Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 24 september 1949 - Tidstudieteknik, av Arvo Pukkila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
046
nas toppar ligger på olika ställen.
Utförings-hastighetens nivå varierar. Även dessa
medel-hastigheter fördelar sig ungefär enligt
klock-kurvan, 0111 man liar ett tillräckligt stort antal
mätningar.
Vid normaliseringen av den uppmätta tiden är
det meningen att få fram ett tidsvärde, som
motsvarar en viss punkt hos denna senare
fördelningskurva. Värdet kan vara toppunkten av
kurvan eller någon annan punkt, beroende på
definitionen av normalprestationen.
Den först beskrivna variationen är relativt lätt
att normalisera, ty det behöves inte särdeles
många mätningar innan frekvenskurvans form
erhålles. Denna normalisering sker, då man
bestämmer den utvalda tiden. Mycket svårare är
normaliseringen av den andra variationen. Detta
beror på att man i allmänhet inte har möjlighet
att utan oskäliga kostnader framskaffa en så
stor mängd mätningsresultat för samma
arbets-element, som skulle behövas för att få fram
fördelningskurvan. Detta är just skälet till att man
i allmänhet behöver någon utjämnings- eller
normaliseringsmetod förutom den direkta
statistiken. Enligt Fraenkel7 och Presgrave1* kan de
olika normaliseringsmetoderna grupperas på
följande sätt: matematiska metoder,
utjämningsmetoder (Refas metod och Stegemertens metod),
snabbhetsbedömningsmetoden, metoder som
använder standardiserade rörelsetider.
Den mest naturliga av de matematiska
metoderna borde vara den direkta statistiska
metoden som det just var fråga 0111. Av praktiska
skäl är den emellertid begränsad till några
särskilda fall. Såsom Presgrave säger, kan
bildandet av statistiken befrämjas genom att man
begagnar "standard data"-metoden vid
organiserandet av arbetsstudierna. Denna metod har
Carroll mycket klart beskrivit3. Metoden innebär
i korthet, att tidsstudierna utföres planmässigt
från första början, att man standardiserar
ar-betselement och att man med studierna strävar
efter att klarlägga hur varje arbetselement beror
av olika faktorer. Härmed bildas i regel en
statistik av elementtider, ehuru den ofta är ganska
knapp. Normala tider bestämmes dock vanligtvis
inte med hjälp av den direkta statistiken i
samband med "standard data"-metoden, utan någon
annan metod användes för normaliseringen.
Ibland kan bildandet av statistiken visa sig vara
nödvändigt, 0111 det är fråga 0111 arbeten, i vilka
man inte på vanligt sätt kan iaktta
arbetshas-tigheten; slipning och polering för hand är
sådana operationer. Metoden med direkt statistik
för alla operationer synes vara använd i viss
utsträckning i Sverige2.
På grund av svårigheten att bilda statistik har
man sett sig om efter genvägar. Bl.a. har en
matematisk genväg försökts med hjälp av
minimivärde- och medelminimivärdesmetoderna. Dessa
TEKNISK TIDSKRIFT
grundar sig emellertid på antaganden om
fördelningen av element tider, vilka inte är
tillräckligt motiverade, och i allmänhet är de heller inte
mera i bruk. En matematisk metod av särskild
karaktär utgör den analys av elementtidernas
variation, som Fornallaz4 har framlagt. Analys
av variationen är i och för sig en tanke som
förtjänar att bli närmare undersökt. Det är möjligt,
att den kan bjuda både på medel för
arbetsvetenskaplig forskning och på stödjepunkter för den
praktiska arbetsstudietekniken15.
Enligt Refas utjämningsmetod16 multipliceras
det vid tidmätningen erhållna tidsvärdet med
"effektfaktorn" ("Leistungsfaktor"), i syfte att
få ett tidsvärde som motsvarar
genomsnittsprestationen ("Durchschnittsleistung"). Detta
utjämnade tidsvärde användes sedan som
ackordtid. Intet återhämtningstillägg användes
och därför skall även arbetets tyngd iakttas på
samma gång.
Bramesfeld1 beskriver antagligen just denna
metod. Han förklarar, att
genomsnittsprestationen är en arbetsprestation som utföres med
normal ansträngning ("Anspannung") och att
bestämningen av ansträngningsgraden är en
psykologisk uppgift. Därför anser han, att
utjämningen bör ske genom beskrivning ("Beschreibung",!.
Därav följer att arbetsstudiemannen bör
observera arbetarens uppförande under studietiden
och på grund härav göra klart för sig, huru stor
ansträngningen kan ha varit i jämförelse med
den normala. Bramesfelds framställning tyder
också på att man med utjämningsfaktorn borde
delvis utjämna skillnader i arbetsmetoderna och
i de materiella faktorer som påverkar arbetet.
Den metod som är allmänt i bruk i den svenska
verkstadsindustrin liknar mycket Refas metod".
Enligt Stegemertens utjämningsmetod, även
utvecklad av Lowry och Maynard11, hör
trötthetstillägget eller återhämtningstillägget till
metoden, som en väsentlig beståndsdel. Metoden är
uttömmande beskriven av Sällfors18.
Det ser ut som om man vid utvecklandet av
metoden skulle ha utgått från synpunkten, att
det borde vara lättare att bedöma utjämningen,
om man upplöser den av Refa använda
utjämningsfaktorn i beståndsdelar som bedömes var
för sig. Dessa delar benämnes som bekant:
skicklighet, intensitet, tillstånd på arbetsplatsen
och jämnhet i arbetet. En viss oklarhet vidlåder
ändå dessa begrepp. Man varnar t.ex. för
sammanblandning av skicklighet och arbetsmetod.
När beskrivningen av skicklighetsgraderna
diskuteras, nämnes dock sådana saker som konsten
att läsa ritningar, planeringen av arbetet,
mängden av mätning och syning etc., dvs. allt sådant
som nära angår metoden. I beskrivningen av
skickligheten inför man också vitsord för
arbets-hastigheten. När man beskriver
intensitetsgraderna, talar man bl.a. om arbetarens intresse för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
