Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 8 oktober 1949 - Försök med stereofonisk ljudåtergivning, av Stellan Dahlstedt - Registrering hos abonnent av telefonanrop, av W S - TNC: 18. Otydliga termer, forts., av J W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(710
TEKNISK TIDSKRIFT
I fig. 3 visas resultatet i detalj för den senare frågan
enligt samma system som fig. 2. För varje ruta i lokalen
enligt planen i fig. 1 har antalet röster för de tre olika
alternativen uttryckts i procent av antalet röster i
ifrågavarande ruta. Egendomligt nog har med den använda
metoden röstsiffran blivit nästan exakt densamma —
decimaler har utelämnats -— i de båda huvudfrågorna.
Omröstningen ger icke något svar på frågan om den breda
ljudfronten skulle vara att föredra framför
enkelkanal-återgivning. Det synes icke vara fallet.
Som positivt resultat av försöket kan fastställas, att 15 %
av de närvarande har funnit den stereofoniska återgivningen
bäst, trots att ur "rymdsynpunkt" så föga givande program
som solopiano eller en liten underhållningsorkester kom
till användning. Stellan Dahlstedt
Litteratur
1. Maxfield, J P: Demonstration of Stereophonic Recording wilh
Motion Pictures, J. Soc. Motion Piet. Eng. 1938 s. 131.
2. Maxfield, J P: Pick-up for Motion Pictures, Including
Stereophonic, J. Soc. Motion Piet. Eng. 1938 s. 666.
3. Offenhauser & Israel: Some Production Aspects o/ Binaural
Recording for Sound Motion Pictures, J. Soc. Motion Piet. Eng.
1939 s. 139.
4. de Boer, K: Plastische Klangwiedergabe, Philips techn. Rdsch.
1940 s. 108; Stereofonisk ljudåtergivning, Tekn. T. 1947 s. 823.
5. Dahdstedt, S: Stereofoniskt ljud, Populär Radio 1941 s. 160.
Registrering hos abonnent av telefonanrop. Under
senare år har framkommit flera apparater för registrering
av meddelanden, som inkommer till en telefonapparat
under abonnentens bortvaro. Exempel på sådana
apparater är Ipsofonen ocli Notafonen (Tekn. T. 1947 s. 221;
1948 s. 556). Med sin apparatur för talregistrering,
repetering, utplåning och låsning är de rätt invecklade
konstruktioner och blir härigenom så dyra, att de i regel inte
kan komma i fråga för vanliga privata telefonabonnenter.
För en privatperson är det vanligen inte heller av så stor
betydelse att veta vad en påringande har önskat meddela;
huvudsaken är att han får veta vem som har ringt, så att
han i sin tur kan ringa upp, då han har kommit hem.
I USA har man konstruerat en enkel och billig apparat,
som endast skriver upp de anropandes nummer på en
pappersremsa, och som grundar sig på att den anropande
efter signal från den inkopplade registreringsapparaten
slår sitt nummer på sin egen nummerskiva; knäpparna av
likströmsimpulserna styr sedan apparatens
tryckningsmekanism. Apparaten, som kan användas endast i
automatiserade nät, inkopplas av abonnenten med hjälp av
en omkastare i stället för den normala telefonapparaten,
då abonnenten lämnar hemmet. Vid inkommande anrop
får den anropande rington på vanligt sätt, det i apparaten
inkopplade förstärkarröret inkopplas och en extra klocka
i apparaten ringer för att varsko den anropade — ifall
denne skulle ha återvänt — om att telefonapparaten är
urkopplad. Efter 15 s utsänder apparaten till den
anropande en tydlig signal som säger honom att en registrering är
påkopplad, och han kan nu genom att slå det eller de
nummer, där han säkrast träffas, på sin fingerskiva, få
dessa tryckta på registerapparatens remsa. Om apparaten
efter en sifferserie icke får motta några nya impulser inom
10 s, sänder den ut en slutsignal, varefter den frånkopplas.
Mellan sifferserierna matas pappersremsan fram ett längre
stycke, så att de särskilda telefonnumren tydligt kan
skiljas från varandra. Remsan består av vanligt vitt
papper och matas fram tillsammans med en
karbonpappers-xemsa mellan typhjulet och en tryckhammare.
Påfyllning av papper behöver ske först efter 1 000 sjusiffriga
registreringar. Hela apparaten har en största dimension av
ca 20 cm och strömförbrukningen vid registrering är
endast 30 W.
