Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 15 oktober 1949 - Den moderna kemins plats i livsmedelsproduktionen, av Georg Borgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 oktober 1949
727
terialet som från de icke behandlade
odlingsparcellerna.
Växtförädling
Under det senaste decenniet har kemin också
kunnat ingripa i själva nyskapandet av växter.
Genom inverkan av colchicin har sådana
störningar kunnat framkallas i celldelningarna, att
en ganska stor procent celler med fördubblad
kromosomsats framkommit. Växtförädlingens
kombinationsmöjligheter har därmed med ens
kunnat mångdubblas och en mängd nya — ibland
bättre — sorter av kulturväxter har på så sätt
framkommit. I detta sammanhang bör dock
erinras, att en ökning av kromosomtalet långt
ifrån alltid betyder större plantor, och, än
mindre, högre arealavkastning. På växtförädlingens
område har kemin trots allt större betydelse som
hjälpvetenskap för att medelst analyser leda
urvalet av stammar med högre halt av t.ex.
oljeämnen, äggvita eller vitaminer.
Fotosyntes
Hur viktigt kemins bidrag än varit vid
utforskningen av tillväxthormoner och cellgifter, är det
dock troligt, att dess insats vid studiet av
kolsyreassimilationen i framtiden kommer att få
större konsekvenser för livsmedelsproduktionen.
Även om fotosyntesens jättelika industri aldrig
kan ersättas av en teknisk fabrikation, därtill är
den alltför omfattande, så kan ett fullt
klarläggande av dess kemiska mekanism få en
utomordentlig betydelse. Vid växttäckets
kolsyreassimilation frigörs 400 000 Mt syrgas genom
omsättning av 150 000 Mt kol och 25 000 Mt vätgas.
Härvid binds tio gånger mer kol än den årliga
förbrukningen av stenkol och olja. Men då skall
beaktas, att endast en mindre del av denna
enorma produktion går till livsmedel. Till 90 %
sker den i havet och utnyttjas i mindre grad; på
land pågår fotosyntesen i vida områden, där
ingen växtodling sker. Större delen av denna
väldiga mängd organiska kolföreningar
förbrukas vid andning och förruttnelse.
Fotosyntesen är dock märklig även ur den
synpunkten, att den utnyttjar 35 % av den
ljusenergi, som bladen absorberar. Ingen hittills
känd fotokemisk reaktion har en
utnyttjnings-grad av mer än 10 %. Det är därför begripligt,
att jakten efter klorofyllmolekylen, som gav
resultat för flera år sedan, fortsatts med ett
intensivt letande efter de olika kemiska stadierna
mellan den enkla kolsyran och sockret. Så långt
har man nu nått, att klorofyll kan renframställas
och fås att utföra sina konststycken i provrör.
Genom spåratomer har man också lyckats
isolera de allra första produkterna vid kolsyrans
omvandling. Detta har skett genom ytterst
kortvarig belysning, varefter de bildade ämnenas
identitet fastställts genom analys. Genom samma
metodik har man också kunnat visa riktigheten
av den tidigare föreslagna teoretiska tolkningen
av assimilationen, enligt vilken den frigjorda
syrgasen icke härrör från kolsyran utan hämtas
från vävnadens vatten.
Konstgödsel
Den mest påtagliga insatsen från kemins sida i
livsmedelsproduktionen sker på
mineralnäringens område. Mer än något annat var det
superfosfat, som möjliggjorde den höjning av
livsmedelsproduktionen, som skedde jämsides med
industrialismens frammarsch under förra seklet.
Denna kemins roll är förvisso icke utspelad och
är dess största enskilda bidrag till världens
livsmedelsproduktion.
I dag beror 20 % av USA:s skörd på tillförseln
av konstgödsel. Liknande och ännu större siffror
gäller för Västeuropas intensivt drivna
växtodling — för Sverige ca 15 %. I Holland och
Belgien tillförs ofta, då det gäller speciella
kulturer, uppemot 3 t/ha konstgödsel. Världens
förbrukning av sådan ökar snabbt. I USA har den
fördubblats sedan tiden närmast före kriget, och
ökningen fortskrider i accelerat tempo. Behovet
är dock vida större. Endast i få länders jordbruk
ersätts till fullo de ämnen, som skörden
bortrövar. I större delen av världen har konstgödsel
ej alls använts, utan man har tärt på jordens
kapital av mineralnäring; 90 % av all
konstgödsel förbrukas i Europa, USA och Kanada.
Erosionen undandrar dessutom jorden totalt mer
mineralnäring än skördarna. De tilltagande
spår-elementsjukdomarna talar också sitt oförtydliga
språk. Konstgödslingen står inför ett kraftprov.
Den kemiska teknikens framsteg blir härvidlag
av avgörande betydelse för möjligheterna att
åstadkomma goda resultat. Den ökning, som
successivt skett i konstgödselmedlens
växtnä-ringshalt, bör nämnas först. Den har för USA:s
del ökat från 18,1 % till 20,4 %. Dessa tal ter
sig ej så imponerande, men de betyder dock, att
det 1946 skulle ha behövts 1 920 Mt mer
konstgödsel, om 1930 års näringshalt alltjämt gällt.
Enbart för 1946 innebär detta en fraktbesparing
för USA:s jordbruk på 5 M$. Fler tekniska
förbättringar har också möjliggjort fabrikation av
nya fosfatgödselmedel med högre halt disponibel
P205. I stället för svavelsyra används fosforsyra
vid uppslutningen av råfosfat, varigenom dubbelt
superfosfat med 45—50 % P205 erhålles.
Billigare men ej lika effektivt är att spräcka
apatit-molekylen och destillera bort fluor, varigenom
trikalciumfosfat med ända upp till 28 % P„03
erhålles. Detta gödselmedel har dessutom
fördelen att utan giftverkningar kunna användas
som tillsats till djurfoder, eftersom fluorhalten
nedgått till 0,3—0,4 %. Det mest koncentrerade
fosfatgödselmedlet, kalciummetafosfatet,
erhålles dock genom att låta P,05-ångor reagera med
råfosfat vid 1 000°. Härvid erhålles en
glaslik-nande produkt hållande så mycket som 2 % PÄ,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
