Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 29 oktober 1949 - Stor-Stockholms vattenförsörjning — behov av samordning, av Georg Björkholm och Erik V Garberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 oktober. 1949
781
alltjämt förbruka knappt en tiondel av den
vattenkvantitet, som stockholms-verken
sammanlagt leverera, hade sannolikt icke kommit på tal
förrän kanske i dessa dagar om ens då.
Någon större olycka därför att det sålunda nu
existerar tre vattenverk för stockholmsområdets
försörjning kan doclc knappast anses ha
inträffat, åtminstone icke i dagens läge, då
Görväln-verket har inemot 100 000 konsumenter och inom
överskådlig tid kan beräknas få 250 000 och
alltså är och förblir ett av landets större vattenverk.
Ur nationalekonomisk synpunkt — andra
synpunkter att förtiga -— torde det, när det gäller
verk av denna storleksordning och med tanke på
stockholmstraktens geografi, vara svårt att
avgöra om två eller tre verk för dagen är den
riktiga lösningen, särskilt med hänsyn till de
relativt distributionskostnaderna inom glest
bebyggda områden små kostnaderna för själva
vattenverken.
Att sålunda den brist på samverkan, som i
tidigare skeden påvisats föreligga i vattenfrågan
mellan Stockholms stad och dess norra förorter,
enligt min uppfattning icke medfört påtagliga
ekonomiska skadeverkningar, utesluter
naturligtvis icke att en samverkan i fortsättningen
kan vara av värde. Vad som i första hand talar
härför är att distributionsnäten alltmera närmat
sig varandra samt att verken med åren blivit
mera likställda i storleksordning. Ett samarbete
bör enligt Björkholms mening i första hand syfta
till att erhålla en tillfredsställande
gränsdragning mellan distributionsområdena, att förstärka
försörjningsmöjligheterna vid beredskap och att
tillgodose vissa andra eventuella reservbehov.
Och så långt torde vi vara överens.
Gränsdragning mellan distributionsområdena
Frågan om gränsdragningen är invecklad och
kan i alla sina detaljer knappast intressera
läsekretsen. En fullständig behandling skulle bli
mycket tröttande.
Svårigheterna att på för båda verken
tillfredsställande sätt fastställa den riktiga gränsen
mellan distributionssystemen belyses ganska väl
genom de exempel ingenjör Björkholm anför på
den enligt hans mening felaktiga gränsdragning,
som på senare tid genomförts. När det gäller
Hässelby t.ex., ligger ju saken så till, att
Stockholms stad i varje fall måste bygga den 5 000 m
långa ledningen från Ängby till Hässelbygränsen
för att kunna förse de nyinkorporerade
mellanliggande områdena av Spånga med vatten.
Frågan för vattenledningsverkets del är icke,
huruvida denna ledning bort komma till stånd eller
ej, utan hur snart den eventuellt måste
förstärkas med tanke på en möjligen mycket snabb
exploatering av områdena utmed ledningen.
Den del av den lagda ledningens
leveransförmåga, som kommer att tas i anspråk för Hässel-
bys behov, är jämförelsevis ringa och
merkostnaderna säkerligen icke större än
ledningskostnaderna för anslutning till Görvälnverket.
Det låter bestickande när det talas om det endast
2 000 m från Hässelbygränsen belägna
Görvälnverket, men Stockholms stad har föga glädje
härav, när det vattenpris, som staden skulle
betala till förbundet för Hässelbys del, är
detsamma som de längre bort, kanske 20 000 m
från Görvälnverket belägna samhällena erlägga
— eller kanske till och med 5 öre/m3 mera, enär
ju Stockholm icke är medlem av förbundet. De
större ledningskostnaderna inom Hässelby vid
Görvälnalternativet skall icke beröras.
Man kan därför absolut icke med framgång
göra gällande, att Stockholms stad kunde ha
erhållit vatten till Hässelby billigare från
Görvälnverket än från Lovöverket. Än mindre gäller
detta om de övriga delar av Spånga —
Brom-sten och Solhem — som inom snar framtid
överflyttas från Görvälnverkets till Lovöverkets
distributionsområde. När det därför anföres, att
vattnet till dessa områden teoretiskt sett tages
från Norsborg, så är det verkligen mycket
teoretiskt. I praktiken innebär spångaområdenas
införlivning med stockholmsnätet, att en något
större del av Östermalm än tidigare kommer att
få Norsborgsvatten i stället för Lovövatten.
Den omständigheten att Stockholm hittills icke
funnit med sina intressen förenligt att för något
av sina områden inköpa vatten från förbundet,
utesluter givetvis icke denna möjlighet för
framtiden, men denna fråga skall i detta
sammanhang icke i detalj närmare beröras. Däremot
skall uppmärksamheten fästas på några
principiella synpunkter på frågan om
gränsdragningen. Man måste vid bedömande av lämplig
sådan bland annat hålla i minnet följande. Norra
förorternas vattenverk levererar som regel sitt
vatten vid samhällenas gräns, medan
Stockholmsverket distribuerar sitt vatten till varje
enskild fastighetsägare. För det förra verket är
sålunda t.ex. Hässelby en lika god kund som ett
större bryggeri. För Stockholms del tillför
däremot med rådande taxor bryggeriet staden en
betydande vinst, medan Hässelby går med
förlust. En villaägare där betalar för sitt vatten
högst 20 öre/m3, medan bryggeriet på grund av
gällande rabatter kanske något över 15 öre.
Skulle varje förbrukare betala vattnet efter dess
verkliga kostnad, så kanske villaägaren skulle
få erlägga 50—100 öre/m3 för sitt vatten, medan
bryggeriet skulle slippa med kanske 10—12 öre.
Den kommunala likställigheten medför
ovillkorligen att samma taxor tillämpas inom hela
stadsområdet. De här aktuella samhällena äro
givetvis ur ekonomisk synpunkt inga
eftersträvansvärda kunder för vattenledningsverkets del.
När därför trots detta verket och staden yrkat
på att få dem till kunder, är det endast för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