För telefonföretagen torde ett allmännare införande av
apparaten vara fördelaktigt bl.a. emedan den minskar den
tid ledningar och väljarorgan är upptagna av anrop till
frånvarande abonnenter, och emedan den onödiggör upp-
repade försök att komma i kontakt med abonnenter som
är borta en längre tid (F Hinton & F E Planer i Electr.
Engng sept. 1949). W S
TNC
18. Otydliga termer, forts.
I förra TNC-spalten talades om homonymer, dvs. ord med
samma uttal men olika betydelse, såsom verk och värk.
Ord som tvärtom har samma betydelse men är formellt
olika eller, vilket oftast är riktigare sagt, olika ord med
samma betydelse, t.ex. medelpunkt och centrum, kallas
synonymer.
Det finns ytterligare ett hithörande begrepp, homogra/er,
dvs. ord som stavas lika men har olika betydelse, t.ex.
förslag [fö’rslag] och förslag [försla’g], sport [spår’t] och
sport [spo’rt], fullast [ful’ast] och fullast [ful’-last], hänger
[häng’er] och hänger [hä’n-jer], och andra den
oförberedda innanläsningens stötestenar. Såsom i förra
TNC-spalten påpekades är de flesta av språkets homonymer
samtidigt homografer: lager, bas, byrå, drev m.fl.
De homografer som inte samtidigt är homonymer skulle
ej ha funnits om vi haft en tillräckligt uttalsenlig stavning.
Vid fastläggandet av nu gällande stavningsregler har
emellertid historiska och estetiska hänsyn i många fall fått
dominera över kravet på tydlighet. Detta krav får då i
stället — liksom i förra spalten angavs om homonymerna
— tillgodoses genom sammanhanget och erfarenheten, och
i värsta fall genom val av andra termer. Här skall vissa
homografskapande egenheter hos vår officiella stavning
påpekas, ävensom vissa försiktighetsmått i samband
därmed.
Svenska Akademiens ordlista har betoningstecken endast
för bokstaven e i slutet av två- eller flerstaviga ord, t.ex.
ateljé, gelé, idé, kommitté. Ord av denna typ är lånade
från franskan, och tecknet, accenten, motsvaras i de flesta
av dem av franskans "accent aigu", som emellertid inte
är ett betoningstecken utan som i stället anger ett visst
uttal av e. Accent — som ortografisk detalj — saknas
enligt ordlistan bl.a. i de på sista stavelsen betonade
orden: selen, planet, trumpet, syntes, divan, banan, fasan,
basar, som alla har homografer med betonad första
stavelse. Det torde dock inte få betraktas som ett alltför stort
brott att förse sådana ord med accent, om tydligheten antas
fordra det, särskilt när det är ett e som är betonat.
Förbudet mot tre lika konsonanter i följd i samma ord
är tyvärr direkt ägnat att skapa nya homografer som eljest
ej skulle finnas, t.ex. glasskål, mattillgång,
väggenom-föring, där förleden kan tänkas med enkel eller dubbel
slutkonsonant, eller gubbröst, hisstaket, knäppärm, lapport,
lilleputtand, ryssadel, snabbrytare, straffritt, toppris, där
efterleden kan tänkas med eller utan fogkonsonanten. Tre
tydningsmöjligheter har bussort, mattull m.fl.
Om man i en svensk ordbok eller i ett
översättningslexikon slår upp ett dylikt ord, som alltså principiellt
berövats en av sina konsonanter, t.ex. tillåta, måste man se
upp i fråga om den alfabetiska följden. Är ordboken
uppställd så, att den för många ord gemensamma förleden
till- inte upprepas utan enbart efterlederna uppräknas i
följd, t.ex. (till) -kalla ... -låta ... -mura, kommer tillåta
på sin logiska plats mellan tillkalla och tillmura. I en
ordbok där de fullständiga orden uppräknas i följd finner
man i stället: tillyxa . .. tillåta . . . tillägna, alltså med
tilllåta på helt annan alfabetisk plats, vilket gör att även en
van ordboksletare i hastigheten kan få den uppfattningen
att ordet inte är medtaget.
När i löpande text verklig — och ej blott teoretisk —
misstydning kan befaras, gör man klokt i att uppdela
sådana ord och förse dem med bindestreck, t.ex. glass-skål
om detta avses. Att i denna betydelse skriva glassskål vore
visserligen också fullt tydligt, men med de stavningsvanor
vi nu en gång fått finner de flesta ett sådant skrivsätt
alltför oestetiskt och därför omöjligt. J W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
