Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 24 september 1949 - Tidstudieteknik, av Arvo Pukkila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 september 1949
651
lian bara behöver använda ett finger. Det är
klart att normaltempot i det senare fallet är
tätare än i det förra. Samma skala passar alltså
inte för båda rörelserna. Å andra sidan har det
i praktiken visat sig, att en person som lärt sig
att bedöma snabbheten vid ett visst arbete,
mycket lätt lär sig att bedöma också andra
arbeten. Snabbhetsbedömningen vid de fria
rörelserna är i själva verket ännu relativt lätt, men då
det i de flesta arbeten ingår främmande
föremål, som med olika stora krafter hindrar
lemmarnas rörelser, är det klart, att
snabbhetsbedömningen förutsätter en grundlig kännedom
om arbetets natur och ett stort antal studier,
innan den kan bli säker0. I praktiken spelar
alltså arbetsstudiemannens omdömesförmåga en
stor roll vid snabbhetsbedömningen. Praktiken
begränsar även på inånga sätt möjligheten att
pålitligt bedöma snabbheten. Mycket vanligt är,
att tidsstudiet utföres på ett arbete, som inte har
standardiserats, och att därför så många
metodvariationer och materiella olikheter
förekommer, att snabbhetsbedömningen äventyras.
Snabbhetsbedömniiigen utföres i praktiken på
olika sätt med avseende på, huru stor del av
arbetet som bedömes på en gång. Man kan
särskilja tre huvudsätt:
snabbhetsbedömningen utföres för bela den
arbetsprestation, som äger rum under
studietiden ;
snabbheten av varje slag av arbetselement
bedömes för sig, men för hela studietiden;
varje arbetselements snabbhet bedömes
upprepade gånger under studietiden.
Det sista sättet tycks vara klarast. Vanligt är,
att snabbheten antecknas för 3 till 10 element.
Å terhämtningstillägget
Trötthetens och återhämtningens problem har
redan länge varit föremål för grundliga
vetenskapliga forskningar. Många värdefulla resultat
har nåtts. Den allmänna bilden av det hela är
dock ännu så vag, att tidsstudietekniken inte
tillsvidare fått nämnvärt material som den
kunnat använda i praktiken.
En del tyska undersökningar1’20 tycks ge vid
handen, att pauserna kan ha vida större verkan
på dagens arbetsresultat än man vanligen är
benägen att tro. I alla fall är det nödvändigt att
förstå, att det inte bara är snabbheten som avgör
hur mycket som produceras, utan att det i allt
arbete, det må vara fråga om huru lätt arbete
som helst, behöves återhämtningspauser, som på
något sätt måste beaktas i tidsstudieresultat,
om man vid själva tidmätningen avskiljer
pauserna från det effektiva arbetet.
Vid snabbhetsbedömningsmetoden beaktas
pauserna på det sättet, att normaltiden ökas med
återhämtningstillägget, vilket kan ske så, att
normaltiden multipliceras med en återhämt-
ningsfaktor, som alltid är större än 1. Hur stort
återhämtningstillägget i olika fall skall vara, är
på grund av sakens natur en av de dunklaste
punkterna i tidsstudietekniken. Emedan en stor
del av trötthetsfenomenet faller inom det
psykiska området, och då tröttheten i allmänhet är
ett samlingsbegrepp för en mångfald mycket
olika fenomen, är det inte möjligt att mäta
tröttheten ensam för sig. Man har sökt efter någon
indikerande omständighet som skulle visa
trötthetsgraden eller arbetets inverkan på
trötthetstillståndet. Hittills har man likväl inte funnit
någon nöjaktig indikator. Oberoende härav är
bestämningen av återhämtningsbehovet svårt
också därför, att snabbheten och
återhämtningsbehovet har funktionellt samband mellan
varandra. Hurudant sambandet är har inte ännu
fullkomligt klarlagts. Så mycket har
konstaterats, att energikonsumtionen per arbetsenhet
varierar med snabbheten enligt en kurva som
är konkav uppåt och har en minimipunkt5’15.
Energikonsumtionen per arbetsenhet är sålunda
stor både vid låga och höga snabbheter, och de
måttliga värdena för snabbheten är de mest
ekonomiska. I varje händelse borde
återhämtningstilläggen sättas för en viss normalsnabbhet och
inte generellt. Den finska och den franska
tidsstudietekniken gör sina återhämtningstillägg
ungefär på samma sätt som Bedaux-tekniken.
Man analyserar för varje arbetselement de
faktorer, som förorsakar återhämtningsbehov,
nämligen rörelsernas art, kraftbehov, enformigheten,
omgivande arbetsförhållanden o.d. och
uppskattar sedan återhämtningsfaktorerna med ledning
av vissa standardvärden. Det finns icke
offentliggjorda uppgifter om, på vilka undersökningar
dessa standardvärden grundar sig. Det är klart
att sådan analysering och värdering inte är på
samma sätt kontrollerbar som en
snabbhetsbedömning och inte heller är den någon mätning.
Verkliga svårigheter bjuder
återhämtningstillägget emellertid endast vid tunga arbeten. Vid lätta
arbeten är skillnader mellan olika tillägg så
små, att felen inte inverkar nämnvärt på det
slutliga resultatet. I varje fall är
återhämtningstillägget den svaga punkten i tidsstudietekniken.
Slutord
Av de nuvarande tidsstudiemetoderna tycks
snabbhetsbedömningsmetoden vara den mest
konsekventa och den som ligger närmast
mätning, ehuru bestämningen av
återhämtningstillägget är en svag punkt vid denna metod.
Metoden är dock inte fullt tillfredsställande, i
synnerhet om man tänker på framtidens behov.
Vi har här försökt att ta fram synpunkter som
kanske kan vara till nytta, när man skolar
ar-betsstudiemän och när man på allvar försöker
utveckla tidsstudietekniken.
Den mänskliga faktorn, som är avgörande i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
