Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 15 oktober 1949 - Den moderna kemins plats i livsmedelsproduktionen, av Georg Borgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 oktober 1949
725
Den moderna kemins plats
i livsmedelsproduktionen
Fil. dr Georg Borgström, Göteborg
Det kan ifrågasättas om inte kemin under det
senaste decenniet åstadkommit en större
revolution inom livsmedelsproduktionen än under hela
mänsklighetens tidigare historia. På område
efter område ingriper den omgestaltande. Själva
växandets process har alltmer avslöjats till sitt
kemiska förlopp. Auxinerna framstår allt
klarare som de substanser, vilka primärt igångsätter
växternas tillväxt. Vid sidan om naturens egna
auxiner med sin numera fullt klarlagda
konstitution (auxin a och b, heteroauxin, identisk med
indolylättiksyra), har kemin kunnat presentera
ett flertal ämnen med likartade verkningar.
Först kom raden av indolylsyror upp till
indo-lylsmörsyran, som alla voro aktiva. Därnäst
följde den analoga fenylättiksyran med sin
oxi-substituerade släkting mandelsyra, den enda i
denna homologa serie med tillväxtaktiva-
egenskaper, vidare de viktiga naftalinättiksyrorna,
både oc och ß-formen, samt kumarylättiksyran.
Så kom fenoxi-, naftoxi- och benzoesyrorna i
snabb följd. Forskningen fortsatte med studier
av aktiviteten hos halogen- och metylderivat av
de flesta ovannämnda ämnena. Härvid
upptäcktes ett flertal nya, av vilka åtskilliga fått den
allra största praktiska betydelse, därigenom att
de ofta är verksamma i lägre koncentrationer
och är lättare att framställa industriellt. Till
denna grupp hör den mångomtalade
2,4-diklor-fenoxiättiksyra (vanligen betecknad 2-4 D)
samt 2-metyl-4-klorfenoxiättiksyra eller
met-oxon. På senaste tiden har intresset
koncentrerats till olika slags estrar av dessa. Så har av
2-4 D både etyl- och butylestrar beskrivits som
mycket högaktiva föreningar. Det senaste
tillskottet utgör salicylaceton1 med en
atomgruppering, som återfinnes hos penicillin och elavarin.
Det säger sig självt, att forskningen tidigt
eftersträvade att fastslå några orsakssammanhang
mellan kemisk konstitution och tillväxtaktivitet.
Ju fler verksamma föreningar som upptäckts, ju
fler undantag har det dock blivit från de regler,
som man till en början tyckte sig kunna skönja,
varför här blott ett par påpekanden skall göras.
2,3, 5-trijodbenzoesyra är det enda aktiva
derivat, som har karboxylgruppen ansluten direkt
till bensolkärnan. I 2, 3, 4-positionerna utövar
663/664
substituenterna största verkan. Klorderivat är
som regel mera aktiva än bromderivat,
ortoställningar ger mindre effektiva produkter än para-.
Två eller flera substituenter förhöjer vanligen
ämnets aktivitet, så är t.ex.
para-klorfenoxi-ättiksyra mindre aktiv än diklorfenoxiättiksyra.
I jämförelse med den osubstituerade
fenoxi-ättiksyran är den ortoklorerade syran 20 gånger,
den paraklorerade 80 gånger och den diklorerade
650 gånger mer aktiv, beräknat på grundval av
verksamma koncentrationer. Alla dessa ämnen
utmärks av att de utövar sin verkan i ytterst små
koncentrationer, i hormonala doser, som regel i
koncentrationer mellan tusen och tio delar på
en miljard delar vatten.
Tillväxthormoner
Växtcellen kan tillväxa i huvudsak på två
vägar, genom delning, varigenom ur varje cell
uppstår två nya eller genom sträckning av
cellväggarna, varigenom cellens volym ökar. En
tredje form kan emellertid särskiljas i den
tillväxt, som består i ökning av cellens innehåll av
organiska substanser (fett och äggviteämnen,
vitaminer etc.). Tidigare var man benägen anse,
att auxinerna huvudsakligen inverkade på
cellväggens sträckning. Ju längre forskningen
kommit på detta område, desto tydligare har det
emellertid blivit, att auxinerna spelar en
fundamental roll. Distinktionen mellan cell sträckande
och celldelande ämnen har ej kunnat
upprätthållas. Även den hävdvunna indelningen i
biosämnen, substanser som aktiverar
ämnesomsättningen, och tillväxthormoner, har förlorat sin
giltighet.
Då kemin på detta sätt försett växtodlingen
med så verkningsfulla medel att igångsätta
tillväxt i växtvävnad, var det naturligt, att man
knöt stora förhoppningar till möjligheten att
genom en auxintillförsel öka växtodlingens
produktivitet. Dessa har dock icke infriats. Naturen
mäktar som regel förse de växande plantorna
med tillräckliga kvantiteter tillväxtämnen. En
hormonisering av grödorna ger en skördestegring
endast i speciella fall. Vid sidan om de auxiner,
som växterna själva producerar, tillförs åtskilliga
från jorden, i synnerhet om denna är organogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
