Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 29 oktober 1949 - Stor-Stockholms vattenförsörjning — behov av samordning, av Georg Björkholm och Erik V Garberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
780
TEKNISK TIDSKRIFT
ningsförbundet. Därvid visade det sig, att en
anslutning till förbundet endast fordrade en ca
800 m lång ledning, under det att man vid
Stockholmsalternativet behövde en ledning på ca
5 000 m. Med hänsyn till den förestående
inkorporeringen och det i samband därmed utlovade
lägre vattenpriset — som Stockholms stad tack
vare den kommunala likställighetsprincipen
kunde erbjuda Hässelbyborna — valde dessa
anslutning till Stockholmsnätet. Detta är i och för
sig helt naturligt, men det förefaller väl ändå ur
nationalekonomisk synpunkt ha varit riktigare
att för detta ändamål anlita det endast 2 000 m
från förbrukningsplatsen belägna Görvälnverket.
Säkerligen skulle även Stockholms stad ur
ekonomisk synpunkt ha vunnit härpå, då staden
självfallet med sitt låga vattenpris inte kan få
sina omkostnader täckta, då det gäller dessa
ytterområden. Förlusterna får täckas med de
vinster, som uppstår genom den stora
koncentrerade förbrukningen inom det centrala
Stockholm. De statliga myndigheter, som hade att
pröva byggnadstillståndsfrågan för den
erforderliga ledningen till Hässelby, avslog också till en
början Stockholms stads ansökan, men sedan
inkorporeringen blivit ett faktum, har
statsmakterna uppenbarligen saknat anledning att
motsätta sig förslaget, då principen om kommuns
rätt att själv ordna sin vattenförsörjning i annat
fall blivit knäsatt. Från Stockholms sida lär
också ha anförts, att en dylik ledning ju även skulle
få betydelse vid ett eventuellt framtida
utnyttjande av Görvälnverket för dessa områden.
Frågan om hur Stor-Stockholms
vattenförsörjning organisatoriskt sett skall ordnas torde
huvudsakligen bli en fråga om hur och i vilken
omfattning en samordning av Stockholms
Vattenledningsverk och Vattenledningsförbundet
bör ske. Strax före andra världskriget lär man
på stockholmshåll ha övervägt att lösa detta
problem genom att överta Görvälnverket. Frågan
fick emellertid av skilda anledningar förfalla.
En sådan lösning får dock i dagens läge betraktas
som helt utesluten, då medlemskommunerna i
Vattenledningsförbundet inte torde vara benägna
att avstå sin äganderätt i dess anläggningar.
Därtill kommer att Vattenledningsförbundet sedan
nämnda tidpunkt har genomgått en betydande
utveckling. Dess distributionsområde omfattar
nu ca 123 knr. I jämförelse härmed må nämnas
att Stockholms stad före Spångas inkorporering
hade en areal av ca 137 km2. Även om
vattenförbrukningen inom Vattenledningsförbundets
område relativt Stockholms i dag ter sig liten, synes
det faktum, att området sålunda har en rätt
betydande storlek och att en väsentlig del av
Stor-Stockholms befolkningstillväxt anses komina att
falla inom det, utgöra tillräckliga skäl för att
samarbetsfrågan till båtnad för hela
Stor-Stockholms-området borde upptas till allvarlig prövning.
Den regionplan, som enligt gällande
byggnadslagstiftning skall uppgöras för Stor-Stockholm,
kommer att beröra de här antydda
problemställningarna. Men därifrån och till deras praktiska
realiserande blir väl ändå steget fortfarande
långt. Behovet av ändamålsenliga former för
in-terkommunalt samarbete är uppenbarligen stort
även inom detta område.
Den samverkan i fråga om
vattenförsörjningen, som genom Vattenledningsförbundet
åvägabragts mellan de norra förorterna, har
otvivelaktigt givit en på det hela taget tillfredsställande
lösning. Visst kan man peka på ett och annat, som
återstår att förbättra, innan systemet blir fullt
effektivt, men förbundet liksom de berörda
kommunerna har sin uppmärksamhet riktad härpå.
Det är uppenbart, att en för hela
Stor-Stock-holmsområdet gemensam planläggning av
vattenförsörjningen är nödvändig, därest inte
betydande ekonomiska förluster skall uppstå. Det
är också angeläget att detta kan ske på ett så
tidigt stadium som möjligt. Sedda ur
primärkommunal synvinkel får dessa problem lätt en
alltför snäv ram.
Vattenverkschel Erik V Garherg,
Stockholms Vattenledningsverk
En samverkan mellan Stockholm och dess
förorter för lösande av vattenförsörjningsproblemen
är givetvis icke blott önskvärd utan i vissa fall
praktiskt taget ofrånkomlig. En sådan
samverkan har också i icke obetydlig utsträckning
redan förekommit och bland annat lett till att
Lidingö och åtskilliga av de södra förorterna
anslutits till stockholmsnätet och för flera andra
av de södra förortssamhällena kan detta
framdeles väntas ske. Så blev däremot icke fallet med
de norra förorterna, som på 1920-talet bildade
ett särskilt kommunalförbund för vattenledning
och byggde eget verk vid Görväln. Det båtar föga
att nu diskutera varför anslutning av de norra
förorterna till huvudstadens vattenledningsnät
då icke kom till stånd. De ekonomiska villkor,
som Stockholms stad för nu snart 25 år sedan
erbjöd, ha tydligen icke kunnat accepteras av
den andra parten. I dagens situation får man väl
i stort sett nöja sig med att i detta avseende
konstatera faktum.
Att emellertid den tekniska utformningen av
vattenförsörjningsapparaten blivit en annan, om
anslutning skett, är mycket troligt. I första hand
hade väl Stor-Stockholm i så fall fortfarande
haft endast två vattenverk, dels Norsborgsverket,
som fanns tidigare, och dels ett nytt verk. Om
detta nya verk hade kommit att ligga på Lovön
eller vid Görväln eller annorstädes, torde
ingenting med visshet kunna uttalas. Att bygga ett
tredje verk med tanke på norra förorterna, vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
