare för röntgenarbeten. Kontrollen
har skärpts såväl när det gäller själva
röntgenanläggningens skyddsanordningar som övervakandet av, att
personalen iakttar föreskrivna anvisningar för arbetets
bedrivande. Emellertid visar erfarenheten, att ännu mycken
upplysningsverksamhet kräves för att få bukt med det
lättsinne och oförstånd, som tyvärr fortfarande alltför ofta
förekommer i arbetet med röntgen- eller radiumstrålning.
Det vill till, att alla goda krafter samverkar till
åstadkommande av en bättring härvidlag.
ögat — ett Ijuskänsligt instrument. Den amerikanske
astronomen H D Curtis visade år 1901 experimentellt, att
människoögat besitter en anmärkningsvärt stor
ljuskänslighet. Av senare undersökningar framgår, att det vida
överträffar fotoelektriska ljusmätningsinstrument, och att
det har en ljuskänslighet, som ligger mycket nära den
teoretiska gränsen. Vid Curtis’ experiment placerades en
försöksperson i ett fullkomligt mörklagt rum, som endast
var försett med en smal öppning mot natthimlen. Med
obeväpnat öga kunde personen observera stjärnor av
värdet 8,5 i den astronomiska skalan, vilket motsvarar en
hundrabilliondel av solens ljusstyrka. De speciella obser-
vationsförhållandena beror på ögats välkända
anpassningsförmåga, För att det skall uppnå sin maximala
ljuskänslighet måste man se till, att blott ljuset från den
observerade stjärnan träffar det.
Nyligen har omsorgsfulla laboratorieexperiment utförts i
syfte att bestämma storleken av den minsta
energikvantitet, som kan uppfattas som ljus. Vid dessa placerades
försökspersonen i ett mörkt rum. Ljusglimtar av känd
styrka riktades mot hans ögon, så att de träffade den
mest känsliga delen av näthinnan. För att hålla hans ögon
i rätt riktning under försöket tilläts han fixera en mycket
svag, röd lampa. Genom att ändra de utsända
ljusglimtarnas styrka sökte man få ett värde på den gränsenergi,
över vilken försökspersonen var i stånd att observera
ljusglimtarna. Resultaten visade, att det ej finns någon skarpt
definierad energigräns, över vilken ljusglimtarna alltid var
synliga. Gränsvärdets storlek varierade för de olika
försökspersonerna och ändrades också för en ocli samma
person från dag till dag. I medeltal observerades 6 av 10
ljusglimtar, då dessa hade en energi av 4 X 10’lu erg. Detta
värde gäller ljus av de våglängder för vilka ögat är mest
känsligt.
Enligt kvantumteorin emitteras eller absorberas ljuset ej
kontinuerligt, utan i paket eller ljuskvanta, som vart och
ett har en bestämd energi. De kvanta, som användes i
ovannämnda experiment, hade en energi av 3,84X10 "
erg. Omkring 100 kvanta måste därför träffa ögat, för
att detta skulle ha en 60-procentig chans att observera
dem. Av de 100 kvanta reflekteras en del av ögats yttre
yta, en del absorberas i linsen och ögats inre, och en del
passerar retinan för att absorberas av det svarta
pigment, som ligger bakom den. Ljusförnimmelsen framkallas
endast av de kvanta, som absorberas av de optiska
nervernas spetsar —- stavarna. Om man tar hänsyn till alla
förekommande förluster, blir resultatet av experimenten,
att endast 5—14 kvanta måste absorberas i ögats stavar
för att framkalla en förnimmelse av ljus. Då enligt
kvantumteorin en mindre energimängd än ett kvantum ej kan
absorberas, ligger ögats känslighet tydligen
anmärkningsvärt nära den teoretiska gränsen. Hur små
energikvantiteter, det rör sig om, kan illustreras med följande
exempel. Den mekaniska energi, en ärta har, när den faller från
en höjd av ’2,5 cm, skulle omvandlad till ljusenergi vara
tillräcklig att ge varje människa, som hittills levat, en
svag förnimmelse av ljus.
Låt oss återvända till observationen, att det inte finns
någon skarpt definierad undre gräns för ögats känslighet.
Experimenten visar, att ju mer energin i ljusglimtarna
ökas, desto mer ökas chansen, att de skall observeras.
Osäkerheten övergår i säkerhet, först sedan en
energikvantitet uppnåtts, som är vida större än det ovan angivna
värdet. Hur kan detta förklaras? Kan det vara så, att
ibland ett enda kvantum är tillräckligt för att egga ögats
stavar, medan det i andra fall erfordras tolv eller flera.
Närmare undersökningar av bevismaterialet visar, att detta ej
kan vara fallet. 1 själva verket ligger orsaken däri, att det
är praktiskt omöjligt att förse ögat med en serie retningar
innehållande exakt samma antal ljuskvanta, hur
omsorgsfullt experimenten än planeras. Antag, att en ljusglimt
bestående av 100 kvanta passerar genom ett medium, som
har en transmissionsfaktor av 50 %. Detta betyder, att
i medeltal 50 kvanta absorberas och 50 släpps igenom. För
varje enskild ljusglimt blir proportionen troligtvis ej exakt
50 : 50. När man singlar slant, är chansen att få "klave"
oberoende av de andra singlingarnas resultat. På samma
grunder kan man förmoda, att sannolikheten för
absorption av ett kvantum är oberoende av vad som händer med
de övriga kvanta. Liknande regler bestämmer varje
stadium från ljusets uppkomst i ljuskällan till den slutliga
absorptionen i nervspetsarnas Ijuskänsliga substans. När vi
tror oss tillföra ögat ljusglimtar av ett konstant antal. t.ex.
(5 kvanta, varierar därför detta antal i verkligheten från 0
till omkring 15, fastän ett stort antal glimtar i genomsnitt
innehåller 6 kvanta (Discovery okt. 1948). Dah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
