Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 24 september 1949 - Tidstudieteknik, av Arvo Pukkila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Analys enl.
fig. 1 av de faktorer
som Refa-metoden
tar hänsyn till.
Fig. 3. Analys enl.
fig. 1 av de faktorer
som Stegemertens
metod tar hänsyn
till.
Tidsstudiemetoderna och tabellen
Om man med ledning av tabellen betraktar de
tre huvudmetoder som användes i tidsstudierna,
nämligen Refas metod, Stegemertens metod och
snabbhetsbedömningsinetoden, så får man det
resultat som framställts i fig. 2, 3 och 4. Om
man vill jämföra dessa figurer, är det bäst att
som kriterium använda frågan, hur objektivt
ifrågavarande metod kan tillämpas på studier av
den arbetsprestation som sker under själva
studietiden. På detta sätt kommer man till
slutsatsen, att den metod som mest konsekvent är
inriktad på arbetet — och inte på arbetaren eller
arbetsbetingelserna — är
snabbhetsbedömningsinetoden. Den använder som objekt för
bedömningen endast det nödvändiga, emedan den inte
försöker ta med pauser i bedömningen och
emedan den skiljer det materiella från bedömningen
och beaktar det i arbetsanalysen. Bedömningen
utföres omedelbart under studietiden, utan
försök att bedöma snabbhetens förutsättningar.
Förutsättningarnas medelbara inverkan är inte
alltid densamma; bedömningen och
tidmätningen skall ju överensstämma. Själva
snabbhetsbedömningen står nära mätning. Bestämningen
av återhämtningsfaktorn innehåller däremot
mera av uppskattning. Emedan denna metod
bäst fyller det krav — att vara mätning — som
borde ställas på tidsstudiet, finns det skäl att
betrakta den närmare.
Snabbhetsbedömningsmetoden
Snabbhetsbedömning
De arbetsstudiemän som arbetar enligt den
finska och enligt Bedaux-tekniken, liksom också
de amerikanska arbetsstudiemän som använder
snabbhetsbedömningsinetoden, utför
snabbhets-bedömningen i samband med tidmätningen med
stoppur så, att de på samma gång som de
observerar arbetet med sina sinnen (syn, hörsel,
ibland även känsel), jämför dess tempo med en
erfarenhetsskala för snabbheten som de
förvärvat sig genom övning. I denna skala har
normalsnabbheten, men också andra snabbheter, sin
givna plats. Skalans olika snabbhetsgrader har
med stöd av tidmätningar kunnat betecknas med
relativtal, så att man med enkel multiplikation
kan få normaltiden, om man känner den
aktuella eller utvalda tiden och snabbhetstalet.
Vid snabbhetsbedömningen är det alltså fråga
om jämförelse av arbetets tempo med bilder av
olika tempon i arbetsstudiemannens minne. Det
är inte fråga om egentlig hastighet, utan om den
fysikaliska hastighetens och arbetsstilens
samverkan, tempot.
Maynard, Stegemerten och Schwab12 försvarar
nödvändigheten att bedöma skicklighet på det
sättet, att de med ledning av rörelsestudier
beskriver, hur "metoden" vid olika
arbetshastig-heter varierar. Variationen anses sedan vara
beroende av skicklighetsgraden. Denna variation i
arbetets smådrag är just det, som här har kallats
olika arbetsstil. Det är klart, att den inverkar på
snabbheten, men bedömningen av hur mycket
olika slags variationer inverkar på snabbheten
är inte nödvändig om man direkt bedömer
resultatet, själva snabbheten.
Det har sagts, att om arbetsstudiemannen kan
bedöma snabbheten av ett arbete, t.ex. gången,
så kan han utföra bedömningen för alla
arbeten. För att belysa denna omständighet kan man
tänka på två arbetsrörelser, en i vilken
arbetaren använder sin arm och en annan i vilken
Fig. 4. Snabbhetsbedömningsmetodens faktorer enligt fig. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
