Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 24 september 1949 - Tidstudieteknik, av Arvo Pukkila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 september 1949
645
Tidsstudieteknik
Vid arbetsstudier har den kvantitativa sidan,
tidsstudierna, sin bestämda, viktiga plats. Det är
ju med tidsstudiernas hjälp som man
bestämmer ackord, och dessa å sin sida är data, som
med framgång kan användas i arbetsplaneringen
och kostnadskontrollen. Också vid metodstudier
behöver man tidsstudier.
När Taylor19 började utföra tidsstudier,
försökte han mäta arbetsmängder vid mänskligt
arbete. Detta visade sig emellertid vara
besvärligare än man till en början hade trott, beroende
på att själva arbetet är ett mycket invecklat
fenomen och att arbetaren, människan, är ett
dåligt objekt för mätning. Tidsstudiernas
resultat användes i varje fall vid ackordsättningen
såsom om detta resultat vore ett uttryck för
mängden av det utförda arbetet.
Bedaux-syste-mets enhet B, som motsvarar minuten i
tidsstudieresultatet, definieras också som
arbetsmängdens enhet17. På grund härav kommer inan
till en definition som på samma gång är ett
krav: tidsstudium är mätning av arbetsmängd.
1 det följande betraktar vi på vilket sätt
tidsstudietekniken motsvarar detta krav. För att
hålla oss 1 il 1 huvudsaken inskränker vi oss till
tidsstudiets tillämpning på sådant mänskligt
industriarbete, där utomstående faktorer, t.ex.
maskinen eller medarbetarnas verksamhet, inte
binder prestationen vid en bestämd hastighet.
Då man granskar tidsstudierna med hänsyn till
metoderna, lägger man först märke till
mångfalden av metoder. Detta beror kanske dels
därpå, att tidsstudietekniken ännu är i början
av sin utveckling, dels på att man inte
tillräckligt känt behov av att utveckla den. Men
tidsstudieteknikens betydelse växer ju längre
industrien hinner i sin utveckling, och därför är det
skäl att peka på metodfrågorna, så att de
forskare, som har möjligheter att föra
arbetsvetenskapen framåt på detta område, fäster
avseende vid den.
Tidsstudiemetoder
Alla tidsstudiemetoder som användes har
följande gemensamma grundtankar. Om ett arbete
är större med avseende på mängden än ett annat,
tar det i genomsnitt mera tid i anspråk. Om de
individuella olikheterna i utförandets hastighet
utjämnas, arbetstiden normaliseras, kan det på
så sätt erhållna tidsvärdet anses som mått på
Tekn. dr Arvo Pukkila, Imalra
658.542.1
arbetsmängden, i synnerhet om man dessutom
på något sätt tar hänsyn till hur ansträngande
arbetet är. Som utgångspunkt för
arbetsmetodens förbättring och bedömning tjänar arbetets
indelning i små element (tempon) och deras
mätning vart för sig.
Detta är således den gemensamma grunden för
alla metoder. De skiljer sig sedan från varandra
i detaljfrågor, vilka man kan gruppera på
följande sätt:
olikheter i tidmätningsapparaturen och sätten
att använda den;
olikheter vid normaliseringen av den uppmätta
tiden;
olika sätt att beakta den av arbetet förorsakade
ansträngningen;
olikheter vid indelningen i arbetselement;
olika sätt att definiera normalprestationen;
olikheter som uppstår av att studieresultaten
användes på olika sätt;
olikheter som är en följd av olika ackordsystem.
Den första gruppen av olikheter kan vi lämna
därhän i detta sammanhang; här behandlas i
huvudsak tidsstudier som utföres med ett
vanligt arbetsstudieur. Den sista punkten
ackordssystemen, utgör ett stort självständigt ämne, som
heller inte kan tas i betraktande här.
Olikheter vid normaliseringen
När man vid olika tidpunkter mäter den tid
som åtgår för ett visst arbete, får man resultat,
soin varierar både från person till person och vid
samma person från tidpunkt till tidpunkt. I
praktisk drift beror variationen ofta på att den
arbetsmängd, soin arbetsoperationen innehåller,
är olika varje gång man utför operationen. Även
om arbetsmängden skulle hålla sig konstant, får
man olika stora tider vid upprepade mätningar
av samma arbetselement. Denna resterande
variation kan anses vara av två slag:
när man tidsstuderar en viss arbetares arbete,
varierar tiderna för de på varandra följande lika
arbetselementeii, men håller sig ändå någon tid
på en viss nivå. Om man ritar en frekvenskurva
av arbetets utföringshastigheter vid upprepade
mätningar, får den ungefär samma form som vid
normalfördelning (Gauss* klockkurva);
av mätningar gjorda vid olika tidpunkter och
på olika personers arbete fås resultat som skiljer
sig från varandra på så sätt, att frekvenskurvor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
